Borde väl med nästan 50 års erfarenhet veta var gränsen för den egna kapaciteten går. Men fortfarande springer jag med huvudet i väggen för att uträtta det som med mänsklig förmåga inte är möjligt.
Igen en gång skulle det testas och resultatet blev ett ryggskott och en hälsporre som vaknade till nytt liv. En inte allt för trevlig kombination kan jag med facit i hand berätta.
Misstänker att de flesta inte har en aning om det arbete som finns bakom de försändelser som droppar ner i luckan eller lådan. De kommer inte dit av sej själva. Och de kommer inte dit så att vi bara lastar in dem i bilen och kör i väg. Jag förstår om gemene man inte förstår det arbete som finns bakom varje försändelse, men när det egna folket tycks har tappat kunskapen är det inte lätt för oss "knegare".
Och när försändelsemängden plötsligt ökar med 30 000-40 000 ex./8 knegare att fixa på några dagar så borde väl i rimlighetens namn finnas en tanke om flera händer. Och när dessa tilläggsexemplar dessutom är av de kanske inte alla gånger de lättaste tolkade exemplaren , borde det väl i sanningens namn finnas flera hjärnor och ögon att fixa överskottet.
För att berätta det på ett sätt som de flesta förstår. Det går inte i längden att stressa upp kroppen på en nivå som påminner om ett maratonlopp dag ut och dag in. Och detta i samband med ett halvt uselt näringsintag. För hinner man kasta in en smörgås vid kaffet är det bra. Att sätta sej ner och njuta av en måltid brukar oftast sluta i att någon kommer fram och på det mest nedvärderande sätt uttrycka orden: "O ita he händar ni no".
onsdag 26 december 2012
torsdag 15 november 2012
Vi kräver...
Vilka visdomsord kom ur den munnen! I kvällens avsnitt av vårt favoritprogram (112-på liv och död) uttryckte en polis något som jag tyckte var så bra. Kommer inte ihåg ordagrant vad han sa, men ungefär något så här: "Vi kräver av stad och kommun att de sköter trafikplaneringen, och gör vägarna säkra, men det tar inte bort vårt eget ansvar".
Personligen vill jag gå ett steg vidare. Det finns inga farliga vägavsnitt eller korsningar. Det är på det sätt vi rör oss på/i dem som gör dom farliga.
Vet inte om det är den uppstressade levnadsstilen, tekniken eller allmän "skygglappementalitet" som får oss att fullständigt strunta i att det finns medmänniskor som rör sej precis på samma ställe som vi.
Vart har den där tanken om förutseende körning försvunnit? Varför har det blivit så viktigt att visa sej som "kung i trafiken" och uppföra sej alldeles vansinnigt? Då talar jag inte bara om bilister utan även om cyklister, fotgängare och egentligen alla som rör sej i trafiken.
Tyvärr tror jag att medierna har en delskuld i detta uppförande. Åtminstone jag har blivit lärd att när man ska gå över en gata/väg ska man titta till vänster, till höger och till vänster på nytt innan man går över. Men efter alla skriverier om att vi bilister i staden ignorerar fotgängarna, går man rakt över utan att titta överhuvudtaget, för så har man rätt till. Har själv varit med om att fotgängare dykt upp bakom hörnet vid "Lilla-Sunds" och fortsatt över Pedersesplanaden utan att ens kolla trafiken. T.o.m. dottern reagerade: "Såg du mamm' te stirra räätt fram".
Stannar gärna och släpper över människor vid skyddsväg, men jag är ingen övermänniska. Har ingen 5 sekunds reaktionsförmåga. Även om jag gärna ger dem de sekunder det egentligen tar, så finns det gånger när det bara inte går. Och om jag känner att jag genom min artighet försätter en människa i livsfara, hur ska jag då göra? Kan jag till 100 % vara säker på att den bil som kommer i filen bredvid även stannar när jag stannat för att släppa över en fotgängare?
För det är ju inte egentligen fråga om att vi inte skulle ha tid, varken som bilister, cyklister eller fotgängare. Ärligen, hur många sekunder av våra liv tar det att visa hänsyn?
Det finns faktiskt trevligare tecken att visa i trafiken än långfingret!
Personligen vill jag gå ett steg vidare. Det finns inga farliga vägavsnitt eller korsningar. Det är på det sätt vi rör oss på/i dem som gör dom farliga.
Vet inte om det är den uppstressade levnadsstilen, tekniken eller allmän "skygglappementalitet" som får oss att fullständigt strunta i att det finns medmänniskor som rör sej precis på samma ställe som vi.
Vart har den där tanken om förutseende körning försvunnit? Varför har det blivit så viktigt att visa sej som "kung i trafiken" och uppföra sej alldeles vansinnigt? Då talar jag inte bara om bilister utan även om cyklister, fotgängare och egentligen alla som rör sej i trafiken.
Tyvärr tror jag att medierna har en delskuld i detta uppförande. Åtminstone jag har blivit lärd att när man ska gå över en gata/väg ska man titta till vänster, till höger och till vänster på nytt innan man går över. Men efter alla skriverier om att vi bilister i staden ignorerar fotgängarna, går man rakt över utan att titta överhuvudtaget, för så har man rätt till. Har själv varit med om att fotgängare dykt upp bakom hörnet vid "Lilla-Sunds" och fortsatt över Pedersesplanaden utan att ens kolla trafiken. T.o.m. dottern reagerade: "Såg du mamm' te stirra räätt fram".
Stannar gärna och släpper över människor vid skyddsväg, men jag är ingen övermänniska. Har ingen 5 sekunds reaktionsförmåga. Även om jag gärna ger dem de sekunder det egentligen tar, så finns det gånger när det bara inte går. Och om jag känner att jag genom min artighet försätter en människa i livsfara, hur ska jag då göra? Kan jag till 100 % vara säker på att den bil som kommer i filen bredvid även stannar när jag stannat för att släppa över en fotgängare?
För det är ju inte egentligen fråga om att vi inte skulle ha tid, varken som bilister, cyklister eller fotgängare. Ärligen, hur många sekunder av våra liv tar det att visa hänsyn?
Det finns faktiskt trevligare tecken att visa i trafiken än långfingret!
måndag 5 november 2012
Tassiga människa
Min mormor hade bestämda åsikter. Alltid när hon såg någon som inte var klädd enligt gängse klädkod eller uppförde sej lite annorlunda än vad hon tyckte var normalt, utbrast hon "Tassiga människa".
Känner mej faktiskt som en tassig människa för tillfället, och det av en så idiotisk anledning som att ha ett barn som uppför sej precis som andra 16-åringar.
Borde vara glad och lycklig över att hon kommit så långt att hon kan "vara på stan med kompisar", göra det som de flesta andra tar för givet. Göra precis det som vi flesta gjorde i den åldern. Sticka till stan på kaffe, träffa kompisar och bara umgås.
Först satt man här och oroade sej över att hon knappt vågade sej ut ur sitt rum. Nu sitter man här och oroar sej för att hon faktiskt gör det.Tassiga människa eller hur?
Känner mej faktiskt som en tassig människa för tillfället, och det av en så idiotisk anledning som att ha ett barn som uppför sej precis som andra 16-åringar.
Borde vara glad och lycklig över att hon kommit så långt att hon kan "vara på stan med kompisar", göra det som de flesta andra tar för givet. Göra precis det som vi flesta gjorde i den åldern. Sticka till stan på kaffe, träffa kompisar och bara umgås.
Först satt man här och oroade sej över att hon knappt vågade sej ut ur sitt rum. Nu sitter man här och oroar sej för att hon faktiskt gör det.Tassiga människa eller hur?
fredag 2 november 2012
Jag tänder ett ljus för de som fattas mej
Som vanligt där jag sitter på laven flyger tankarna all världens väg. Vet inte om det är värmen eller känslan av total avslappning som får mina tankar att irra iväg på det sätt som de gör.
Denna helg minns vi de som inte längre finns hos oss. Vi pyntar gravar och tänder ljus för att minnas de som lämnat jordelivet. Men måste vi ha en skild dag för detta, eller är denna helg ett resultat av marknadens sätt att öka köpkraften? Måste vi ha en särskild helg för att minnas de som fattas oss?
Finns inget ställe som ger sådan ro för mej som gravgårdar. Kan vandra från grav till grav i stillhet och tänka på alla de vars namn finns på en sten. Det finns en historia bakom alla namnen där. De betyder och betydde något för någon i livet. Men är graden av betydelsen den hur man pyntar graven?
Har en säkert naiv bild av de kära som gått vidare. Ser dem på ett moln. En spelar dragspel, en metar och en dansar. De gör det som de tycker om, men utan den smärta som den jordiska kroppen gav dem.
För mej betyder det mera det ljus jag tänder i stillhet och saknad än det ljus som jag tänder för att någon kommit på att detta är den helg som man gör så.
Denna helg minns vi de som inte längre finns hos oss. Vi pyntar gravar och tänder ljus för att minnas de som lämnat jordelivet. Men måste vi ha en skild dag för detta, eller är denna helg ett resultat av marknadens sätt att öka köpkraften? Måste vi ha en särskild helg för att minnas de som fattas oss?
Finns inget ställe som ger sådan ro för mej som gravgårdar. Kan vandra från grav till grav i stillhet och tänka på alla de vars namn finns på en sten. Det finns en historia bakom alla namnen där. De betyder och betydde något för någon i livet. Men är graden av betydelsen den hur man pyntar graven?
Har en säkert naiv bild av de kära som gått vidare. Ser dem på ett moln. En spelar dragspel, en metar och en dansar. De gör det som de tycker om, men utan den smärta som den jordiska kroppen gav dem.
För mej betyder det mera det ljus jag tänder i stillhet och saknad än det ljus som jag tänder för att någon kommit på att detta är den helg som man gör så.
lördag 27 oktober 2012
Don't judge before you walked a mile in her shoes
Trodde vi hade gått igenom helvetet och kommit ut på andra sidan med livet och vettet något så när i behåll. Kanske vi inte valde den mest traditionella väg, men det oaktat tycker jag med facit i hand vi kommit långt på vägen. Ännu är vi inte i hamn men vill påstå att vi kommit runt udden. Men snälla ni, sänk inte båten vi färdas i! Den är ganska rank och tål inte allt för stor sjögång.
Varför ska det vara så svårt att förstå att en människa som varit rädd för det mesta, men tagit övertag över den demon som härjar i kroppen kanske behöver lite hjälp på vägen? Och varför ska det vara så svårt att sätta sej ner och låta en tonåring som varit nere i helvetet få hjälpa dej att hjälpa? Det fordras inte så mycket, lite omtanke och tolerans. Egentligen något så enkelt som medmänsklighet.
Kan berätta för er att det är INGEN teater det vi gått igenom, det är inte på låtsas. För varje tår hon spiller över nya saker hon ger sej in på betyder att hon kämpar för att övervinna Demonen inom henne som säger att detta klarar du inte av. Stöd henne på vägen, och applådera om hon klarar av det som hon gett sej in på. Men döm henne inte om hon misslyckas.
Kanske det var en dum ide att döpa panikångesten till Demon. Men något namn skulle den ha för att kunna bearbeta den.
Unna henne att när hon går och lägger sej på kvällen få konstatera att detta var en bra dag.
Varför ska det vara så svårt att förstå att en människa som varit rädd för det mesta, men tagit övertag över den demon som härjar i kroppen kanske behöver lite hjälp på vägen? Och varför ska det vara så svårt att sätta sej ner och låta en tonåring som varit nere i helvetet få hjälpa dej att hjälpa? Det fordras inte så mycket, lite omtanke och tolerans. Egentligen något så enkelt som medmänsklighet.
Kan berätta för er att det är INGEN teater det vi gått igenom, det är inte på låtsas. För varje tår hon spiller över nya saker hon ger sej in på betyder att hon kämpar för att övervinna Demonen inom henne som säger att detta klarar du inte av. Stöd henne på vägen, och applådera om hon klarar av det som hon gett sej in på. Men döm henne inte om hon misslyckas.
Kanske det var en dum ide att döpa panikångesten till Demon. Men något namn skulle den ha för att kunna bearbeta den.
Unna henne att när hon går och lägger sej på kvällen få konstatera att detta var en bra dag.
fredag 12 oktober 2012
I don't take this shit once again.
Satt där i bastun och tänkte igenom saker som hänt i min vardag. Försökte intala mej att jag säkert överreagerat, att det inte är någonting. Men plötsligt kom det för mej, fick en 'flashback'. Det här har jag gått igenom förr och vet hur otroligt skada en människa kan ta.
Att hela tiden ha den känslan att man måste vara på sin vakt, att för varje sak man gör måste kolla och dubbelkolla för att veta att det är fullständigt korrekt. Att ständigt gå och vänta på att någon hittar det där lilla banala misstaget och ställer till ett helvete för det. Och när helvetet bryter lös för att man gör sitt bästa för andra i sin omgivning, för att man ser längre än vad näsan är lång, för att man har ett hjärta som bryr sej, då hamnar man i en situation som jag aldrig vill vara i igen. Och förutom allt detta veta att motparten fullständigt struntar i det liv du lever. Struntar helt i att du faktiskt har ett liv utanför dennes inskränkta värld. Ett liv som för dej är 1000 gånger mera värd.
Kan berätta för er som inte vet. Det här är misshandel om något. Det tär på en människa på ett sätt som endast de som varit med om det förstår. Man går sönder i själen.
Jag bryr mej om mej själv, men jag bryr mej mera om de som jag räknar som mina vänner. Kommer aldrig igen att godkänna att jag eller de jag bryr mej om blir behandlade så illa att de blir sjuka av det.
Att hela tiden ha den känslan att man måste vara på sin vakt, att för varje sak man gör måste kolla och dubbelkolla för att veta att det är fullständigt korrekt. Att ständigt gå och vänta på att någon hittar det där lilla banala misstaget och ställer till ett helvete för det. Och när helvetet bryter lös för att man gör sitt bästa för andra i sin omgivning, för att man ser längre än vad näsan är lång, för att man har ett hjärta som bryr sej, då hamnar man i en situation som jag aldrig vill vara i igen. Och förutom allt detta veta att motparten fullständigt struntar i det liv du lever. Struntar helt i att du faktiskt har ett liv utanför dennes inskränkta värld. Ett liv som för dej är 1000 gånger mera värd.
Kan berätta för er som inte vet. Det här är misshandel om något. Det tär på en människa på ett sätt som endast de som varit med om det förstår. Man går sönder i själen.
Jag bryr mej om mej själv, men jag bryr mej mera om de som jag räknar som mina vänner. Kommer aldrig igen att godkänna att jag eller de jag bryr mej om blir behandlade så illa att de blir sjuka av det.
fredag 5 oktober 2012
Den syns inte, men finns ändå
Fick i början av veckan en ruggig påminnelse av det vi gick igenom i fjol på hösten och framförallt i början av året. Dottern drabbades av en riktigt ordentlig panikattack, troligtvis till följd av det tragiska som hände i den dagliga närmiljön. Finns saker i händelsekedjan som jag är oerhört tacksam över, men även saker som jag är direkt ledsen och besviken över.
En panikattack kan för den drabbade uppfattas som en hjärtattack. Man tror att man ska dö. Hjärtat känns som om det håller på att explodera, syret räcker inte till, allt känns overkligt. Benen slutar bära och man tappar begrepp om tid och rum. Enligt dottern så blir man dessutom överkänslig för ljud.
Lånar från en blogg om panikångest en lista på hur man ska göra när någon i din närhet drabbas av en panikattack.
När en panikattack bryter ut i din närvaro:
+ Ta din närstående i handen/håll om honom/henne. Att känna att man inte är ensam underlättar.
+ Tala med honom/henne. Led tankarna åt andra håll. Tala om vadsomhelst! Vädret, naturen, djur?
Panikattacken i sej går över relativt snabbt om inte någon/något triggar igång den desto mera.
Men påstå aldrig åt en med panikångest att han/hon skall sluta spela teater. Att han/hon kanske borde stanna hemma. Vi har haft en dotter som knappt vågade sej ut ur sitt rum.
Med de orden kan du i de mest fatala situationer föranleda det mest tragiska slutet. Då är det bättre att bara hålla tyst.
Är tacksam för att det fanns de som förstod allvaret. De som förstod att få ut flickan i friska luften och de som förstod att sitta där med henne, krama om henne och gråta med henne.
Det går om, eller som hon sa åt mej när jag talade med henne. "Mamm, jag gick på WC, sköljd ansikti o lag på nyi smink o gick in tibaks"
Hoppas att detta kan vara till hjälp för någon.
En panikattack kan för den drabbade uppfattas som en hjärtattack. Man tror att man ska dö. Hjärtat känns som om det håller på att explodera, syret räcker inte till, allt känns overkligt. Benen slutar bära och man tappar begrepp om tid och rum. Enligt dottern så blir man dessutom överkänslig för ljud.
Lånar från en blogg om panikångest en lista på hur man ska göra när någon i din närhet drabbas av en panikattack.
När en panikattack bryter ut i din närvaro:
+ Ta din närstående i handen/håll om honom/henne. Att känna att man inte är ensam underlättar.
+ Tala med honom/henne. Led tankarna åt andra håll. Tala om vadsomhelst! Vädret, naturen, djur?
+ Håll dig lugn! - Lugnet smittar av sig och får personen att må bättre efter attacken.
+ Låt din närstående ta det i sin egen takt, att skynda och stressa gör attacken värre!
+ Visa att du bryr dig och inte skäms, om tårarna rinner - torka dem.
- Se inte personen i ögonen, du kommer bara att förvirra honom/henne ännu mer.
- Lämna honom/henne inte ensam. Trygghet, närhet och lugn kan rädda många situationer.
- Tvinga inte personen till något som känns svårt just då. Han/hon går in i ex. butiken då de kan.
- Fråga inte om viktiga saker, under en panikattack tänker man inte klart!
- Få inte personen att känna sig utsatt och hjälplös! - Låt honom/henne dra sig undan.
Panikattacken i sej går över relativt snabbt om inte någon/något triggar igång den desto mera.
Men påstå aldrig åt en med panikångest att han/hon skall sluta spela teater. Att han/hon kanske borde stanna hemma. Vi har haft en dotter som knappt vågade sej ut ur sitt rum.
Med de orden kan du i de mest fatala situationer föranleda det mest tragiska slutet. Då är det bättre att bara hålla tyst.
Är tacksam för att det fanns de som förstod allvaret. De som förstod att få ut flickan i friska luften och de som förstod att sitta där med henne, krama om henne och gråta med henne.
Det går om, eller som hon sa åt mej när jag talade med henne. "Mamm, jag gick på WC, sköljd ansikti o lag på nyi smink o gick in tibaks"
Hoppas att detta kan vara till hjälp för någon.
onsdag 29 augusti 2012
Förändringarnas höst
Är inne på vår sista semestervecka. Kan inte skryta med alla resor vi gjort, alla platser vi besökt, men måste erkänna att semestern har varit otroligt givande ändå. Efter det som vi gick igenom senaste vinter kändes det inte så viktigt att resa land och rike runt. Det var viktigare att få hitta sej själv, att vila huvudet och själen och att bara vara tillsammans.
Början av sommaren var jobbig. Att se besvikelsen över att inte duga, att inte vara tillräckligt bra trots allt kämpande, var jobbigt. Och att se hur dottern kämpade och läste när klasskamraterna njöt av sommarlovet och ändå få ett nekande svar, gjorde ont i ett modershjärta.
Trots att det regnar och är grått kan jag se solen lysa från klarblå himmel när jag tänker tillbaka på den stund när vi satt där med studiehandledaren och hon ringde och kollade om det fanns plats på Base Camp.
Beslutet var inte enkelt att ta eftersom det betydde en bil-/bussresa 2 gånger om dagen.
Nu har dottern gått 1,5 vecka i Kronoby och hon trivs som fisken i vattnet. Häromkvällen berättade hon att hon nästan längtar efter få stiga in i taxin. Varje dag berättar hon glatt om allt de gjort och som även hon deltagit i. Saker som för några månader sedan skapade en vånda och en ångest som var svår att hantera.
Ett bra exempel på förändringen är nog i går när hon berättade att de skulle ha biologi och matematik följande dag. Minen och sinnesstämningen sa det mesta... Och att sedan i dag se den glädje hon visade när hon tog fram pappren och visade vad hon gjort. Jag vet ju att det finns där, bara någon ger henne tid och chans att ta fram det.
Den andra stora förändringen denna höst torde väl vara att vi tömde sonens rum i Vasa i går. Som det ser ut nu så blir han hemmavid denna vinter. Den utbildning han började på gav honom inte den utmaning han behövde. Eller som han själv uttryckte det: " Jag behöver inte gå 4,5 år i skola för att lära mej hur man hittar svar på Wikipedia". Han sökte vidare, men p.g.a. att han låg i nästan 40 graders feber just när urvalsprovet skulle tas, så missade han den chansen.
Så nu är familjen samlad igen för åtminstone en tid. Känner mej som rådjuret i Snövit och de sju dvärgarna.
Det är lite annorlunda än vad vi planerade, men det oaktat kanske det blir riktigt bra.
Början av sommaren var jobbig. Att se besvikelsen över att inte duga, att inte vara tillräckligt bra trots allt kämpande, var jobbigt. Och att se hur dottern kämpade och läste när klasskamraterna njöt av sommarlovet och ändå få ett nekande svar, gjorde ont i ett modershjärta.
Trots att det regnar och är grått kan jag se solen lysa från klarblå himmel när jag tänker tillbaka på den stund när vi satt där med studiehandledaren och hon ringde och kollade om det fanns plats på Base Camp.
Beslutet var inte enkelt att ta eftersom det betydde en bil-/bussresa 2 gånger om dagen.
Nu har dottern gått 1,5 vecka i Kronoby och hon trivs som fisken i vattnet. Häromkvällen berättade hon att hon nästan längtar efter få stiga in i taxin. Varje dag berättar hon glatt om allt de gjort och som även hon deltagit i. Saker som för några månader sedan skapade en vånda och en ångest som var svår att hantera.
Ett bra exempel på förändringen är nog i går när hon berättade att de skulle ha biologi och matematik följande dag. Minen och sinnesstämningen sa det mesta... Och att sedan i dag se den glädje hon visade när hon tog fram pappren och visade vad hon gjort. Jag vet ju att det finns där, bara någon ger henne tid och chans att ta fram det.
Den andra stora förändringen denna höst torde väl vara att vi tömde sonens rum i Vasa i går. Som det ser ut nu så blir han hemmavid denna vinter. Den utbildning han började på gav honom inte den utmaning han behövde. Eller som han själv uttryckte det: " Jag behöver inte gå 4,5 år i skola för att lära mej hur man hittar svar på Wikipedia". Han sökte vidare, men p.g.a. att han låg i nästan 40 graders feber just när urvalsprovet skulle tas, så missade han den chansen.
Så nu är familjen samlad igen för åtminstone en tid. Känner mej som rådjuret i Snövit och de sju dvärgarna.
Det är lite annorlunda än vad vi planerade, men det oaktat kanske det blir riktigt bra.
onsdag 1 augusti 2012
Semestertankar i solnedgången
Har snart nyttjat upp min 3. dag av semestern. Njuter av fulla muggar ute i havsbandet. Gör det som faller andan på och skiter i allt det andra. Är inte en sådan människa som måste ha semestern fullbokad för att kunna styla efteråt vad allt jag gjort. För mej är semestern den tid när jag gör precis så lite eller så mycket som jag känner för. Behöver inte sticka i väg på någon längre resa, behöver inte söka efter den stora njutningen.
Har genom kärleken fått del av en liten bit av Paradiset. Det är här jag kopplar av, det är här jag samlar energi för vintern. Det är här jag lär mej att älska havet, men också att respektera det.
Oberoende hur mycket jag tycker jag lärt mej under alla dessa år jag vistas vid havet har jag respekt för de som gjort det längre än mej. De som mer eller mindre är uppfödda här. Jag tar åt mej all den kunskap de ofta helt ovetande kläcker ur sej. Men jag vet att de kan så mycket mera än mej, de har en erfarenhet långt mera än vad jag ens kan tänka.
Tänk om man kunde lära sej i det dagliga livet denna kunskap jag fått här. Att ha respekt för de som hållit på med en sak nästan så länge man funnits till. De har en kunskap som inte finns att läsa i någon lärobok, de har den kunskap som man bara kan få genom att göra det man gör i år och år. De kan alla skiftningar, de vet att akta de faror som kommer emot, men som inte finns skrivet på något papper. Dessa är de riktiga yrkesmännen, dessa är de som vet vad som måste göras och på vilket sätt man kan göra det tryggast.
Det är först i det skedet man kommer till denna insikt som man även kan ställa sej över de som gör jobbet. Det ÄR inte alltid rätt det som man läser på en dataskärm. Man måste kasta skygglapparna och se livet för vad det är. Oberoende om det är frågan om att ge sej ut med näten eller ge sej ut i trafiken. Man måste ta alla aspekter i beaktande, man måste visa hänsyn. Man måste visa respekt.
Ger man sej ut för att jobba i naturen, eller utanför den skyddade zonen som hemmet eller arbetsplatsen ändå är, måste det finnas spelrum för allt det som kan komma emot.
Detta är något jag lärt mej under åren med min fiskare. Jag tror att världen vore en bättre plats att leva i om flera fått den kunskap jag fått.
Har genom kärleken fått del av en liten bit av Paradiset. Det är här jag kopplar av, det är här jag samlar energi för vintern. Det är här jag lär mej att älska havet, men också att respektera det.
Oberoende hur mycket jag tycker jag lärt mej under alla dessa år jag vistas vid havet har jag respekt för de som gjort det längre än mej. De som mer eller mindre är uppfödda här. Jag tar åt mej all den kunskap de ofta helt ovetande kläcker ur sej. Men jag vet att de kan så mycket mera än mej, de har en erfarenhet långt mera än vad jag ens kan tänka.
Tänk om man kunde lära sej i det dagliga livet denna kunskap jag fått här. Att ha respekt för de som hållit på med en sak nästan så länge man funnits till. De har en kunskap som inte finns att läsa i någon lärobok, de har den kunskap som man bara kan få genom att göra det man gör i år och år. De kan alla skiftningar, de vet att akta de faror som kommer emot, men som inte finns skrivet på något papper. Dessa är de riktiga yrkesmännen, dessa är de som vet vad som måste göras och på vilket sätt man kan göra det tryggast.
Det är först i det skedet man kommer till denna insikt som man även kan ställa sej över de som gör jobbet. Det ÄR inte alltid rätt det som man läser på en dataskärm. Man måste kasta skygglapparna och se livet för vad det är. Oberoende om det är frågan om att ge sej ut med näten eller ge sej ut i trafiken. Man måste ta alla aspekter i beaktande, man måste visa hänsyn. Man måste visa respekt.
Ger man sej ut för att jobba i naturen, eller utanför den skyddade zonen som hemmet eller arbetsplatsen ändå är, måste det finnas spelrum för allt det som kan komma emot.
Detta är något jag lärt mej under åren med min fiskare. Jag tror att världen vore en bättre plats att leva i om flera fått den kunskap jag fått.
onsdag 11 juli 2012
När en dörr stängs...
Nu pustar vi ut, efter en hemsk vinter och en intensiv vår med motgångar avlösandes varandra. Nu lägger vi alla besvikelser åt sidan och njuter av sommaren.
Är otroligt stolt över min dotter som gjort något som inte hör till det vanligare slaget. När den största besvikelsen lagt sej över att inte sluppit in till gymnasiet lagt sej, kavlade hon upp ärmarna, spottade i näven och tog tag i situationen.
Då när "Den blomstertid..." tystnade fortsatte hon och läste, skrev och tentade. Resultatet blev förhöjda vitsord i 3 av 4 ämnen. Ett resultat som jag tycker hon ska vara jättestolt över.
Tankarna om nästa år har tärt på henne och osäkerheten med vad hon klarar av blev en kedja som tänkte dra ner henne på djupet igen. Efter att offrat en stor del av sommaren till skolarbete, var hon osäker på sin ork att ta i tu med allt det som det innebär att studera i gymnasium, men osäkerheten vad hon skall göra i stället skapade en oro den också.
Efter i dag ser hon med tillförsikt framåt, nästan med ett leende på läpparna vill jag påstå. Tänk att det finns de som offrar sin långa semester till att hjälpa en vilsen själ att hitta hem. Det är jag för evigt tacksam över.
Nu står det klart att dottern till hösten slår upp sitt "basläger" i Kronoby. Efter dagens besök på skolan är jag ganska säker på att vi träffade rätt. Dotterns uttalande när vi kom in dit var bara en bekräftelse: "He må se gambelt ut, men dehä känns nästan som et heim he".
Det tragikomiska i situationen utspelade sej när vi skulle åka därifrån. I exakt samma stund som dottern skulle öppna bildörren ringde hennes telefon. Det var studiehandledaren som ville berätta att gymnasierektorn blivit så imponerad över hennes kämpande att hon gärna vill se henne i gymnasiet till hösten.
Men beslutet står fast. Hon behöver ett mellanår efter allt som varit och allt hon gått igenom. Ett år när hon förhoppningsvis hittar sej själv och vågar släppa fram den otroliga människa som finns dold där någonstans.
Är otroligt stolt över min dotter som gjort något som inte hör till det vanligare slaget. När den största besvikelsen lagt sej över att inte sluppit in till gymnasiet lagt sej, kavlade hon upp ärmarna, spottade i näven och tog tag i situationen.
Då när "Den blomstertid..." tystnade fortsatte hon och läste, skrev och tentade. Resultatet blev förhöjda vitsord i 3 av 4 ämnen. Ett resultat som jag tycker hon ska vara jättestolt över.
Tankarna om nästa år har tärt på henne och osäkerheten med vad hon klarar av blev en kedja som tänkte dra ner henne på djupet igen. Efter att offrat en stor del av sommaren till skolarbete, var hon osäker på sin ork att ta i tu med allt det som det innebär att studera i gymnasium, men osäkerheten vad hon skall göra i stället skapade en oro den också.
Efter i dag ser hon med tillförsikt framåt, nästan med ett leende på läpparna vill jag påstå. Tänk att det finns de som offrar sin långa semester till att hjälpa en vilsen själ att hitta hem. Det är jag för evigt tacksam över.
Nu står det klart att dottern till hösten slår upp sitt "basläger" i Kronoby. Efter dagens besök på skolan är jag ganska säker på att vi träffade rätt. Dotterns uttalande när vi kom in dit var bara en bekräftelse: "He må se gambelt ut, men dehä känns nästan som et heim he".
Det tragikomiska i situationen utspelade sej när vi skulle åka därifrån. I exakt samma stund som dottern skulle öppna bildörren ringde hennes telefon. Det var studiehandledaren som ville berätta att gymnasierektorn blivit så imponerad över hennes kämpande att hon gärna vill se henne i gymnasiet till hösten.
Men beslutet står fast. Hon behöver ett mellanår efter allt som varit och allt hon gått igenom. Ett år när hon förhoppningsvis hittar sej själv och vågar släppa fram den otroliga människa som finns dold där någonstans.
måndag 18 juni 2012
Humöret sviker
Brukar nog hålla mej som en positiv människa, men nu börjar goda råd bli dyra. Verkar som om min vardag för tillfället består av 2 alternativ. Antingen att sopa in så mycket smärtstillande, muskelavslappande och allehanda medicin att kärringen är fullständigt däckad, eller att gå med riktigt ordentliga ryggsmärtor och ben som inte riktigt uppför sej på det sätt som jag vill.
När sedan allt verkar att skita sej börjar humöret vara på en nivå som inte passar i ett forum som detta.
För tillfället förbannar jag mest allt och alla, men kanske mest mej själv som inte hade förstånd att lyssna på varningarna.
Tro mej, jag ville inte ha detta. Du som fnyser, du får gärna ta över. Jag kan göra vad som helst för att slippa detta. Om du tar över dessa smärtor kan jag göra mitt eget jobb och även ditt på sidan om.
Jag vet, jag borde undvika att sitta, borde undvika alla framåtböjningar. Men försök att vara mor i huset och klara detta på samma gång. Försök att vara positiv efter att fått spendera en massa nätter liggande på en sida i soffan.
Jag är fullständigt säker på varifrån detta tillstånd härrör sej. Jag skiter fullständigt i att det inte finns på annat ställe. Jag visade på ett konkret sätt varför min rygg tog skada och responsen var snabb, men skadan var redan skedd.
Lever på hoppet att den unga damen med de hårda nyporna kan fixa lite midsommarstämning även åt mej, för annars tar jag till Voodoo-dockan!
När sedan allt verkar att skita sej börjar humöret vara på en nivå som inte passar i ett forum som detta.
För tillfället förbannar jag mest allt och alla, men kanske mest mej själv som inte hade förstånd att lyssna på varningarna.
Tro mej, jag ville inte ha detta. Du som fnyser, du får gärna ta över. Jag kan göra vad som helst för att slippa detta. Om du tar över dessa smärtor kan jag göra mitt eget jobb och även ditt på sidan om.
Jag vet, jag borde undvika att sitta, borde undvika alla framåtböjningar. Men försök att vara mor i huset och klara detta på samma gång. Försök att vara positiv efter att fått spendera en massa nätter liggande på en sida i soffan.
Jag är fullständigt säker på varifrån detta tillstånd härrör sej. Jag skiter fullständigt i att det inte finns på annat ställe. Jag visade på ett konkret sätt varför min rygg tog skada och responsen var snabb, men skadan var redan skedd.
Lever på hoppet att den unga damen med de hårda nyporna kan fixa lite midsommarstämning även åt mej, för annars tar jag till Voodoo-dockan!
söndag 10 juni 2012
Here I go again
Har kämpat hårt för att slippa detta. Ville aldrig ha det tillbaka, men jag träffade på min "överman". Hur jag än försökte, hur jag än tänkte på förhand för att undvika det som triggar i gång eländet föll jag i fällan. Jag vet vänner, ni varnade mej. Ni berättade om eländet, men nog skulle även jag dit och pröva.
Vet inte om jag är mest arg på mej själv, eller på de styrande som inte kunde lyssna när proffsen talade?
Tänk er att tiotals, kanske närmare hundratals gånger per dag försöka nå försändelserna.
Just try to understand, we're only trying to do our job. But we like to have a nice and safe work environment!
I vilket skede blev vårt viktigaste arbetsverktyg en bricka i spelet? När glömde ni bort att det är här vi gör vårt arbete?
Tack ni styrande i vårt samhälle som tvingade fram dessa eventuella dödsfällor! Det fanns en vits med att våra firmabilar var öppna, med ordentlig utsikt. Vi rör oss på ett sätt som inte är vanligt. Vi måste se vad som finns på sidan och framförallt måste vi se vad som finns bakom bilen.
Det beslut som ni gjorde för att öka säkerheten har gjort vår arbetsmiljö till en tickande bomb. Tänk er att backa i bostadsområden utan att ha full koll vad som finns bakom, i ett bostadsområde där barn i alla åldrar älskar när vi kommer. Har själv haft små barn på trehjuling bakom bilen. Tänk dej att många gånger per dag försöka ge dej ut i trafiken, men hamna och dra dej långt över ratten för att se om vägen är fri.
Nästa gång ni står inför ett beslut, ta reda på fakta av de verkliga proffsen innan ni bestämmer något!
Tänk er att tiotals, kanske närmare hundratals gånger per dag försöka nå försändelserna.
Just try to understand, we're only trying to do our job. But we like to have a nice and safe work environment!
I vilket skede blev vårt viktigaste arbetsverktyg en bricka i spelet? När glömde ni bort att det är här vi gör vårt arbete?
Tack ni styrande i vårt samhälle som tvingade fram dessa eventuella dödsfällor! Det fanns en vits med att våra firmabilar var öppna, med ordentlig utsikt. Vi rör oss på ett sätt som inte är vanligt. Vi måste se vad som finns på sidan och framförallt måste vi se vad som finns bakom bilen.
Det beslut som ni gjorde för att öka säkerheten har gjort vår arbetsmiljö till en tickande bomb. Tänk er att backa i bostadsområden utan att ha full koll vad som finns bakom, i ett bostadsområde där barn i alla åldrar älskar när vi kommer. Har själv haft små barn på trehjuling bakom bilen. Tänk dej att många gånger per dag försöka ge dej ut i trafiken, men hamna och dra dej långt över ratten för att se om vägen är fri.
Nästa gång ni står inför ett beslut, ta reda på fakta av de verkliga proffsen innan ni bestämmer något!
lördag 2 juni 2012
Tänk
En dag som denna är det inte konstigt att man blir känslomässigt påverkad. För många kanske det verkar konstigt, men i vår lilla familj har vi denna dag gjort något som vi i vissa stunder befarade aldrig skulle hända.
Tänk att det lilla knyttet som då i tiderna bara skulle ut för att rädda mammans liv i dag fyller 21. Som en eloge till livet kanske han räddade en annans människas liv i går.
Dottern fick i dag sitt avgångsbetyg från 9:an. Hon var där med alla de andra 9:orna. Hon kämpade och tog övertag över de mörka demonerna som ville få henne att bli en liten värdelös prick utan liv. Hon gjorde det som vi för några månader sedan aldrig trodde var möjligt. I de mörkaste stunder trodde vi faktiskt aldrig vi skulle se denna dag. Hon var med som en del av de som äras bör. Men ett litet misstag i hela processionen tänkte fälla henne ner till den mörkaste avgrund. En helt oövertänkt kommentar till hennes lilla missöde fick henne att falla tillbaka i det djupaste mörker.
Om någon kom fram till mej och bad mej nämna den person som jag beundrar mest är svaret givet: Min dotter! Hon har en levnadsvisdom som få har. Nästan varje dag häpnas jag över vilken mognad hon uppvisar när det verkligen gäller. Många sk. vuxna som levt nästan ett halvt sekel har inte i närheten det förstånd och medkänsla hon uppvisar.
“Remember that I’m Human. Before you judge me or decide how you’ll deal with me, walk awhile in my shoes. If you do, I think you’ll find with more understanding we can meet in the middle and walk the rest of the way together.” -- Eric Harvey and Steve Ventura
Tänk att det lilla knyttet som då i tiderna bara skulle ut för att rädda mammans liv i dag fyller 21. Som en eloge till livet kanske han räddade en annans människas liv i går.
Dottern fick i dag sitt avgångsbetyg från 9:an. Hon var där med alla de andra 9:orna. Hon kämpade och tog övertag över de mörka demonerna som ville få henne att bli en liten värdelös prick utan liv. Hon gjorde det som vi för några månader sedan aldrig trodde var möjligt. I de mörkaste stunder trodde vi faktiskt aldrig vi skulle se denna dag. Hon var med som en del av de som äras bör. Men ett litet misstag i hela processionen tänkte fälla henne ner till den mörkaste avgrund. En helt oövertänkt kommentar till hennes lilla missöde fick henne att falla tillbaka i det djupaste mörker.
Om någon kom fram till mej och bad mej nämna den person som jag beundrar mest är svaret givet: Min dotter! Hon har en levnadsvisdom som få har. Nästan varje dag häpnas jag över vilken mognad hon uppvisar när det verkligen gäller. Många sk. vuxna som levt nästan ett halvt sekel har inte i närheten det förstånd och medkänsla hon uppvisar.
“Remember that I’m Human. Before you judge me or decide how you’ll deal with me, walk awhile in my shoes. If you do, I think you’ll find with more understanding we can meet in the middle and walk the rest of the way together.” -- Eric Harvey and Steve Ventura
lördag 14 april 2012
På väg upp
-Förlåt för min dåliga uppdatering.
Som mor lägger man sina egna tankar och känslor åt sidan. Det finns inte rum för de i en situation som vi befunnit oss i. Har man en gång valt att bli förälder så är man det på heltid. Det är barnen som har förtur så länge de behöver sina föräldrar.
Kanske var jag inte beredd på vad detta innebär i en krissituation, eller kanske jag var naiv. Men den berg och dalbana man gått igenom de senaste månaderna är något man inte ens vill önska sin värsta ovän.
Sakta men säkert är vi på väg uppåt från den djupa ravin vi befunnits i. Att ta sej upp för den brantaste bergväggen är inte lätt. I bland rasar man ner och hoppas att man hittar ett grepp som får raset att stanna av. Och så kämpar man vidare. I bland hittar man de bästa greppen och klättringen uppåt går som på räls. Men vägen är inte utstakad för oss. Det finns ingen färdigritad karta vi kan ta till. Det finns ingen GPS vi kan använda oss av.
På denna resa har vi träffat på de mest ljuvliga änglar, men också på dessa demoner som utan att tänka har stött kniven i sidan på ett sätt som vi aldrig kommer att förlåta.
Sakta men säkert har vi startat klättringen uppåt. Vi njuter av alla de framsteg vi gör, alla de bärande stegen vi hittar. Jag hoppas bara att vi klarar oss till att ta steget ända upp och att allt detta gör mej till en bättre människa. Att jag med detta kan hjälpa någon som kommer att hamna i en liknande ravin.
lördag 3 mars 2012
En helt vanlig lördag
Vart tog dehhär dagen vägen? Har pysslat på här hemma. De sista "julgardinerna" har fått ge plats åt ljusare och lättare varianter. Har ett fjantigt knep att narra mej själv. Låter de mörka julgardinerna hänga ganska länge för att få dubbel effekt när jag byter. På så sätt inbillar jag mej att dagarna faktiskt blev flera grader ljusare.
Blev så inne i mitt pysslande så den planerade utevistelsen tänkte aldrig bli av. Men nog hann vi med en ordentlig promenad vid villan. Det är så otroligt vackert nu och man känner hur energin laddas i maxfart av all denna sol.
I dag har jag även inlett säsongen för att hänga byket ute. För första gången på flera år, behövde jag inte gräva fram tvättlinan utan det gick att hänga lakanen där utan bekymmer.
Tänk hur olika saker kan trigga igång vårkänslor. Som i fredags när jag åkte hem från jobbet och stod i korsningen Industrigatan-Kållbyvägen och tittade upp mot järnvägsviadukten. Bara en sådan sak att se vägen bar och torr fick kärringen att småle.
Om man inte har så stora fordringar så kan man känna den där sprudlande glädje ofta.
Blev så inne i mitt pysslande så den planerade utevistelsen tänkte aldrig bli av. Men nog hann vi med en ordentlig promenad vid villan. Det är så otroligt vackert nu och man känner hur energin laddas i maxfart av all denna sol.
I dag har jag även inlett säsongen för att hänga byket ute. För första gången på flera år, behövde jag inte gräva fram tvättlinan utan det gick att hänga lakanen där utan bekymmer.
Tänk hur olika saker kan trigga igång vårkänslor. Som i fredags när jag åkte hem från jobbet och stod i korsningen Industrigatan-Kållbyvägen och tittade upp mot järnvägsviadukten. Bara en sådan sak att se vägen bar och torr fick kärringen att småle.
Om man inte har så stora fordringar så kan man känna den där sprudlande glädje ofta.
fredag 24 februari 2012
En ny vår
Vet inte om det har med åldern att göra, men att klara sej genom vintern blir bara svårare och svårare. Inte för kölden, inte för snön, men alla problem verkar samla sej till en stor bomb som bräserar under den mörkaste och kallaste tiden på året.
Men känslan av överlevnad blir också bara starkare och starkare. En känsla som vaknar till liv av de små tecken som vi ser i naturen nu. Det kan vara ett fågelkvitter, en något blåare himmel eller helt enkelt att solens strålar ger en värmande känsla på kinden.
Jag älskar denna tid på året. Det är nu man ser hur naturen vaknar till liv på riktigt.
Kalla mej onormal, men jag älskar den värld vi lever i. Tycker att livet vore tråkig om vi hade sommar hela tiden. Tänk att inte få uppleva hösten med alla dessa färger, en vinterdag med gnistrande snö och så denna underbara vår där vi får se hur livet sakta men säkert vaknar till liv igen.
Men den känsla jag får inombords denna tid på året kan jag inte förklara. Tror att den går under epitet 'vårkänslor'.
Jag älskar att höra hur fåglarnas sång ändrar karaktär. Älskar att se en blå himmel. Älskar att höra takdroppet. För jag vet att detta är tecken på att vi snart får öppna dörrarna till paradiset.
Vilken underbar värld vi lever i, bara vi tar oss tid att njuta av den.
Men känslan av överlevnad blir också bara starkare och starkare. En känsla som vaknar till liv av de små tecken som vi ser i naturen nu. Det kan vara ett fågelkvitter, en något blåare himmel eller helt enkelt att solens strålar ger en värmande känsla på kinden.
Jag älskar denna tid på året. Det är nu man ser hur naturen vaknar till liv på riktigt.
Kalla mej onormal, men jag älskar den värld vi lever i. Tycker att livet vore tråkig om vi hade sommar hela tiden. Tänk att inte få uppleva hösten med alla dessa färger, en vinterdag med gnistrande snö och så denna underbara vår där vi får se hur livet sakta men säkert vaknar till liv igen.
Men den känsla jag får inombords denna tid på året kan jag inte förklara. Tror att den går under epitet 'vårkänslor'.
Jag älskar att höra hur fåglarnas sång ändrar karaktär. Älskar att se en blå himmel. Älskar att höra takdroppet. För jag vet att detta är tecken på att vi snart får öppna dörrarna till paradiset.
Vilken underbar värld vi lever i, bara vi tar oss tid att njuta av den.
24 februari
Oj vad jag önskar man kunde packa ner denna hosta i en burk och sända den till en öde plats som knappt finns på världskartan. Fortfarande störs nattsömnen av dessa attacker och nu sedan jag tydligen har lyckats hosta sönder något i mellangärdet, är de än mera plågsamma. Men jag lever ännu på hoppet att den ska ge med sej, om inte förr så till midsommar.
Tycker så synd om dottern som överhopas med måsten. Hon kämpar på för att hinna i kapp, men hela tiden faller det nya uppgifter över henne. Verkar som om alla bara tänker på sitt och kommunikationen inte riktigt fungerar. Hoppas och ber att hon klarar av att hålla stressen borta och beta av en uppgift åt gången.
Samtidigt är jag lite irriterad på att alla nu verkar tro att veckorna på sjukhus har "botat" hennes panikångest, likt en nyopererad blindtarm. Men vi kämpar vidare, inte bara mot panikdemonen, men också mot en massa trångsynta människor.
I dag tänder jag ett ljus för min pappa, som i dag skulle ha fyllt 80 år. Hoppas du har det bra där du är
Tycker så synd om dottern som överhopas med måsten. Hon kämpar på för att hinna i kapp, men hela tiden faller det nya uppgifter över henne. Verkar som om alla bara tänker på sitt och kommunikationen inte riktigt fungerar. Hoppas och ber att hon klarar av att hålla stressen borta och beta av en uppgift åt gången.
Samtidigt är jag lite irriterad på att alla nu verkar tro att veckorna på sjukhus har "botat" hennes panikångest, likt en nyopererad blindtarm. Men vi kämpar vidare, inte bara mot panikdemonen, men också mot en massa trångsynta människor.
I dag tänder jag ett ljus för min pappa, som i dag skulle ha fyllt 80 år. Hoppas du har det bra där du är
fredag 17 februari 2012
Normalt?
Förlåt för den usla uppdateringen, men har varken haft tid eller ork. Flunssan har fäst sitt grepp om torpet och till slut även om mej. Tror vi har genomlidit alla dess faser, från den lenaste variant till den som fordrar medicinsk behandling.
Har lidit som fasiken med dottern som med den största vilja velat återgå till vardagen men varit fullständigt däckad av flunssan. Hur orättvist är inte det att ha kämpat med de värsta demoner och övervunnit de nästan och sedan däckas av flunssan. Nu ska hon kämpa med, inte bara det att återgå till vardagen, men även mångas tankar om att hon fortfarande kämpar med dessa demoner.
Alla har vi våra demoner att kämpa med. Fick domen för några veckor sedan. Jag får inte vara sjukskriven mera detta år. Men likväl sitter jag här med denna helvetiska flunssa. Så pass belevad är jag att jag vet att med feber, yrsel och illamående sätter man sej inte i en bil och kör omkring i över 3 h. I det skede är man är fara för andra i trafiken, tillika som man leker med sin egen hälsa.
Är jag onormal, men något i mej får mej att elda till. Hur kan någon i detta socialt utvecklade land sätta sej över lagar och förordningar? Tror inte det är frågan om en kunskap som vi alla andra saknar utan en okunskap och en känsla av vanmakt över att försöka uträtta det som inte är med mänsklig kraft är möjligt.
Vi gör alla vårt bästa, men ingen av oss kan göra det omöjliga. Vi kan försöka, men resultatet är oftast att vår mänskliga begränsning ställer hinder i vägen.
Har lidit som fasiken med dottern som med den största vilja velat återgå till vardagen men varit fullständigt däckad av flunssan. Hur orättvist är inte det att ha kämpat med de värsta demoner och övervunnit de nästan och sedan däckas av flunssan. Nu ska hon kämpa med, inte bara det att återgå till vardagen, men även mångas tankar om att hon fortfarande kämpar med dessa demoner.
Alla har vi våra demoner att kämpa med. Fick domen för några veckor sedan. Jag får inte vara sjukskriven mera detta år. Men likväl sitter jag här med denna helvetiska flunssa. Så pass belevad är jag att jag vet att med feber, yrsel och illamående sätter man sej inte i en bil och kör omkring i över 3 h. I det skede är man är fara för andra i trafiken, tillika som man leker med sin egen hälsa.
Är jag onormal, men något i mej får mej att elda till. Hur kan någon i detta socialt utvecklade land sätta sej över lagar och förordningar? Tror inte det är frågan om en kunskap som vi alla andra saknar utan en okunskap och en känsla av vanmakt över att försöka uträtta det som inte är med mänsklig kraft är möjligt.
Vi gör alla vårt bästa, men ingen av oss kan göra det omöjliga. Vi kan försöka, men resultatet är oftast att vår mänskliga begränsning ställer hinder i vägen.
torsdag 9 februari 2012
Den gråa vardagen
Känns som om dagarna rusar förbi och det är bara morgon och kväll. Är för tillfället omgärdad av sjuklingar. Det suckas, stånkas, hostas och snoras i alla väderstreck och då är här bara 2 familjemedlemmar som drabbats.
Trots den bitande kylan har vädrets makter bjudit på otroligt vackra dagar. Har där i min ensamhet njutit av hur solens strålar visat vilken underbar vacker värld vi lever i. Och redan nu känner man hur solen värmer om än svagt.
Solen förstärker alla färger så den mest intetsägande bild blir ett vackert konstverk.
Det är egentligen otroligt. Har färdats längs många av dessa vägar sedan jag fick körkort och hur många gånger jag kört där i tjänsten har jag ingen aning om. Ofta finns det ingen tid att njuta av något utanför fönstret. Men än kan jag njuta av färden när jag har möjlighet, även om jag i sådana stunder funderar på den värld vi lever i.
Varför har det blivit så viktigt att varenda sekund måste tas till vara? Företagsledare överallt talar om att arbetet måste effektiveras, att arbetsinsatsen helst skall ligga på 110 % eller mera för att lönsamheten skall tryggas. Idealet vore ju att arbetarna struntade i att äta, dricka kaffe eller uträtta behoven.
Samtidigt sitter de och skrapar sej i huvudet och funderar varför sjukledigheterna ökar och varför kvaliteten på arbetet minskar.
Trots den bitande kylan har vädrets makter bjudit på otroligt vackra dagar. Har där i min ensamhet njutit av hur solens strålar visat vilken underbar vacker värld vi lever i. Och redan nu känner man hur solen värmer om än svagt.
Solen förstärker alla färger så den mest intetsägande bild blir ett vackert konstverk.
Det är egentligen otroligt. Har färdats längs många av dessa vägar sedan jag fick körkort och hur många gånger jag kört där i tjänsten har jag ingen aning om. Ofta finns det ingen tid att njuta av något utanför fönstret. Men än kan jag njuta av färden när jag har möjlighet, även om jag i sådana stunder funderar på den värld vi lever i.
Varför har det blivit så viktigt att varenda sekund måste tas till vara? Företagsledare överallt talar om att arbetet måste effektiveras, att arbetsinsatsen helst skall ligga på 110 % eller mera för att lönsamheten skall tryggas. Idealet vore ju att arbetarna struntade i att äta, dricka kaffe eller uträtta behoven.
Samtidigt sitter de och skrapar sej i huvudet och funderar varför sjukledigheterna ökar och varför kvaliteten på arbetet minskar.
lördag 4 februari 2012
Plötsligt. faller polletten ner
Finns inget som jag hatar så mycket som oärlighet. Oberoende om det gäller rent konkreta saker eller känslor. Livet har på ett brutalt sätt lärt mej vad som är verkligen betyder något. Jag har lärt mej min läxa, men ännu har jag inte lärt mej hur jag på ett mjukt sätt för denna insikt vidare.
Tror att de som ideligen finner njutning i att hacka ner på människorna i sin omgivning inte har drabbats av "den hårda verkligheten". För den dag de gör det, och jag är helt övertygad om att den dagen kommer, så behövs alla de som finns i deras omgivning. Men om de då har förbrukat sin rätt till förtroende, vem ska de då vända sej till? Till dem som i början krävt att de ska behandla sina vänner som paria?
Tror att de som ideligen finner njutning i att hacka ner på människorna i sin omgivning inte har drabbats av "den hårda verkligheten". För den dag de gör det, och jag är helt övertygad om att den dagen kommer, så behövs alla de som finns i deras omgivning. Men om de då har förbrukat sin rätt till förtroende, vem ska de då vända sej till? Till dem som i början krävt att de ska behandla sina vänner som paria?
onsdag 1 februari 2012
Tillbaka i vardagen
Har inte riktigt hunnit med bloggen de senaste dagarna. Min uppmärksamhet har varit på annat håll.
Dottern är hemma och har börjat i ordinarie skolan igen. Ett litet bakslag råkade vi ut för redan första dagen, men det ordnade sej. Och att hon skulle drabbas av feber och värk i kroppen redan andra dagen hade vi väl inte heller räknat med, men förhoppningsvis är det en lindrig variant som ger med sej snabbt.
Kan dock konstatera att ur eländet har vi rest oss med en starkare sammanhållning och större öppenhet än någonsin tidigare. Ännu är det en lång väg innan vi når mållinjen och säkert kommer vi att möta motgångar på vägen, men jag är övertygad om att detta klarar vi. Tryggt är dock att veta att hjälpen finns där när det blir för jobbigt.
Mitt i allt detta är jag så glad över att en kollega klarade sej oskadd ur den brinnande bilen i går. Är ännu förundrad över hans sinnesnärvaro i en riktigt otäck situation.
Dottern är hemma och har börjat i ordinarie skolan igen. Ett litet bakslag råkade vi ut för redan första dagen, men det ordnade sej. Och att hon skulle drabbas av feber och värk i kroppen redan andra dagen hade vi väl inte heller räknat med, men förhoppningsvis är det en lindrig variant som ger med sej snabbt.
Kan dock konstatera att ur eländet har vi rest oss med en starkare sammanhållning och större öppenhet än någonsin tidigare. Ännu är det en lång väg innan vi når mållinjen och säkert kommer vi att möta motgångar på vägen, men jag är övertygad om att detta klarar vi. Tryggt är dock att veta att hjälpen finns där när det blir för jobbigt.
Mitt i allt detta är jag så glad över att en kollega klarade sej oskadd ur den brinnande bilen i går. Är ännu förundrad över hans sinnesnärvaro i en riktigt otäck situation.
lördag 21 januari 2012
Änglar och demoner
Känner hur harmonin och tillförsikten sakta men säkert återvänder. Kan t.o.m. se tillbaka och förundra mej över den starka reaktion som kom över mej de första dygnen. Har dock fått allt detta förklarat för mej av utbildade människor.
Samtidigt känner jag en otrolig tacksamhet över alla de som visat sitt stöd och omtanke. Ni är alldeles underbara och jag är er evigt tacksam.
Ser för varje dag hur dotterns självförtroende och inre styrka återvänder. Ser hur hon likt en vårblomma snart slår ut i blom, men vet också att en motgång likt frost kan få henne att sloka. Från hela mitt hjärta hoppas jag att hon har styrka att övervinna de motgångar som säkert kommer för henne.
Samtidigt som jag av hela hjärtat vill glädjas med och över min dotter, finns det de som, kanske av oförstånd eller otänksamhet, försöker förta den glädje vi känner.
Alla har tydligen inte lärt sej vad takt och ton är, utan kör sitt eget race och struntar fullständigt i hur otroligt sjukt det tar. För trots att vi gjort en djupdykning betyder det inte att hjärnan slutat fungera. Och är det flera som kan jämföra det de vet och det de får höra, så avslöjas lögnerna ganska snabbt.
Förstår egentligen inte hur dylika människor kan leva med sej själva. Eller är de som parasiter som suger ut all näring ur offret och blir starkare och starkare. Oberoende vilket så finns det inte rum för dylika i vårt liv längre. Vi kämpar för att mota bort en demon. Dum vore vi väl om vi öppnar dörren för en annan i stället.
Framgång ger vänner, motgång testar dem.
Samtidigt känner jag en otrolig tacksamhet över alla de som visat sitt stöd och omtanke. Ni är alldeles underbara och jag är er evigt tacksam.
Ser för varje dag hur dotterns självförtroende och inre styrka återvänder. Ser hur hon likt en vårblomma snart slår ut i blom, men vet också att en motgång likt frost kan få henne att sloka. Från hela mitt hjärta hoppas jag att hon har styrka att övervinna de motgångar som säkert kommer för henne.
Samtidigt som jag av hela hjärtat vill glädjas med och över min dotter, finns det de som, kanske av oförstånd eller otänksamhet, försöker förta den glädje vi känner.
Alla har tydligen inte lärt sej vad takt och ton är, utan kör sitt eget race och struntar fullständigt i hur otroligt sjukt det tar. För trots att vi gjort en djupdykning betyder det inte att hjärnan slutat fungera. Och är det flera som kan jämföra det de vet och det de får höra, så avslöjas lögnerna ganska snabbt.
Förstår egentligen inte hur dylika människor kan leva med sej själva. Eller är de som parasiter som suger ut all näring ur offret och blir starkare och starkare. Oberoende vilket så finns det inte rum för dylika i vårt liv längre. Vi kämpar för att mota bort en demon. Dum vore vi väl om vi öppnar dörren för en annan i stället.
Framgång ger vänner, motgång testar dem.
torsdag 19 januari 2012
Som dan före dopparedan
Trots att jag hade mera värk i armen i dag än tidigare vägrar jag förlora humöret. Och trots att det finns de som försöker nergradera mej till en sämre människa än vad jag är, låter jag inget förstöra den glädje som pyr inom mej.
Hade väl förmanats att ta det lite lugnt efter dagens massage, men det har jag inte tid med. Vila kan jag göra en annan gång.
Har plockat, städat och fixat för i morgon hämtar vi hem dottern, om än bara över helgen.
Samtidigt som glädjen står högt i tak, finns en oro över hur hon klarar av att anamma det hon lärt sej även här hemma. Rädslan finns ju att alla de gamla känslorna återkommer när hon är tillbaka i sin vanliga miljö. Men vi, även hon, är medvetna om att så kan ske. Men ändå hoppas jag så innerligt att hon till fullo kan njuta av sin "permis-helg". Och att hon med förtröstan kan åka tillbaka och berätta att det gick bra. Det är ju en del i den kognitiva terapi hon nu går igenom.
Hon har hittat glädjen tillbaka. Nu håller vi tummarna att glädjen vinner över panikmonstret och hon kan finna trygghet här hemmavid även utanför sitt rum eller hemmet.
Kan säga att kramarna kommer att dugga tätt i torpet i helgen och kärleken kommer att flöda som Niagara-fallet.
Kärleken är en fantastisk gåva vi fått. Glöm aldrig att dela den rikligt med dem du älskar, men missbruka den inte. Kalla det inte kärlek om du inte gör det från hjärtat.
Hade väl förmanats att ta det lite lugnt efter dagens massage, men det har jag inte tid med. Vila kan jag göra en annan gång.
Har plockat, städat och fixat för i morgon hämtar vi hem dottern, om än bara över helgen.
Samtidigt som glädjen står högt i tak, finns en oro över hur hon klarar av att anamma det hon lärt sej även här hemma. Rädslan finns ju att alla de gamla känslorna återkommer när hon är tillbaka i sin vanliga miljö. Men vi, även hon, är medvetna om att så kan ske. Men ändå hoppas jag så innerligt att hon till fullo kan njuta av sin "permis-helg". Och att hon med förtröstan kan åka tillbaka och berätta att det gick bra. Det är ju en del i den kognitiva terapi hon nu går igenom.
Hon har hittat glädjen tillbaka. Nu håller vi tummarna att glädjen vinner över panikmonstret och hon kan finna trygghet här hemmavid även utanför sitt rum eller hemmet.
Kan säga att kramarna kommer att dugga tätt i torpet i helgen och kärleken kommer att flöda som Niagara-fallet.
Kärleken är en fantastisk gåva vi fått. Glöm aldrig att dela den rikligt med dem du älskar, men missbruka den inte. Kalla det inte kärlek om du inte gör det från hjärtat.
tisdag 17 januari 2012
Tamdiu discendum est, quamdiu vivas
Det är egentligen otroligt att fast man levt snart 50 år på denna jorden inte kan lära sej utan att det måste hända något radikalt. Och tänk att det skall till i princip främlingar för att man ska se det osunda i det man håller på med. Och tänk att den verkliga sanningen kommer från ett barn.
Kan med facit i hand berätta att våra barn är nog mer observanta än vad vi tror. De kan nog läsa mellan raderna och går inte på allt vad vi försöker tuta i dem. De förstår nog om orden kommer från munnen eller från hjärtat. De kan läsa av känslor mera än vad åtminstone jag någonsin kunnat ana.
Är tacksam över att det inte måste till något fullständigt livshotande innan jag kom till insikt. Egentligen har jag ju vetat om allt detta, men har i allt stressande tappat bort mitt sunda förnuft. Av någon konstig anledning har jag förvillat mej att tro att jag blir en bättre människa om jag bara klarar av det som egentligen inte med mänsklig kraft kan uträttas.
I allt detta sitter jag och funderar över vart jag tappat allt det jag lärde mej som barn och vart jag slarvade logiken.
Har på ett brutalt sätt fått lära mej igen vad som är viktigt i livet och framför allt vad som är rimligt i vardagen.
Tillika känner jag en ilska mot de som leker med andras liv i sin strävan mot ett "bättre liv". Tror att vi är många som borde se oss i spegeln och fråga: Vad i helsike håller vi på med?
"Man lär så länge man lever"
Kan med facit i hand berätta att våra barn är nog mer observanta än vad vi tror. De kan nog läsa mellan raderna och går inte på allt vad vi försöker tuta i dem. De förstår nog om orden kommer från munnen eller från hjärtat. De kan läsa av känslor mera än vad åtminstone jag någonsin kunnat ana.
Är tacksam över att det inte måste till något fullständigt livshotande innan jag kom till insikt. Egentligen har jag ju vetat om allt detta, men har i allt stressande tappat bort mitt sunda förnuft. Av någon konstig anledning har jag förvillat mej att tro att jag blir en bättre människa om jag bara klarar av det som egentligen inte med mänsklig kraft kan uträttas.
I allt detta sitter jag och funderar över vart jag tappat allt det jag lärde mej som barn och vart jag slarvade logiken.
Har på ett brutalt sätt fått lära mej igen vad som är viktigt i livet och framför allt vad som är rimligt i vardagen.
Tillika känner jag en ilska mot de som leker med andras liv i sin strävan mot ett "bättre liv". Tror att vi är många som borde se oss i spegeln och fråga: Vad i helsike håller vi på med?
"Man lär så länge man lever"
Kvalitetseftermiddag i Vasa
Har varit till Vasa på familjeterapi. Så skönt att tillsammans med utbildad personal få sitta ner och lufta sina tankar. Och än en gång kunde jag konstatera hur mogen och klok min dotter egentligen är.
Efter samlingen fick vi en stund för oss själva och vi valde att åka in till stan och äta på Rax. Nog hann vi äta oss alldeles för mätta, men nog hann vi diskutera mycket också. Och dottern hann tala med vännen på telefon.
Vi blev igen påminda om vilka krafter som kan dölja sej i tankarna och hur viktigt det är att man hittar ett sätt att få utlopp dels för sina tankar men också för sin fantasi. Vilken väg man väljer (poesi, musik, motion eller något annat) är upp till var och en, huvudsaken att man inte låter tankarna växa där inombords tills de en dag kommer därifrån likt ett vulkanutbrott.
Nu räknar vi dagar och timmar tills hon kommer hem på "permis", förhoppningsvist till helgen.
Efter samlingen fick vi en stund för oss själva och vi valde att åka in till stan och äta på Rax. Nog hann vi äta oss alldeles för mätta, men nog hann vi diskutera mycket också. Och dottern hann tala med vännen på telefon.
Vi blev igen påminda om vilka krafter som kan dölja sej i tankarna och hur viktigt det är att man hittar ett sätt att få utlopp dels för sina tankar men också för sin fantasi. Vilken väg man väljer (poesi, musik, motion eller något annat) är upp till var och en, huvudsaken att man inte låter tankarna växa där inombords tills de en dag kommer därifrån likt ett vulkanutbrott.
Nu räknar vi dagar och timmar tills hon kommer hem på "permis", förhoppningsvist till helgen.
lördag 14 januari 2012
Berg- och dalbanevecka
Vågar försiktigt blicka framåt efter en vecka av fullständig djupdykning. Aldrig har jag trott att man kan må så dåligt som jag gjort den senaste veckan. Inget har jag fått uträttat, tiden har gått åt till att överleva, till att andas. Tror jag har gråtit mera än när min älskade pappa lämnade mej. Som den logiskt tänkande människa jag trots allt är vet jag att jag nu gått igenom ännu en livskris och med facit i hand har jag åtminstone hittills livet och något så när vettet i behåll.
Det är egentligen i dag när jag känner tillförsikt med den människa jag är och med de saker som jag försökt dela med mej åt mina barn. I dag har jag insett (igen en gång) vilken stark människa min älskade dotter är.
Alla kan vi tveka, hamna in på felspår, men det är sättet som vi tar oss ut ur helvetet som räknas. Och jag har nu fått se att hon har en styrka som hon själv slarvade bort i något skede, och som hon hittat igen. En styrka som är starkare än vad jag någonsin ägt.
Jag vet vad vi gått igenom, men jag vet också att alla kommer inte att förstå. Men detta är något som man inte ens önskar sin värsta fiende. Men jag vet också att livet (eller någon) tar tag i det som man inte själv klarar av.
Det är egentligen i dag när jag känner tillförsikt med den människa jag är och med de saker som jag försökt dela med mej åt mina barn. I dag har jag insett (igen en gång) vilken stark människa min älskade dotter är.
Alla kan vi tveka, hamna in på felspår, men det är sättet som vi tar oss ut ur helvetet som räknas. Och jag har nu fått se att hon har en styrka som hon själv slarvade bort i något skede, och som hon hittat igen. En styrka som är starkare än vad jag någonsin ägt.
Jag vet vad vi gått igenom, men jag vet också att alla kommer inte att förstå. Men detta är något som man inte ens önskar sin värsta fiende. Men jag vet också att livet (eller någon) tar tag i det som man inte själv klarar av.
Lördagsmys
På förmiddagen packade vi bilen och styrde söderut för att tillbringa några timmar tillsammans med dottern. Med på resan fanns dotterns hjärtevän och bästa vän. Lite våndades jag över hur föret skulle vara, med tanke på att jag hade ansvar över andras barn. Men det var överraskande bra bara man förstod att ta det lugnt närmare Vasa, där vindarna rev ordentligt tag i bilen och snön yrde över vägen.
Kan berätta att vi håller på att få vår hjärtegoda flickan tillbaka. Skillnaden är riktigt märkbar, glimten i ögat är tillbaka och glädjen i rösten finns där igen. Hörde det i går, men när jag nu fått se henne med egna ögon vet jag att det inte bara var något jag hörde.
Kanske vi skämmer bort henne, men med sej tillbaka från stan hade hon nog flera nya kläder att prova :)
På samma resa fick mor och far även en stund av själavård. Det kändes skönt att kunna sätta sej ner och lite lätta sitt hjärta efter det helvete vi gick igenom första dygnet.
Nu kan vi lugna ner oss och njuta av lördagen, trots att vi saknar henne redan. Men det är inte många dagar före vi träffas igen.
Kan berätta att vi håller på att få vår hjärtegoda flickan tillbaka. Skillnaden är riktigt märkbar, glimten i ögat är tillbaka och glädjen i rösten finns där igen. Hörde det i går, men när jag nu fått se henne med egna ögon vet jag att det inte bara var något jag hörde.
Kanske vi skämmer bort henne, men med sej tillbaka från stan hade hon nog flera nya kläder att prova :)
På samma resa fick mor och far även en stund av själavård. Det kändes skönt att kunna sätta sej ner och lite lätta sitt hjärta efter det helvete vi gick igenom första dygnet.
Nu kan vi lugna ner oss och njuta av lördagen, trots att vi saknar henne redan. Men det är inte många dagar före vi träffas igen.
torsdag 12 januari 2012
Vitsen med livet
När man hamnar i den situation som vi befinner oss i, börjar man fundera på både ett och annat. Det första och kanske det viktigaste man kommer till insikt om är vad som betyder mest i livet.
Fr.o.m. nu kommer jag att prioritera det som betyder mest i livet, det som gör livet värt att leva, FAMILJEN.
Livet är för viktigt för att man ska leva det på det sätt som ofta fordras i vårt uppstressade samhälle. Det är inte värt att jobba varken 10 eller 12 h i dygnet. De timmarna man vet att man lägger extra på jobbet stjäl man från någon annan som borde vara viktigare. Någon som egentligen borde få de timmarna, men som blir åsidosatt för att man tror att man får en guldstjärna för sin uppoffring. Kan berätta att den guldstjärnan har svarta kanter.
Livet är det som du gör det till. Du har 24 h i dygnet, du kan fördela dem som du vill, men livet ger dej ingen bonus. Använder du för många timmar på en sak så blir det andra lidande. Det är upp till dej att bestämma vad som är viktigaste i livet. Det är du som måste prioritera.
Fr.o.m. nu kommer jag att prioritera det som betyder mest i livet, det som gör livet värt att leva, FAMILJEN.
Livet är för viktigt för att man ska leva det på det sätt som ofta fordras i vårt uppstressade samhälle. Det är inte värt att jobba varken 10 eller 12 h i dygnet. De timmarna man vet att man lägger extra på jobbet stjäl man från någon annan som borde vara viktigare. Någon som egentligen borde få de timmarna, men som blir åsidosatt för att man tror att man får en guldstjärna för sin uppoffring. Kan berätta att den guldstjärnan har svarta kanter.
Livet är det som du gör det till. Du har 24 h i dygnet, du kan fördela dem som du vill, men livet ger dej ingen bonus. Använder du för många timmar på en sak så blir det andra lidande. Det är upp till dej att bestämma vad som är viktigaste i livet. Det är du som måste prioritera.
Nutidens ungdom
Har alltid tyckt om de ungdomar som brukar sitta runt vårt bord. De senaste dagarna har fått mej att inse vilka otroliga individer de är och min kärlek är om möjligt ännu större.
Några av dem har jag känt från det att de varit några år och känner att de varit en del av vårt liv. Efter detta är de om möjligt en ännu större del av livet. Har delat både glädje och sorg med dem och försökt efter bästa förmåga dela av min levnadsvisdom med dem.
Har insett hur otroligt starka och mogna individer de är trots sin relativt unga ålder. Hur mycket har de inte fått försaka, men troget har de funnits där.
Tror bestämt att när allt detta är över skall det ställas till det största tårtkalas som någonsin ordnats i torpet. Bara för att visa hur mycket de betyder för dottern, för mej och för hela familjen.
Några av dem har jag känt från det att de varit några år och känner att de varit en del av vårt liv. Efter detta är de om möjligt en ännu större del av livet. Har delat både glädje och sorg med dem och försökt efter bästa förmåga dela av min levnadsvisdom med dem.
Har insett hur otroligt starka och mogna individer de är trots sin relativt unga ålder. Hur mycket har de inte fått försaka, men troget har de funnits där.
Tror bestämt att när allt detta är över skall det ställas till det största tårtkalas som någonsin ordnats i torpet. Bara för att visa hur mycket de betyder för dottern, för mej och för hela familjen.
onsdag 11 januari 2012
Natten lägger sej över staden
Saknar dej älskade vän.
Vargen ylar i nattens skog,
han vill men kan inte sova...
Hungern river hans vargabuk,
o det är kallt i hans stova...
Du varg. Du varg, kom inte hit, ungen min får du aldrig...
Vargen ylar i nattens skog,
ylar av hunger och klagan...
Men jag ska ge'n en grisasvans...
sånt passar i vargamagar
Du varg. Du varg, kom inte hit, ungen min får du aldrig...
Sov mitt barn i bädden hos mor,
låt vargen yla i natten...
Men jag ska ge'n en hönsaskank,
om ingen annan har tatt 'en...
du varg, du varg kom inte hit, ungen min får du aldrig.
ungen min får du aldrig....
Vargen ylar i nattens skog,
han vill men kan inte sova...
Hungern river hans vargabuk,
o det är kallt i hans stova...
Du varg. Du varg, kom inte hit, ungen min får du aldrig...
Vargen ylar i nattens skog,
ylar av hunger och klagan...
Men jag ska ge'n en grisasvans...
sånt passar i vargamagar
Du varg. Du varg, kom inte hit, ungen min får du aldrig...
Sov mitt barn i bädden hos mor,
låt vargen yla i natten...
Men jag ska ge'n en hönsaskank,
om ingen annan har tatt 'en...
du varg, du varg kom inte hit, ungen min får du aldrig.
ungen min får du aldrig....
Man har ju sina vänner
Vi log åt min mor när hon i Alzheimer-dimman alltid uttryckte: "man har ju sina vänner". Men hur sant hade hon inte i sin dimhöljda värld. Vad vore livet utan vänner?
Jag känner en stor tacksamhet över alla de som visat sitt stöd,ni är hjärtegoda alla vänner.
Kanske det finns de som tycker att jag lämnar ut allt för privata saker. Saker man inte bara talar om offentligt. Men detta är mitt sätt att behandla den situation vi befinner oss i. Hade antagligen aldrig gjort det, men när även dottern varit öppen och bloggat om problemen så ser jag det som en naturlig fortsättning.
Tillika som vi befinner oss i en livskris känns den som småsaker jämfört med vad våra älskade vänner går igenom. Kanske detta är vår Herres underfundiga humor som vill få oss att förstå hur vi människor fungerar i krissituationer?
Man måste bara ta lärdom av de motgångar man möter i livet och förhoppningsvis gå ut som en starkare människa, med kunskap som man kan dela med sej åt de som behöver.
Jag känner en stor tacksamhet över alla de som visat sitt stöd,ni är hjärtegoda alla vänner.
Kanske det finns de som tycker att jag lämnar ut allt för privata saker. Saker man inte bara talar om offentligt. Men detta är mitt sätt att behandla den situation vi befinner oss i. Hade antagligen aldrig gjort det, men när även dottern varit öppen och bloggat om problemen så ser jag det som en naturlig fortsättning.
Tillika som vi befinner oss i en livskris känns den som småsaker jämfört med vad våra älskade vänner går igenom. Kanske detta är vår Herres underfundiga humor som vill få oss att förstå hur vi människor fungerar i krissituationer?
Man måste bara ta lärdom av de motgångar man möter i livet och förhoppningsvis gå ut som en starkare människa, med kunskap som man kan dela med sej åt de som behöver.
Vilket dygn!
Måste nog erkänna att det senaste dygnet har vi gått igenom helvetet. Aldrig har vi känt oss som så dåliga föräldrar som vi gjort de senaste 24 timmarna. Är tacksamma för att det finns stöd för föräldrarna på samma ställe. Att det finns de man kan tala med dygnet runt.
Nog blev vi förvarnade om att de första dagarna kan bli svåra, men aldrig var vi förberedda på denna kamp. Aldrig kunde jag i mitt stilla sinne tänka mej hur det känns när modershjärtat bara vill åka i väg och hämta hem dyrgripen, men hjärnan kämpar hårt för att förnuftet skall segra.
Nu har jag talat med dottern och hon verkar både lugnare och nöjdare. Nu har den stora, svarta stenen fallit från mitt hjärta. Nu klarar jag av att andas normalt.
Nu är bottnen nådd och vi kan sakta men säkert starta vår gemensamma väg mot något bättre. Ännu har vi långt till målet,säkert kommer vi att snubbla och stampa på stället, men nu känns det åtminstone som strävan ditåt har startat. Nu väntar jag bara på lördag, när vi styr kosan till Vasa för att hälsa på.
Nog blev vi förvarnade om att de första dagarna kan bli svåra, men aldrig var vi förberedda på denna kamp. Aldrig kunde jag i mitt stilla sinne tänka mej hur det känns när modershjärtat bara vill åka i väg och hämta hem dyrgripen, men hjärnan kämpar hårt för att förnuftet skall segra.
Nu har jag talat med dottern och hon verkar både lugnare och nöjdare. Nu har den stora, svarta stenen fallit från mitt hjärta. Nu klarar jag av att andas normalt.
Nu är bottnen nådd och vi kan sakta men säkert starta vår gemensamma väg mot något bättre. Ännu har vi långt till målet,säkert kommer vi att snubbla och stampa på stället, men nu känns det åtminstone som strävan ditåt har startat. Nu väntar jag bara på lördag, när vi styr kosan till Vasa för att hälsa på.
tisdag 10 januari 2012
Med tungt hjärta
I kväll känns torpet så tomt. Vi har just kommit hem efter att ha fört dottern till sjukhus i Vasa i hopp om att hon ska få hjälp med sin svåra panikångest. Vårt hopp står nu till utbildad personal som tar hand om henne 24 h i dygnet.
Att göra det beslutet var inte lätt, men vi gjorde det tillsammans. Men att lämna henne där var det värsta jag någonsin gjort. Tårarna vill inte sluta rinna. Har redan varit beredd att svänga bilen och köra sträckan om igen för att hämta hem henne, men det löser inga problem. Det förstår jag så väl, men hur ska jag få en skör tonåring att förstå det.
Det dyrbaraste jag äger har jag överlåtit åt andra att ansvara för, utan att jag kan vara hela tiden närvarande. Det skär i modershjärtat.
Måste dock erkänna att vi är lyckligt lottade som får bo i detta land. Man må klaga på sjukvården, men när det verkligen krisar finns det nog resurser att ta hand om inte bara den direkt drabbade utan även de närmaste på absolut bästa sätt.
Hoppas bara att detta är den värsta dagen, för annars blir det 3 långa svåra veckor.
Att göra det beslutet var inte lätt, men vi gjorde det tillsammans. Men att lämna henne där var det värsta jag någonsin gjort. Tårarna vill inte sluta rinna. Har redan varit beredd att svänga bilen och köra sträckan om igen för att hämta hem henne, men det löser inga problem. Det förstår jag så väl, men hur ska jag få en skör tonåring att förstå det.
Det dyrbaraste jag äger har jag överlåtit åt andra att ansvara för, utan att jag kan vara hela tiden närvarande. Det skär i modershjärtat.
Måste dock erkänna att vi är lyckligt lottade som får bo i detta land. Man må klaga på sjukvården, men när det verkligen krisar finns det nog resurser att ta hand om inte bara den direkt drabbade utan även de närmaste på absolut bästa sätt.
Hoppas bara att detta är den värsta dagen, för annars blir det 3 långa svåra veckor.
måndag 9 januari 2012
Deppmåndag
Måndagar hör inte till mina favoritdagar och denna dag gör nog inget till för att förbättra den åsikten. Har sovit dåligt hela natten med en värkande armbåge och tusen tankar i huvudet. Och trots att jag somnade till slut och sov relativt länge, kände jag mej lång ifrån pigg när jag vaknade.
I kväll har vi beslutat ha en familjemyskväll med pizza och kladdkaka till efterrätt. I morgon åker dottern till Vasa och är borta flera veckor. Trots att det känns alldeles för hemskt så måste vi tro att detta är något vi bara måste göra för att det ska bli bättre.
I kväll har vi beslutat ha en familjemyskväll med pizza och kladdkaka till efterrätt. I morgon åker dottern till Vasa och är borta flera veckor. Trots att det känns alldeles för hemskt så måste vi tro att detta är något vi bara måste göra för att det ska bli bättre.
lördag 7 januari 2012
You'll never walk alone
Vardagen har hunnit i kapp mej som ett våldsamt åskväder ute på sjön. Man känner sej stark och tänker att det går nog att smita undan, men när molnen hopas snabbare än man tänkt, börjar man känna sin otillräcklighet. Kämpar och försöker öka farten för att klara av den situation man hamnat i, men oberoende hur man än försöker skynda och ta sej bort från faran ser man hur ovädret kommer över en med besked.
Har alltid ansett mej som en stark människa, men har nu fått inse och erkänna att allt klarar jag inte själv utan att gå under. Trots att man som förälder alltid vill vara den hamn som erbjuder skydd från det mesta, finns det gånger i livet när man måste förstå att den tryggaste hamnen kanske finns på annat ställe.
Vi har länge kämpat med dotterns panikattacker och ångest, men aldrig så som vi kämpat det senaste året. Det gör så ont att se henne gå miste om så mycket p.g.a. detta. Hur ont gör det inte i en moders hjärta att se ett barn kämpa mot en inneboende demon. En demon som gör allt för att de mesta vardagliga skeenden skall bli en kamp. En kamp mot livshotande faror som endast finns i de hotbilder demonen lyckas måla upp.
På tisdag svänger vi bladet i boken och hoppas att detta är vändningen, att detta betyder att en ljusare tid väntar småningom, att detta är det som får molnen att småningom skingras och solen tittar fram.
When you walk through a storm
Hold your head up high
And don't be afraid of the dark.
At the end of a storm
Is a golden sky
And the sweet, silver song of a lark.
Walk on, through the wind,
Walk on, through the rain,
Though your dreams be tossed and blown.
Walk on, walk on with hope in your heart,
And you'll never walk alone,
You'll never walk alone.
Har alltid ansett mej som en stark människa, men har nu fått inse och erkänna att allt klarar jag inte själv utan att gå under. Trots att man som förälder alltid vill vara den hamn som erbjuder skydd från det mesta, finns det gånger i livet när man måste förstå att den tryggaste hamnen kanske finns på annat ställe.
Vi har länge kämpat med dotterns panikattacker och ångest, men aldrig så som vi kämpat det senaste året. Det gör så ont att se henne gå miste om så mycket p.g.a. detta. Hur ont gör det inte i en moders hjärta att se ett barn kämpa mot en inneboende demon. En demon som gör allt för att de mesta vardagliga skeenden skall bli en kamp. En kamp mot livshotande faror som endast finns i de hotbilder demonen lyckas måla upp.
På tisdag svänger vi bladet i boken och hoppas att detta är vändningen, att detta betyder att en ljusare tid väntar småningom, att detta är det som får molnen att småningom skingras och solen tittar fram.
When you walk through a storm
Hold your head up high
And don't be afraid of the dark.
At the end of a storm
Is a golden sky
And the sweet, silver song of a lark.
Walk on, through the wind,
Walk on, through the rain,
Though your dreams be tossed and blown.
Walk on, walk on with hope in your heart,
And you'll never walk alone,
You'll never walk alone.
torsdag 5 januari 2012
Stressen skall ut
Varför kan man aldrig lära sej? Det sista doktorn sa innan jag lämnade mottagningen med min kortisonbesprutade armbåge var, om det inte blivit bättre ska du komma på nytt besök. I stället för att följa ordinationen måste jag ju bara testa hur den reagerade för normalt arbete i dag. Med facit i hand var det ett väldigt dåligt beslut. Det lilla som hade hunnit hela under veckan är nu som bortblåst och jag är tillbaka vid punkt 0, kanske till och med på minussidan eftersom värken nu även hittat högre upp. Blir väl att med svansen mellan benen återvända till mottagningen och underkasta sej ett förmaningstal utöver det vanliga med därpå följande förhatliga spruta i armbågen.
Känns som om hela höstens stress och oro har satt sej i armbågen. Men det är väl precis som den vise vårdaren visste berätta i tiderna att stressen skall ut och den tar den väg som för tillfället är mest svag.
Det finns så mycket mera att berätta, men för tillfället får jag inte de orden på pränt. Kan bara konstatera att mycket får sin förklaring bara man sätter sej ner och lyssnar.
Döm inte en människa förrän du gått en mil i hennes skor.
Känns som om hela höstens stress och oro har satt sej i armbågen. Men det är väl precis som den vise vårdaren visste berätta i tiderna att stressen skall ut och den tar den väg som för tillfället är mest svag.
Det finns så mycket mera att berätta, men för tillfället får jag inte de orden på pränt. Kan bara konstatera att mycket får sin förklaring bara man sätter sej ner och lyssnar.
Döm inte en människa förrän du gått en mil i hennes skor.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)