Finns inget som jag hatar så mycket som oärlighet. Oberoende om det gäller rent konkreta saker eller känslor. Livet har på ett brutalt sätt lärt mej vad som är verkligen betyder något. Jag har lärt mej min läxa, men ännu har jag inte lärt mej hur jag på ett mjukt sätt för denna insikt vidare.
Tror att de som ideligen finner njutning i att hacka ner på människorna i sin omgivning inte har drabbats av "den hårda verkligheten". För den dag de gör det, och jag är helt övertygad om att den dagen kommer, så behövs alla de som finns i deras omgivning. Men om de då har förbrukat sin rätt till förtroende, vem ska de då vända sej till? Till dem som i början krävt att de ska behandla sina vänner som paria?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar