Tack för gåvan

Vi tog härom dagen fram det nya kärlet för bioavfall. I måndags så märkte maken att det dykt upp en svart påse modell större i kärlet trots att ingen av oss ännu fört ut någon påse. Det luktade fruktansvärt och innehållet hade läckt ut eftersom påsen inte hade slutits ordentligt. Det blev för maken att tvätta ur kärlet så gott det nu gick.
Innehållet i påsen är ännu för oss ett mysterium, men efter kärltvätten så vågar ena hunden knappt ut genom dörren och andra hunden slår på skyddsinstinkten till fullo. Det har fått mej att tro att påsens ursprung är från en av områdets "hundkakibajslådor".

Så nu sitter jag och funderar på det där med att vara tuff i dagens samhälle. För något år sedan fick den gamla damen i granngården sitt hus bombaderat med påsarna ur lådan vid ekopunkten på andra sidan vägen och nu detta.

Slår mej att det är en väldigt fin linje mellan att vara tuff och att vara fullständigt korkad!

Digitalisering, Sote och alla andra vargar

I tiderna när de visa talade om digitaliseringen så fick vi höra hur det skulle underlätta vår vardag. Nu har den sakta men säkert smygit sej på och åtminstone jag är halvt uppgiven redan. Vad då underlätta? Förr kom räkningar och brev i din egen postlåda inte alls så långt ifrån din bostad. Oftast så fungerade det utan problem.
I dagens läge med digitalisering och elektroniska postlådor och fan och hans moster så är det en enda djungel.Du får söka dina räkningar lite här och där i cybervärlden och vara tacksam om du faktiskt hittar dem alla inom utsatt tid. Vissa kommer i din elektroniska låda, vissa via email, vissa får du hämta själv genom att logga in på någon sida och vissa kommer som förr i den gamla goda postlådan. För att inte tala om att både make och hustru kan ha egen variant av alla dessa "magiska ting". Undrar om man kunde få EU-bidrag för att anställa en skild kassaförvaltare som sköter om att söka fram alla räkningar och ser till att de blir betalade?

Mesamma jag är igång så kan vi ju fundera på dethär med Sote och valfrihet också. I en iver att förstå vad det handlar om så satt jag häromdan och försökte hitta information om detta på ett språk som en vanlig dödlig förstår. Tror ni jag lyckades? Det var nya instanser i mängd och parti och dessa ska tydligen då besluta om vad vi får välja och inte . Och klarar vi inte av att besluta oss om vad vi vill så gör de beslutet åt oss. Det som lämnade att rådbråka min lilla hjärna var några saker. Hur har de tänkt att allt detta ska spara 3 miljarder? Och de som behöver mera sjukvård och omsorg än andra, vad händer när deras budget har nått taket? Får de betala kalaset själva då eller gå ovårdade. Undrar nog om inte allt detta innebär att klientavgifterna skjuter i höjden  så till den milda grad att det blir endast de rika som har råd att söka vård i framtiden. Vi andra får väl bli som fattighjonen i Emil.

Och som om det inte skulle räcka med dårskap vi ska utsättas för så verkar en massa gummilänningar tycka det är sött och rart att vargar stryker omkring husknutarna i Österbotten.  Brukar inte tala riktigt vackert om dessa "naturvänner" efter allt med måsar och skarvar, men erkänner att jag lyfter på hatten åt Hans Hästbacka i Yle Vega. Han sa rakt ut att när vargen mister sin skygghet och börjar bete sig som den gör nu så måste man se till att den får skyggheten tillbaka och det sker bara genom jakt.
 Jag vill kunna ta min hund och njuta av den vackra natur vi har. Barnen ska kunna leka ute utan att leken blir till allvar genom "Vargen kommer".

Med denhär farten så blir vi människor snart den mest utrotningshotade arten.

En lång väg tillbaka

Känner så stor tacksamhet över att ha träffat läkare som faktiskt lyssnar på patienten. Under årens lopp i kampen mot värken, har jag nog träffat på både ett och annat stolpskott. Från den makabra läkaren som ansåg att felet satt mellan öronen,  till så sent som 18.7.2017 i ett röntgenutlåtande där det står att det inte finns tydliga tecken på artros  i radius-lunatum leden. Den led som under operationen konstaterades helt sakna det skyddande brosket på bärande ytor.

Redan nu känner jag en stor förändring mot tidigare. Trots att jag fortfarande har ont från och till efter operationen,  så märker jag ju att den förhatliga och konstant närvarande artrosvärken nu är helt borta. Så trots en rätt omfattande operation där man fixat och trixat i ben, så har jag mindre ont än tidigare.

Vågar nog inte helt tro att värken är borta. Efter åratal där värken kraftigt påverkat mitt liv och där den kommit smygande tillbaka trots att man gjort ingrepp efter ingrepp för att råda bot på eländet, så finns ju tvivlet där säkert så länge gipset sitter kvar. Det som dock inger lite hopp är ju att den led som nu stelopererats nog fick en ordentlig smäll redan vid olyckstillfället och problemet som nu åtgärdades har legat och spökat och förvärrats sen dess.  Dessutom finns det knappt några "fria" leder kvar i handleden som kan drabbas av artros.

Så trots att den där Murphy sitter och småflinar och gnuggar händerna där på min axel så väljer jag att tro på att nu är det värsta över, 10 år efter olyckan och drygt 7 år sedan jag första gången besökte läkare p.g.a. värken.

Nu gäller det småningom att lära sej leva med en handled stel som en planka, men med tanke på hur styv och stel den var sista tiden före operationen, så tror jag inte det ska bli allt för svårt. Och ärret, som lär ska sträcka sej över stor del av handryggen och en bit upp på underarmen, bryr jag mej inte om. Huvudsaken bara jag slipper värken. Hoppas innerligt att jag kan promenera, simma, cykla och gymma igen utan att värken slår till och förstör allt. 

Tredje gången gillt

Så är man då nyopererad i handen igen, 3.gången på 4 år. Oj vad jag våndades inför denna operation. Trots den konstanta värken försökte jag intala mej att det kanske inte är så farligt utan att det mesta satt i huvudet.

Med facit i hand kunde både jag och kirurgen konstatera att denna steloperation borde gjorts från första början.

När han kom in i ledkapseln kunde han konstatera att brosket mellan månbenet (grannen till båtbenet) och strålbenet (underarmsbenet) var helt förstört och saknades helt i "skarven". Han konstaterade även att det troligtvis skadats redan vid olyckstillfället, eftersom det inte skulle se ut som de gjorde av normalt slitage.

Så nu har jag en skena och en massa skruvar i handen. Är ju bara att gilla läget och lära sej att fungera med en hand stel som en planka. Fingrarna fungerar och rotationen från underarmen ska vara nästan intakt. Viktigaste är att värken är borta.

Nu räcker det!

I kölvattnet av riksdagens omröstningar om jourreformen fanns det naturligtvis de som reagerade alldeles idiotiskt. Nu är vi alla finlandssvenskar mer eller mindre stämplade p.g.a. dessa reaktioner.

Tycker ni det känns bra?  Tycker ni att vi alla faktiskt ska stämplas för något som några få gjort? Är vi faktiskt så jobbiga som vi fått höra de senaste dagarna?

Ta den känslan och tänk på den nästa gång du spyr galla över de som kanske inte är precis som du.

Döm inte alla för det som en bråkdel ställer till med!

Vågar nästan inte...

Efter alla motgångar  (nästan rena käftsmällar) med denhär handen så befinner sej min självkänsla på en nivå i stil med djupet på Marianergraven. Att gå med ständig värk och dessutom inte riktigt bli lyssnad på är nog så destruktivt.  Och sedan bli kastad fram och tillbaka mellan vårdproducenter just när man fått byggt upp ett litet förtroende för systemet är fruktansvärt påfrestande.
 I det skedet när man äntligen kommit så långt att man vill testa hur handen fungerar i vardagen så visar arbetsgivaren (sedan nästan 30 år tillbaka och den firma som man jobbade åt när skadan skedde) kalla handen, man duger inte ens som "gratis arbetskraft". Inte konstigt att man börjar tvivla på sej själv och vad man duger till.

 Mitt i allt detta blir man styrd till ännu en okänd firma som ska kartlägga en.  Efter att jag än en gång svängt ut och in på mej själv fick jag i uppgift att skriva ner det som jag allra helst ville jobba med och utan att ta min disfunktionella hand i beaktande.

Kommer inte ihåg ordagrant hur jag skrev, men utgick ifrån min gamla merkonomexamen eftersom jag  egentligen av någon konstig har en extrem förkärlek för att bygga upp ett dokument från början till slut. Älskar högtidliga ordalydelser som förekommer enbart i dessa och har nu hållit på med det på frivillig basis i nästan hela mitt vuxna liv.

Men det som jag betonade mest var att jag vill jobba med kundbetjäning.  Har alltid haft den åsikten att det är A och O i alla firmor. Genom åren har min ledstjärna blivit lite av att den dag när kunden går ut genom dörren med ett leende på läpparna så har jag gjort ett gott arbete.

Det var väl ungefär så jag hade skrev om min dröm. Var väl nog ganska övertygad om att den drömmen aldrig kan bli sann.

Och så hittade min rehabiliteringskoordinator det ultimata stället för min 3 månaders arbetsprövning. Det är nästan för bra för att vara sant.

Jo, han Jante sitter nog på min axel nu konstant och hånfullt berättar om alla motgångar och katastrofer som kommer att pröva min väg.

Jag vägrar att låta han Jante ta över. Det här är bara början på något gott!

Njae, inte idag...

Försökte få lite ordning på Torpet, men så hittade jag ett garnnystan och stickor och så kom jag ihåg att nån av "experterna" påstod att det skulle träna upp finmotoriken om jag började sticka.

Jamen naturligtvis så övergav jag alla tankar på ett Torp där allt var fullständigt organiserat. Nu skulle minsann alla i familjen få nya sockor...

Började med stor passion lägga upp maskor för första sockan. Att varenda maska jag la upp ackompanjerades av en smäll i höger handled valde jag att ignorera.  Här skulle fixas sockor i minut och parti, eftersom jag har all tid i världen.

Tillräckligt antal maskor var upplagda och jag började sticka... och fingrarna började spreta åt precis alla andra håll än vad de borde. Så nu har jag åtminstone börjat på en socka, men som det känns nu så lär nog den sockan bli klar ganska exakt just "when Hell freezes over".  Fast då senast lär det väl sitta ganska bra med hemstickade sockor, eller...