När jag en gång är på gång

Med tanke på mitt föregående inlägg tar det mej att riktigt fundera om vi sk. vuxna vet vad vi håller på med. Man kämpar för att komma upp ett steg i karriären. Och vet vi när den sunda kampen övergår i det osunda. Tänker man någonsin hur de orden man släpper ut ur sin mun uppfattas av de som finns runtomkring en. Eller blir det en kamp om att bli den som kommer högst upp på stegen, där alla 'men' och 'aj' talar för döva öron.
Är det att göra karriär, att frångå alla de sunda principer man lärt sej från barn?Är det karriär att förnedra alla de som ställer upp? Att kräva det omöjliga av dem och sedan inte kunna acceptera det ouppnåbara. Är det livets mening att bestraffa sina medmänniskor för att de inte kan utföra det som inte med mänsklig kraft kan genomföras? Är det av omtanke att påpeka att man inte klarar av det omöjliga?
Hur skall man förklara för ett barn det logiska, när vi vuxna uppför oss så ologiskt som bara går?

Är jag lite udda som tror att om man satsar på det minsta, så kan kan man därifrån bygga det största?

En stolt mor

Vi har kämpat och gråtit i många år. Många är de som förpliktat oss med alla "måsten" i en situation som denna. Jag har sett hur min dotter lidit sej igenom alla dessa samtal, har sett redan från början att det här är ett av de samtal som inte leder någon vart. Har testat på läkemedel för att "öppna sinnet" för samtal, men som i slutändan inte gett något.

Vi gick en annan väg. Kanske för att den väg som andra beredde åt oss inte gav någon lösning.

Tror i min naiva fantasi att den väg vi valde var den rätta. Har en dotter som sakta men säkert själv hittar lösningen på problemen. Radikala beslut har hon gjort, men nu är hon beredd att ta emot den hjälp som de utbildade kan ge.

Är stolt över min dotter. Hon har de senaste dagarna visat en mognad som jag önskade jag hade som 15-åring.

Så skall en slipsten dras

Ibland t.o.m. förvånas jag över min egen klipskhet. Bara för att jag bestämde att idag ska jag inte ha en massa måsten så har jag tvättat kläder på löpande band. Flera maskiner skulle ha tvättats, men måste vänta på att "torkrummet" blir ledigt.
Egentligen ganska konstigt hur gamla traditioner bara lever vidare och skapar en stress som egentligen är mera till skada än till nytta. Och av någon konstig anledning så är de flesta "måsten" riktade till husets kvinnliga innevånare.
Jag personligen har gjort revolt mot alla dessa måsten. Det började för länge sedan när min mor konstaterade att varför skall man städa alla skåpen till jul. Den mörkaste tiden på året och den tid när åtminstone jag och mina gelikar, liksom min mor i tiderna, har årets mest stressiga arbetsperiod.
Tror att alla dessa 'måsten' härstammar från den tiden när kvinnan i huset var hemma hela dagarna. För att få struktur i vardagen schemalagdes alla förpliktelser. Men i dagens läge när kvinnan i huset arbetar lika mycket som mannen känns dessa förpliktelser mera som en massa 'måsten'. Man gör det för att det hör till, men man känner ingen glädje eller njutning av det.
När glädjen i ett välutfört arbete försvinner i känslan av måsten försvinner också lusten att utföra det.

Fredag

Arbetsveckan är till ända och bara jag får fyllt på kylskåpet kan jag till fullo njuta av veckans bästa dag. Efter förra helgens bortavistelse ska det bli så skönt att tillbringa helgen hemma.
Jag är säkert udda på det sättet att jag har skippat alla tråkiga måsten, förutom helguppköpen, på fredagen. Gör dom hellre på lördag förmiddag. Fredagskvällen är min helgdag, då det viktigaste är att få kroppen och knoppen att koppla av. Det ska vara fredagsbastu med tillbehör, kanske något gott att äta och dricka.
Nu gäller det bara att försöka övertala någon att ställa upp som handelsslav, så kan fredagstraditionen inledas helt planenligt.

När man riktigt tänker efter

Egentligen är jag ganska lyckligt lottad. Har en familj jag älskar, eget hem och en villa vid havet. Ett jobb som jag för det mesta tycker om, ett jobb som kanske inte är det mest utmanande, men som på vägen bjuder på möten med människor som ger så mycket mera. Trots att jobbet i sej är ganska likadant från dag till dag, så kan jag inte säga att varje dag är den andra lik. Vissa dagar avslutar man sin resa i bygderna med ett leende på läpparna för att följande dag tänka, att dethär var en dag när man borde ha stannat under täcket. Trots dessa dagar vet man att man lärt sej något på vägen.

När man riktigt tänker efter, så är jag mest tacksam över att inte vara tvungen att hela dagarna sitta och stirra på en skärm, eller sitta vid ett löpande band och göra de samma rörelserna hela dagarna, plocka de samma bitarna på samma sätt dag in och dag ut. Har testat båda varianterna och kunde ganska snabbt konstatera att det var inget för mej.

-Den som nöjer sig med vad han har kan leva i lugn och ro

Allt är planerat in i minsta detalj

Husets mor tänker tillbringa helgen söderöver tillsammans med kolleger från norr och syd. Trots att vi inte längre kan räknas som småbarnsfamilj, finns det både ett och annat som skall fixas innan mor försvinner. Tacksam och glad är jag över att ha min "nakna kock". Slipper att tillreda helgens måltider på förhand, det fixar han galant. Men som gift med en man med skotska anor, har jag lärt mej med åren att det blir absolut bäst att jag sköter uppköpen själv.

Nu är jag ganska nöjd med mitt dagsverk. Först har jag försökt se till att folk i hembygden fått vittja sina lådor i något så när human tid. På samma resa tog jag ett ärevarv och skötte kärlekskorrespondensen på vägen, bara för att jag kan.

Nu är kylskåpet fyllt. Viktiga utensilier är införskaffade inför resan och min uppgift inför den samma är ordnad. Ja och inte att förglömma har jag även ryckt in som vishetsguru när en reskompis plötsligt drabbades av samvetskval.

Nu kan jag luta mej tillbaka och förnöjt konstatera att om jag bara vill så är jag otroligt effektiv.

Grattis A & J till nya barnbarns-prinsessan!

Söndag

Njuter av den sista dagen av min semester. Borde väl kanske vara deprimerad, negativ och inåtvänd. Tycker det ska bli skönt att börja jobba igen. Att få återgå till de normala rutinerna. Onormal? Ja troligtvis, men jag har aldrig hållit mej själv som speciellt normal.

Maten fixad och avnjuten. Funderar dock starkt att göra något av de äpplen som jag kom på finns i kylen. Kanske blir det en äppelkaka till eftermiddagskaffet eller så blir det något helt annat. Men först ska diskmaskinen även få sin söndagsmiddag. Inte för att den ska vara tyst utan för att göra det som den är bäst på.

Den positiva tänkaren ser det osynliga, känner det ogripbara och uppnår det omöjliga
-Benjamin Franklin

Bastukvällsänka

Gubben ställer sej iväg på ännu en bastukväll. Själv ställer jag för en sällan förekommande happening i vårt hus. Tänk att jag får vara fjärrkontrollsinnehavare en lördagskväll.

Ska bara hämta in lite ved och knäppa på bastun så börjar det mesta vara tillställt. Diskmaskinen fixar disken själv, ljusen på vardagsrumsbordet är bara att tända. En stor påse lördagsgodis är införskaffat.

Tänk att, nybastad och ren, få krypa upp i soffhörnet. Elden i spisen tillsammans med de brinnande ljusen på bordet sprider värme och avkoppling. Ett glas vin, lite godis och förhoppningsvis en riktigt bra film på TV.

Tå demti rik sku veta hu demti fati mår

Stormigt värre

Tidigt i morse åkte vi ut till villan för att kolla läget. Vi har ju fortfarande ut båten, eftersom siken nu är i antågande. I stan verkade det relativt lugnt. Lite såg man att grenarna svängde, men redan när vi närmade oss villan märkte vi att träden böjde sej rejält mera än i stan.

Gubben och svågern har under dagens lopp hållit koll på läget. Ingen bra kombination med sydvästlig storm och extremt högt vattenstånd, inte vid vår villa åtminstone.

Man får nog en stor respekt för havet i sådana här stunder. I dag kändes det mera som en kokande häxkittel.

För 4 dagar sedan var vi där och plockade undan och njöt av en solig och vacker dag. Tänk hur snabbt det kan ändras och hur hela utsikten ändras.

Men det värsta verkar vara över och i morgon blir det väl att åka dit och se hur mycket skada stormen ställt till med. Kanske vi också gör strandfynd, vilket inte är helt onormalt efter en dylik dag.

Höstnostalgi

Var till villan i går och plockade undan lite. Tog hem de torra livsmedel vi har där bara för att inte bjuda in dessa fyrfota varelser som få vill ha i sitt hem. På utsidan gäller det att plocka undan sådant som inte hålls på sin plats när höststormarna tar i med full kraft.
Den här tiden på året uppfylls man av hur otroligt vackert det är med dessa färger i ett klart solljus. Tillika uppfylls man av ett stort vemod. Det bästa är över för detta år och nu får man vänta 5-6 månader innan man får se hur Paradiset vaknar till liv igen.

Visst besöker vi vårt Paradis året runt och visst kan vintern vara otroligt vacker, men det är dessa mellantider jag inte är speciellt förtjust i. När höststormarna viner i knutarna och det regnar iskall småspik, då är njutningen väldigt långt borta. Det är då man kryper i hop i soffhörnet, tar sin dator och plockar fram alla bilder från sommaren. Då sitter man där i skenet från brasan och datorskärmen och drömmer sej tillbaka till det som vi lämnat bakom oss, tillika drömmer sej fram till den dag när man på allvar öppnar dörren till Paradiset igen.