Vi har kämpat och gråtit i många år. Många är de som förpliktat oss med alla "måsten" i en situation som denna. Jag har sett hur min dotter lidit sej igenom alla dessa samtal, har sett redan från början att det här är ett av de samtal som inte leder någon vart. Har testat på läkemedel för att "öppna sinnet" för samtal, men som i slutändan inte gett något.
Vi gick en annan väg. Kanske för att den väg som andra beredde åt oss inte gav någon lösning.
Tror i min naiva fantasi att den väg vi valde var den rätta. Har en dotter som sakta men säkert själv hittar lösningen på problemen. Radikala beslut har hon gjort, men nu är hon beredd att ta emot den hjälp som de utbildade kan ge.
Är stolt över min dotter. Hon har de senaste dagarna visat en mognad som jag önskade jag hade som 15-åring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar