Don't judge before you walked a mile in her shoes

Trodde vi hade gått igenom helvetet och kommit ut på andra sidan med livet och vettet något så när i behåll. Kanske vi inte valde den mest traditionella väg, men det oaktat tycker jag med facit i hand vi kommit långt på vägen. Ännu är vi inte i hamn men vill påstå att vi kommit runt udden. Men snälla ni, sänk inte båten vi färdas i! Den är ganska rank och tål inte allt för stor sjögång.

Varför ska det vara så svårt att förstå att en människa som varit rädd för det mesta, men tagit övertag över den demon som härjar i kroppen kanske behöver lite hjälp på vägen?  Och varför ska det vara så svårt att sätta sej ner och låta en tonåring som varit nere i helvetet få hjälpa dej att hjälpa? Det fordras inte så mycket, lite omtanke och tolerans. Egentligen något så enkelt som medmänsklighet.

Kan berätta för er att det är INGEN teater det vi gått igenom, det är inte på låtsas. För varje tår hon spiller över nya saker hon ger sej in på betyder att hon kämpar för att övervinna Demonen inom henne som säger att detta klarar du inte av. Stöd henne på vägen, och applådera om hon klarar av det som hon gett sej in på. Men döm henne inte om hon misslyckas.

Kanske det var en dum ide att döpa panikångesten till Demon. Men något namn skulle den ha för att kunna bearbeta den.

Unna henne att när hon går och lägger sej på kvällen få konstatera att detta var en bra dag.

I don't take this shit once again.

Satt där i bastun och tänkte igenom saker som hänt i min vardag. Försökte intala mej att jag säkert överreagerat, att det inte är någonting. Men plötsligt kom det för mej, fick en 'flashback'. Det här har  jag gått igenom förr och vet hur otroligt skada en människa kan ta.

 Att hela tiden ha den känslan att man måste vara på sin vakt, att för varje sak man gör måste kolla och dubbelkolla för att veta att det  är fullständigt korrekt. Att ständigt gå och vänta på att någon hittar det där lilla banala misstaget och ställer till ett helvete för det. Och när helvetet bryter lös för att man gör sitt bästa för andra i sin omgivning, för att man ser längre än vad näsan är lång, för att man har ett hjärta som bryr sej, då hamnar man i en situation som jag aldrig vill vara i igen. Och förutom allt detta veta att motparten fullständigt struntar i det liv du lever. Struntar helt i att du faktiskt har ett liv utanför dennes inskränkta värld. Ett liv som för dej är 1000 gånger mera värd.

 Kan berätta för er som inte vet. Det här är misshandel om något. Det tär på en människa på ett sätt som endast de som varit med om det förstår. Man går sönder i själen.

Jag bryr mej om mej själv, men jag bryr mej mera om de som jag räknar som mina vänner. Kommer aldrig igen att godkänna att jag eller de jag bryr mej om blir behandlade så illa att de blir sjuka av det. 

Den syns inte, men finns ändå

Fick i början av veckan en ruggig påminnelse av det vi gick igenom i fjol på hösten och framförallt i början av året. Dottern drabbades av en riktigt ordentlig panikattack, troligtvis till följd av det tragiska som hände i den dagliga närmiljön. Finns saker i händelsekedjan som jag är oerhört tacksam över, men även saker som jag är direkt ledsen och besviken över.

En panikattack kan för den drabbade uppfattas som en hjärtattack. Man tror att man ska dö. Hjärtat känns som om det håller på att explodera, syret räcker inte till, allt känns overkligt. Benen slutar bära och man tappar begrepp om tid och rum.  Enligt dottern så blir man dessutom överkänslig för ljud.

Lånar från en blogg om panikångest en lista på hur man ska göra när någon i din närhet drabbas av en panikattack.


  När en panikattack bryter ut i din närvaro:

+ Ta din närstående i handen/håll om honom/henne. Att känna att man inte är ensam underlättar.
+ Tala med honom/henne. Led tankarna åt andra håll. Tala om vadsomhelst! Vädret, naturen, djur?

+ Håll dig lugn! - Lugnet smittar av sig och får personen att må bättre efter attacken.

+ Låt din närstående ta det i sin egen takt, att skynda och stressa gör attacken värre!

+ Visa att du bryr dig och inte skäms, om tårarna rinner - torka dem.

- Se inte personen i ögonen, du kommer bara att förvirra honom/henne ännu mer.

- Lämna honom/henne inte ensam. Trygghet, närhet och lugn kan rädda många situationer.

- Tvinga inte personen till något som känns svårt just då. Han/hon går in i ex. butiken då de kan.

- Fråga inte om viktiga saker, under en panikattack tänker man inte klart!

- Få inte personen att känna sig utsatt och hjälplös! - Låt honom/henne dra sig undan.

Panikattacken i sej går över relativt snabbt om inte någon/något triggar igång den desto mera.

Men påstå aldrig åt en med panikångest att han/hon skall sluta spela teater. Att han/hon kanske borde stanna hemma. Vi har haft en dotter som knappt vågade sej ut ur sitt rum.

Med de orden kan du i de mest fatala situationer föranleda det mest tragiska slutet. Då är det bättre att bara hålla tyst.

Är tacksam för att det fanns de som förstod allvaret. De som förstod att få ut flickan i friska luften och de som förstod att sitta där med henne, krama om henne och gråta med henne.

Det går om, eller som hon sa åt mej när jag talade med henne.  "Mamm, jag gick på WC, sköljd ansikti o lag på nyi smink o gick in tibaks"


Hoppas att detta kan vara till hjälp för någon.