Den syns inte, men finns ändå

Fick i början av veckan en ruggig påminnelse av det vi gick igenom i fjol på hösten och framförallt i början av året. Dottern drabbades av en riktigt ordentlig panikattack, troligtvis till följd av det tragiska som hände i den dagliga närmiljön. Finns saker i händelsekedjan som jag är oerhört tacksam över, men även saker som jag är direkt ledsen och besviken över.

En panikattack kan för den drabbade uppfattas som en hjärtattack. Man tror att man ska dö. Hjärtat känns som om det håller på att explodera, syret räcker inte till, allt känns overkligt. Benen slutar bära och man tappar begrepp om tid och rum.  Enligt dottern så blir man dessutom överkänslig för ljud.

Lånar från en blogg om panikångest en lista på hur man ska göra när någon i din närhet drabbas av en panikattack.


  När en panikattack bryter ut i din närvaro:

+ Ta din närstående i handen/håll om honom/henne. Att känna att man inte är ensam underlättar.
+ Tala med honom/henne. Led tankarna åt andra håll. Tala om vadsomhelst! Vädret, naturen, djur?

+ Håll dig lugn! - Lugnet smittar av sig och får personen att må bättre efter attacken.

+ Låt din närstående ta det i sin egen takt, att skynda och stressa gör attacken värre!

+ Visa att du bryr dig och inte skäms, om tårarna rinner - torka dem.

- Se inte personen i ögonen, du kommer bara att förvirra honom/henne ännu mer.

- Lämna honom/henne inte ensam. Trygghet, närhet och lugn kan rädda många situationer.

- Tvinga inte personen till något som känns svårt just då. Han/hon går in i ex. butiken då de kan.

- Fråga inte om viktiga saker, under en panikattack tänker man inte klart!

- Få inte personen att känna sig utsatt och hjälplös! - Låt honom/henne dra sig undan.

Panikattacken i sej går över relativt snabbt om inte någon/något triggar igång den desto mera.

Men påstå aldrig åt en med panikångest att han/hon skall sluta spela teater. Att han/hon kanske borde stanna hemma. Vi har haft en dotter som knappt vågade sej ut ur sitt rum.

Med de orden kan du i de mest fatala situationer föranleda det mest tragiska slutet. Då är det bättre att bara hålla tyst.

Är tacksam för att det fanns de som förstod allvaret. De som förstod att få ut flickan i friska luften och de som förstod att sitta där med henne, krama om henne och gråta med henne.

Det går om, eller som hon sa åt mej när jag talade med henne.  "Mamm, jag gick på WC, sköljd ansikti o lag på nyi smink o gick in tibaks"


Hoppas att detta kan vara till hjälp för någon.