Trodde vi hade gått igenom helvetet och kommit ut på andra sidan med livet och vettet något så när i behåll. Kanske vi inte valde den mest traditionella väg, men det oaktat tycker jag med facit i hand vi kommit långt på vägen. Ännu är vi inte i hamn men vill påstå att vi kommit runt udden. Men snälla ni, sänk inte båten vi färdas i! Den är ganska rank och tål inte allt för stor sjögång.
Varför ska det vara så svårt att förstå att en människa som varit rädd för det mesta, men tagit övertag över den demon som härjar i kroppen kanske behöver lite hjälp på vägen? Och varför ska det vara så svårt att sätta sej ner och låta en tonåring som varit nere i helvetet få hjälpa dej att hjälpa? Det fordras inte så mycket, lite omtanke och tolerans. Egentligen något så enkelt som medmänsklighet.
Kan berätta för er att det är INGEN teater det vi gått igenom, det är inte på låtsas. För varje tår hon spiller över nya saker hon ger sej in på betyder att hon kämpar för att övervinna Demonen inom henne som säger att detta klarar du inte av. Stöd henne på vägen, och applådera om hon klarar av det som hon gett sej in på. Men döm henne inte om hon misslyckas.
Kanske det var en dum ide att döpa panikångesten till Demon. Men något namn skulle den ha för att kunna bearbeta den.
Unna henne att när hon går och lägger sej på kvällen få konstatera att detta var en bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar