Vet inte om det har med åldern att göra, men att klara sej genom vintern blir bara svårare och svårare. Inte för kölden, inte för snön, men alla problem verkar samla sej till en stor bomb som bräserar under den mörkaste och kallaste tiden på året.
Men känslan av överlevnad blir också bara starkare och starkare. En känsla som vaknar till liv av de små tecken som vi ser i naturen nu. Det kan vara ett fågelkvitter, en något blåare himmel eller helt enkelt att solens strålar ger en värmande känsla på kinden.
Jag älskar denna tid på året. Det är nu man ser hur naturen vaknar till liv på riktigt.
Kalla mej onormal, men jag älskar den värld vi lever i. Tycker att livet vore tråkig om vi hade sommar hela tiden. Tänk att inte få uppleva hösten med alla dessa färger, en vinterdag med gnistrande snö och så denna underbara vår där vi får se hur livet sakta men säkert vaknar till liv igen.
Men den känsla jag får inombords denna tid på året kan jag inte förklara. Tror att den går under epitet 'vårkänslor'.
Jag älskar att höra hur fåglarnas sång ändrar karaktär. Älskar att se en blå himmel. Älskar att höra takdroppet. För jag vet att detta är tecken på att vi snart får öppna dörrarna till paradiset.
Vilken underbar värld vi lever i, bara vi tar oss tid att njuta av den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar