Förlåt för den usla uppdateringen, men har varken haft tid eller ork. Flunssan har fäst sitt grepp om torpet och till slut även om mej. Tror vi har genomlidit alla dess faser, från den lenaste variant till den som fordrar medicinsk behandling.
Har lidit som fasiken med dottern som med den största vilja velat återgå till vardagen men varit fullständigt däckad av flunssan. Hur orättvist är inte det att ha kämpat med de värsta demoner och övervunnit de nästan och sedan däckas av flunssan. Nu ska hon kämpa med, inte bara det att återgå till vardagen, men även mångas tankar om att hon fortfarande kämpar med dessa demoner.
Alla har vi våra demoner att kämpa med. Fick domen för några veckor sedan. Jag får inte vara sjukskriven mera detta år. Men likväl sitter jag här med denna helvetiska flunssa. Så pass belevad är jag att jag vet att med feber, yrsel och illamående sätter man sej inte i en bil och kör omkring i över 3 h. I det skede är man är fara för andra i trafiken, tillika som man leker med sin egen hälsa.
Är jag onormal, men något i mej får mej att elda till. Hur kan någon i detta socialt utvecklade land sätta sej över lagar och förordningar? Tror inte det är frågan om en kunskap som vi alla andra saknar utan en okunskap och en känsla av vanmakt över att försöka uträtta det som inte är med mänsklig kraft är möjligt.
Vi gör alla vårt bästa, men ingen av oss kan göra det omöjliga. Vi kan försöka, men resultatet är oftast att vår mänskliga begränsning ställer hinder i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar