Vågar försiktigt blicka framåt efter en vecka av fullständig djupdykning. Aldrig har jag trott att man kan må så dåligt som jag gjort den senaste veckan. Inget har jag fått uträttat, tiden har gått åt till att överleva, till att andas. Tror jag har gråtit mera än när min älskade pappa lämnade mej. Som den logiskt tänkande människa jag trots allt är vet jag att jag nu gått igenom ännu en livskris och med facit i hand har jag åtminstone hittills livet och något så när vettet i behåll.
Det är egentligen i dag när jag känner tillförsikt med den människa jag är och med de saker som jag försökt dela med mej åt mina barn. I dag har jag insett (igen en gång) vilken stark människa min älskade dotter är.
Alla kan vi tveka, hamna in på felspår, men det är sättet som vi tar oss ut ur helvetet som räknas. Och jag har nu fått se att hon har en styrka som hon själv slarvade bort i något skede, och som hon hittat igen. En styrka som är starkare än vad jag någonsin ägt.
Jag vet vad vi gått igenom, men jag vet också att alla kommer inte att förstå. Men detta är något som man inte ens önskar sin värsta fiende. Men jag vet också att livet (eller någon) tar tag i det som man inte själv klarar av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar