Vi log åt min mor när hon i Alzheimer-dimman alltid uttryckte: "man har ju sina vänner". Men hur sant hade hon inte i sin dimhöljda värld. Vad vore livet utan vänner?
Jag känner en stor tacksamhet över alla de som visat sitt stöd,ni är hjärtegoda alla vänner.
Kanske det finns de som tycker att jag lämnar ut allt för privata saker. Saker man inte bara talar om offentligt. Men detta är mitt sätt att behandla den situation vi befinner oss i. Hade antagligen aldrig gjort det, men när även dottern varit öppen och bloggat om problemen så ser jag det som en naturlig fortsättning.
Tillika som vi befinner oss i en livskris känns den som småsaker jämfört med vad våra älskade vänner går igenom. Kanske detta är vår Herres underfundiga humor som vill få oss att förstå hur vi människor fungerar i krissituationer?
Man måste bara ta lärdom av de motgångar man möter i livet och förhoppningsvis gå ut som en starkare människa, med kunskap som man kan dela med sej åt de som behöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar