Det är egentligen otroligt att fast man levt snart 50 år på denna jorden inte kan lära sej utan att det måste hända något radikalt. Och tänk att det skall till i princip främlingar för att man ska se det osunda i det man håller på med. Och tänk att den verkliga sanningen kommer från ett barn.
Kan med facit i hand berätta att våra barn är nog mer observanta än vad vi tror. De kan nog läsa mellan raderna och går inte på allt vad vi försöker tuta i dem. De förstår nog om orden kommer från munnen eller från hjärtat. De kan läsa av känslor mera än vad åtminstone jag någonsin kunnat ana.
Är tacksam över att det inte måste till något fullständigt livshotande innan jag kom till insikt. Egentligen har jag ju vetat om allt detta, men har i allt stressande tappat bort mitt sunda förnuft. Av någon konstig anledning har jag förvillat mej att tro att jag blir en bättre människa om jag bara klarar av det som egentligen inte med mänsklig kraft kan uträttas.
I allt detta sitter jag och funderar över vart jag tappat allt det jag lärde mej som barn och vart jag slarvade logiken.
Har på ett brutalt sätt fått lära mej igen vad som är viktigt i livet och framför allt vad som är rimligt i vardagen.
Tillika känner jag en ilska mot de som leker med andras liv i sin strävan mot ett "bättre liv". Tror att vi är många som borde se oss i spegeln och fråga: Vad i helsike håller vi på med?
"Man lär så länge man lever"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar