Vardagen har hunnit i kapp mej som ett våldsamt åskväder ute på sjön. Man känner sej stark och tänker att det går nog att smita undan, men när molnen hopas snabbare än man tänkt, börjar man känna sin otillräcklighet. Kämpar och försöker öka farten för att klara av den situation man hamnat i, men oberoende hur man än försöker skynda och ta sej bort från faran ser man hur ovädret kommer över en med besked.
Har alltid ansett mej som en stark människa, men har nu fått inse och erkänna att allt klarar jag inte själv utan att gå under. Trots att man som förälder alltid vill vara den hamn som erbjuder skydd från det mesta, finns det gånger i livet när man måste förstå att den tryggaste hamnen kanske finns på annat ställe.
Vi har länge kämpat med dotterns panikattacker och ångest, men aldrig så som vi kämpat det senaste året. Det gör så ont att se henne gå miste om så mycket p.g.a. detta. Hur ont gör det inte i en moders hjärta att se ett barn kämpa mot en inneboende demon. En demon som gör allt för att de mesta vardagliga skeenden skall bli en kamp. En kamp mot livshotande faror som endast finns i de hotbilder demonen lyckas måla upp.
På tisdag svänger vi bladet i boken och hoppas att detta är vändningen, att detta betyder att en ljusare tid väntar småningom, att detta är det som får molnen att småningom skingras och solen tittar fram.
When you walk through a storm
Hold your head up high
And don't be afraid of the dark.
At the end of a storm
Is a golden sky
And the sweet, silver song of a lark.
Walk on, through the wind,
Walk on, through the rain,
Though your dreams be tossed and blown.
Walk on, walk on with hope in your heart,
And you'll never walk alone,
You'll never walk alone.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar