Känner hur harmonin och tillförsikten sakta men säkert återvänder. Kan t.o.m. se tillbaka och förundra mej över den starka reaktion som kom över mej de första dygnen. Har dock fått allt detta förklarat för mej av utbildade människor.
Samtidigt känner jag en otrolig tacksamhet över alla de som visat sitt stöd och omtanke. Ni är alldeles underbara och jag är er evigt tacksam.
Ser för varje dag hur dotterns självförtroende och inre styrka återvänder. Ser hur hon likt en vårblomma snart slår ut i blom, men vet också att en motgång likt frost kan få henne att sloka. Från hela mitt hjärta hoppas jag att hon har styrka att övervinna de motgångar som säkert kommer för henne.
Samtidigt som jag av hela hjärtat vill glädjas med och över min dotter, finns det de som, kanske av oförstånd eller otänksamhet, försöker förta den glädje vi känner.
Alla har tydligen inte lärt sej vad takt och ton är, utan kör sitt eget race och struntar fullständigt i hur otroligt sjukt det tar. För trots att vi gjort en djupdykning betyder det inte att hjärnan slutat fungera. Och är det flera som kan jämföra det de vet och det de får höra, så avslöjas lögnerna ganska snabbt.
Förstår egentligen inte hur dylika människor kan leva med sej själva. Eller är de som parasiter som suger ut all näring ur offret och blir starkare och starkare. Oberoende vilket så finns det inte rum för dylika i vårt liv längre. Vi kämpar för att mota bort en demon. Dum vore vi väl om vi öppnar dörren för en annan i stället.
Framgång ger vänner, motgång testar dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar