I kväll känns torpet så tomt. Vi har just kommit hem efter att ha fört dottern till sjukhus i Vasa i hopp om att hon ska få hjälp med sin svåra panikångest. Vårt hopp står nu till utbildad personal som tar hand om henne 24 h i dygnet.
Att göra det beslutet var inte lätt, men vi gjorde det tillsammans. Men att lämna henne där var det värsta jag någonsin gjort. Tårarna vill inte sluta rinna. Har redan varit beredd att svänga bilen och köra sträckan om igen för att hämta hem henne, men det löser inga problem. Det förstår jag så väl, men hur ska jag få en skör tonåring att förstå det.
Det dyrbaraste jag äger har jag överlåtit åt andra att ansvara för, utan att jag kan vara hela tiden närvarande. Det skär i modershjärtat.
Måste dock erkänna att vi är lyckligt lottade som får bo i detta land. Man må klaga på sjukvården, men när det verkligen krisar finns det nog resurser att ta hand om inte bara den direkt drabbade utan även de närmaste på absolut bästa sätt.
Hoppas bara att detta är den värsta dagen, för annars blir det 3 långa svåra veckor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar