Måste nog erkänna att det senaste dygnet har vi gått igenom helvetet. Aldrig har vi känt oss som så dåliga föräldrar som vi gjort de senaste 24 timmarna. Är tacksamma för att det finns stöd för föräldrarna på samma ställe. Att det finns de man kan tala med dygnet runt.
Nog blev vi förvarnade om att de första dagarna kan bli svåra, men aldrig var vi förberedda på denna kamp. Aldrig kunde jag i mitt stilla sinne tänka mej hur det känns när modershjärtat bara vill åka i väg och hämta hem dyrgripen, men hjärnan kämpar hårt för att förnuftet skall segra.
Nu har jag talat med dottern och hon verkar både lugnare och nöjdare. Nu har den stora, svarta stenen fallit från mitt hjärta. Nu klarar jag av att andas normalt.
Nu är bottnen nådd och vi kan sakta men säkert starta vår gemensamma väg mot något bättre. Ännu har vi långt till målet,säkert kommer vi att snubbla och stampa på stället, men nu känns det åtminstone som strävan ditåt har startat. Nu väntar jag bara på lördag, när vi styr kosan till Vasa för att hälsa på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar