Nu pustar vi ut, efter en hemsk vinter och en intensiv vår med motgångar avlösandes varandra. Nu lägger vi alla besvikelser åt sidan och njuter av sommaren.
Är otroligt stolt över min dotter som gjort något som inte hör till det vanligare slaget. När den största besvikelsen lagt sej över att inte sluppit in till gymnasiet lagt sej, kavlade hon upp ärmarna, spottade i näven och tog tag i situationen.
Då när "Den blomstertid..." tystnade fortsatte hon och läste, skrev och tentade. Resultatet blev förhöjda vitsord i 3 av 4 ämnen. Ett resultat som jag tycker hon ska vara jättestolt över.
Tankarna om nästa år har tärt på henne och osäkerheten med vad hon klarar av blev en kedja som tänkte dra ner henne på djupet igen. Efter att offrat en stor del av sommaren till skolarbete, var hon osäker på sin ork att ta i tu med allt det som det innebär att studera i gymnasium, men osäkerheten vad hon skall göra i stället skapade en oro den också.
Efter i dag ser hon med tillförsikt framåt, nästan med ett leende på läpparna vill jag påstå. Tänk att det finns de som offrar sin långa semester till att hjälpa en vilsen själ att hitta hem. Det är jag för evigt tacksam över.
Nu står det klart att dottern till hösten slår upp sitt "basläger" i Kronoby. Efter dagens besök på skolan är jag ganska säker på att vi träffade rätt. Dotterns uttalande när vi kom in dit var bara en bekräftelse: "He må se gambelt ut, men dehä känns nästan som et heim he".
Det tragikomiska i situationen utspelade sej när vi skulle åka därifrån. I exakt samma stund som dottern skulle öppna bildörren ringde hennes telefon. Det var studiehandledaren som ville berätta att gymnasierektorn blivit så imponerad över hennes kämpande att hon gärna vill se henne i gymnasiet till hösten.
Men beslutet står fast. Hon behöver ett mellanår efter allt som varit och allt hon gått igenom. Ett år när hon förhoppningsvis hittar sej själv och vågar släppa fram den otroliga människa som finns dold där någonstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar