Borde väl med nästan 50 års erfarenhet veta var gränsen för den egna kapaciteten går. Men fortfarande springer jag med huvudet i väggen för att uträtta det som med mänsklig förmåga inte är möjligt.
Igen en gång skulle det testas och resultatet blev ett ryggskott och en hälsporre som vaknade till nytt liv. En inte allt för trevlig kombination kan jag med facit i hand berätta.
Misstänker att de flesta inte har en aning om det arbete som finns bakom de försändelser som droppar ner i luckan eller lådan. De kommer inte dit av sej själva. Och de kommer inte dit så att vi bara lastar in dem i bilen och kör i väg. Jag förstår om gemene man inte förstår det arbete som finns bakom varje försändelse, men när det egna folket tycks har tappat kunskapen är det inte lätt för oss "knegare".
Och när försändelsemängden plötsligt ökar med 30 000-40 000 ex./8 knegare att fixa på några dagar så borde väl i rimlighetens namn finnas en tanke om flera händer. Och när dessa tilläggsexemplar dessutom är av de kanske inte alla gånger de lättaste tolkade exemplaren , borde det väl i sanningens namn finnas flera hjärnor och ögon att fixa överskottet.
För att berätta det på ett sätt som de flesta förstår. Det går inte i längden att stressa upp kroppen på en nivå som påminner om ett maratonlopp dag ut och dag in. Och detta i samband med ett halvt uselt näringsintag. För hinner man kasta in en smörgås vid kaffet är det bra. Att sätta sej ner och njuta av en måltid brukar oftast sluta i att någon kommer fram och på det mest nedvärderande sätt uttrycka orden: "O ita he händar ni no".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar