På väg upp

-Förlåt för min dåliga uppdatering. Som mor lägger man sina egna tankar och känslor åt sidan. Det finns inte rum för de i en situation som vi befunnit oss i. Har man en gång valt att bli förälder så är man det på heltid. Det är barnen som har förtur så länge de behöver sina föräldrar. Kanske var jag inte beredd på vad detta innebär i en krissituation, eller kanske jag var naiv. Men den berg och dalbana man gått igenom de senaste månaderna är något man inte ens vill önska sin värsta ovän. Sakta men säkert är vi på väg uppåt från den djupa ravin vi befunnits i. Att ta sej upp för den brantaste bergväggen är inte lätt. I bland rasar man ner och hoppas att man hittar ett grepp som får raset att stanna av. Och så kämpar man vidare. I bland hittar man de bästa greppen och klättringen uppåt går som på räls. Men vägen är inte utstakad för oss. Det finns ingen färdigritad karta vi kan ta till. Det finns ingen GPS vi kan använda oss av. På denna resa har vi träffat på de mest ljuvliga änglar, men också på dessa demoner som utan att tänka har stött kniven i sidan på ett sätt som vi aldrig kommer att förlåta. Sakta men säkert har vi startat klättringen uppåt. Vi njuter av alla de framsteg vi gör, alla de bärande stegen vi hittar. Jag hoppas bara att vi klarar oss till att ta steget ända upp och att allt detta gör mej till en bättre människa. Att jag med detta kan hjälpa någon som kommer att hamna i en liknande ravin.