Änglar och demoner

Känner hur harmonin och tillförsikten sakta men säkert återvänder. Kan t.o.m. se tillbaka och förundra mej över den starka reaktion som kom över mej de första dygnen. Har dock fått allt detta förklarat för mej av utbildade människor.
Samtidigt känner jag en otrolig tacksamhet över alla de som visat sitt stöd och omtanke. Ni är alldeles underbara och jag är er evigt tacksam.

Ser för varje dag hur dotterns självförtroende och inre styrka återvänder. Ser hur hon likt en vårblomma snart slår ut i blom, men vet också att en motgång likt frost kan få henne att sloka. Från hela mitt hjärta hoppas jag att hon har styrka att övervinna de motgångar som säkert kommer för henne.

Samtidigt som jag av hela hjärtat vill glädjas med och över min dotter, finns det de som, kanske av oförstånd eller otänksamhet, försöker förta den glädje vi känner.
Alla har tydligen inte lärt sej vad takt och ton är, utan kör sitt eget race och struntar fullständigt i hur otroligt sjukt det tar. För trots att vi gjort en djupdykning betyder det inte att hjärnan slutat fungera. Och är det flera som kan jämföra det de vet och det de får höra, så avslöjas lögnerna ganska snabbt.
Förstår egentligen inte hur dylika människor kan leva med sej själva. Eller är de som parasiter som suger ut all näring ur offret och blir starkare och starkare. Oberoende vilket så finns det inte rum för dylika i vårt liv längre. Vi kämpar för att mota bort en demon. Dum vore vi väl om vi öppnar dörren för en annan i stället.




Framgång ger vänner, motgång testar dem.

Som dan före dopparedan

Trots att jag hade mera värk i armen i dag än tidigare vägrar jag förlora humöret. Och trots att det finns de som försöker nergradera mej till en sämre människa än vad jag är, låter jag inget förstöra den glädje som pyr inom mej.
Hade väl förmanats att ta det lite lugnt efter dagens massage, men det har jag inte tid med. Vila kan jag göra en annan gång.
Har plockat, städat och fixat för i morgon hämtar vi hem dottern, om än bara över helgen.

Samtidigt som glädjen står högt i tak, finns en oro över hur hon klarar av att anamma det hon lärt sej även här hemma. Rädslan finns ju att alla de gamla känslorna återkommer när hon är tillbaka i sin vanliga miljö. Men vi, även hon, är medvetna om att så kan ske. Men ändå hoppas jag så innerligt att hon till fullo kan njuta av sin "permis-helg". Och att hon med förtröstan kan åka tillbaka och berätta att det gick bra. Det är ju en del i den kognitiva terapi hon nu går igenom.

Hon har hittat glädjen tillbaka. Nu håller vi tummarna att glädjen vinner över panikmonstret och hon kan finna trygghet här hemmavid även utanför sitt rum eller hemmet.

Kan säga att kramarna kommer att dugga tätt i torpet i helgen och kärleken kommer att flöda som Niagara-fallet.

Kärleken är en fantastisk gåva vi fått. Glöm aldrig att dela den rikligt med dem du älskar, men missbruka den inte. Kalla det inte kärlek om du inte gör det från hjärtat.

Tamdiu discendum est, quamdiu vivas

Det är egentligen otroligt att fast man levt snart 50 år på denna jorden inte kan lära sej utan att det måste hända något radikalt. Och tänk att det skall till i princip främlingar för att man ska se det osunda i det man håller på med. Och tänk att den verkliga sanningen kommer från ett barn.

Kan med facit i hand berätta att våra barn är nog mer observanta än vad vi tror. De kan nog läsa mellan raderna och går inte på allt vad vi försöker tuta i dem. De förstår nog om orden kommer från munnen eller från hjärtat. De kan läsa av känslor mera än vad åtminstone jag någonsin kunnat ana.

Är tacksam över att det inte måste till något fullständigt livshotande innan jag kom till insikt. Egentligen har jag ju vetat om allt detta, men har i allt stressande tappat bort mitt sunda förnuft. Av någon konstig anledning har jag förvillat mej att tro att jag blir en bättre människa om jag bara klarar av det som egentligen inte med mänsklig kraft kan uträttas.

I allt detta sitter jag och funderar över vart jag tappat allt det jag lärde mej som barn och vart jag slarvade logiken.

Har på ett brutalt sätt fått lära mej igen vad som är viktigt i livet och framför allt vad som är rimligt i vardagen.

Tillika känner jag en ilska mot de som leker med andras liv i sin strävan mot ett "bättre liv". Tror att vi är många som borde se oss i spegeln och fråga: Vad i helsike håller vi på med?


"Man lär så länge man lever"

Kvalitetseftermiddag i Vasa

Har varit till Vasa på familjeterapi. Så skönt att tillsammans med utbildad personal få sitta ner och lufta sina tankar. Och än en gång kunde jag konstatera hur mogen och klok min dotter egentligen är.
Efter samlingen fick vi en stund för oss själva och vi valde att åka in till stan och äta på Rax. Nog hann vi äta oss alldeles för mätta, men nog hann vi diskutera mycket också. Och dottern hann tala med vännen på telefon.

Vi blev igen påminda om vilka krafter som kan dölja sej i tankarna och hur viktigt det är att man hittar ett sätt att få utlopp dels för sina tankar men också för sin fantasi. Vilken väg man väljer (poesi, musik, motion eller något annat) är upp till var och en, huvudsaken att man inte låter tankarna växa där inombords tills de en dag kommer därifrån likt ett vulkanutbrott.

Nu räknar vi dagar och timmar tills hon kommer hem på "permis", förhoppningsvist till helgen.

Berg- och dalbanevecka

Vågar försiktigt blicka framåt efter en vecka av fullständig djupdykning. Aldrig har jag trott att man kan må så dåligt som jag gjort den senaste veckan. Inget har jag fått uträttat, tiden har gått åt till att överleva, till att andas. Tror jag har gråtit mera än när min älskade pappa lämnade mej. Som den logiskt tänkande människa jag trots allt är vet jag att jag nu gått igenom ännu en livskris och med facit i hand har jag åtminstone hittills livet och något så när vettet i behåll.

Det är egentligen i dag när jag känner tillförsikt med den människa jag är och med de saker som jag försökt dela med mej åt mina barn. I dag har jag insett (igen en gång) vilken stark människa min älskade dotter är.

Alla kan vi tveka, hamna in på felspår, men det är sättet som vi tar oss ut ur helvetet som räknas. Och jag har nu fått se att hon har en styrka som hon själv slarvade bort i något skede, och som hon hittat igen. En styrka som är starkare än vad jag någonsin ägt.

Jag vet vad vi gått igenom, men jag vet också att alla kommer inte att förstå. Men detta är något som man inte ens önskar sin värsta fiende. Men jag vet också att livet (eller någon) tar tag i det som man inte själv klarar av.

Lördagsmys

På förmiddagen packade vi bilen och styrde söderut för att tillbringa några timmar tillsammans med dottern. Med på resan fanns dotterns hjärtevän och bästa vän. Lite våndades jag över hur föret skulle vara, med tanke på att jag hade ansvar över andras barn. Men det var överraskande bra bara man förstod att ta det lugnt närmare Vasa, där vindarna rev ordentligt tag i bilen och snön yrde över vägen.

Kan berätta att vi håller på att få vår hjärtegoda flickan tillbaka. Skillnaden är riktigt märkbar, glimten i ögat är tillbaka och glädjen i rösten finns där igen. Hörde det i går, men när jag nu fått se henne med egna ögon vet jag att det inte bara var något jag hörde.

Kanske vi skämmer bort henne, men med sej tillbaka från stan hade hon nog flera nya kläder att prova :)

På samma resa fick mor och far även en stund av själavård. Det kändes skönt att kunna sätta sej ner och lite lätta sitt hjärta efter det helvete vi gick igenom första dygnet.

Nu kan vi lugna ner oss och njuta av lördagen, trots att vi saknar henne redan. Men det är inte många dagar före vi träffas igen.

Vitsen med livet

När man hamnar i den situation som vi befinner oss i, börjar man fundera på både ett och annat. Det första och kanske det viktigaste man kommer till insikt om är vad som betyder mest i livet.
Fr.o.m. nu kommer jag att prioritera det som betyder mest i livet, det som gör livet värt att leva, FAMILJEN.
Livet är för viktigt för att man ska leva det på det sätt som ofta fordras i vårt uppstressade samhälle. Det är inte värt att jobba varken 10 eller 12 h i dygnet. De timmarna man vet att man lägger extra på jobbet stjäl man från någon annan som borde vara viktigare. Någon som egentligen borde få de timmarna, men som blir åsidosatt för att man tror att man får en guldstjärna för sin uppoffring. Kan berätta att den guldstjärnan har svarta kanter.

Livet är det som du gör det till. Du har 24 h i dygnet, du kan fördela dem som du vill, men livet ger dej ingen bonus. Använder du för många timmar på en sak så blir det andra lidande. Det är upp till dej att bestämma vad som är viktigaste i livet. Det är du som måste prioritera.

Nutidens ungdom

Har alltid tyckt om de ungdomar som brukar sitta runt vårt bord. De senaste dagarna har fått mej att inse vilka otroliga individer de är och min kärlek är om möjligt ännu större.
Några av dem har jag känt från det att de varit några år och känner att de varit en del av vårt liv. Efter detta är de om möjligt en ännu större del av livet. Har delat både glädje och sorg med dem och försökt efter bästa förmåga dela av min levnadsvisdom med dem.
Har insett hur otroligt starka och mogna individer de är trots sin relativt unga ålder. Hur mycket har de inte fått försaka, men troget har de funnits där.
Tror bestämt att när allt detta är över skall det ställas till det största tårtkalas som någonsin ordnats i torpet. Bara för att visa hur mycket de betyder för dottern, för mej och för hela familjen.

Natten lägger sej över staden

Saknar dej älskade vän.

Vargen ylar i nattens skog,
han vill men kan inte sova...
Hungern river hans vargabuk,
o det är kallt i hans stova...

Du varg. Du varg, kom inte hit, ungen min får du aldrig...

Vargen ylar i nattens skog,
ylar av hunger och klagan...
Men jag ska ge'n en grisasvans...
sånt passar i vargamagar

Du varg. Du varg, kom inte hit, ungen min får du aldrig...

Sov mitt barn i bädden hos mor,
låt vargen yla i natten...
Men jag ska ge'n en hönsaskank,
om ingen annan har tatt 'en...

du varg, du varg kom inte hit, ungen min får du aldrig.
ungen min får du aldrig....

Man har ju sina vänner

Vi log åt min mor när hon i Alzheimer-dimman alltid uttryckte: "man har ju sina vänner". Men hur sant hade hon inte i sin dimhöljda värld. Vad vore livet utan vänner?

Jag känner en stor tacksamhet över alla de som visat sitt stöd,ni är hjärtegoda alla vänner.

Kanske det finns de som tycker att jag lämnar ut allt för privata saker. Saker man inte bara talar om offentligt. Men detta är mitt sätt att behandla den situation vi befinner oss i. Hade antagligen aldrig gjort det, men när även dottern varit öppen och bloggat om problemen så ser jag det som en naturlig fortsättning.

Tillika som vi befinner oss i en livskris känns den som småsaker jämfört med vad våra älskade vänner går igenom. Kanske detta är vår Herres underfundiga humor som vill få oss att förstå hur vi människor fungerar i krissituationer?

Man måste bara ta lärdom av de motgångar man möter i livet och förhoppningsvis gå ut som en starkare människa, med kunskap som man kan dela med sej åt de som behöver.

Vilket dygn!

Måste nog erkänna att det senaste dygnet har vi gått igenom helvetet. Aldrig har vi känt oss som så dåliga föräldrar som vi gjort de senaste 24 timmarna. Är tacksamma för att det finns stöd för föräldrarna på samma ställe. Att det finns de man kan tala med dygnet runt.

Nog blev vi förvarnade om att de första dagarna kan bli svåra, men aldrig var vi förberedda på denna kamp. Aldrig kunde jag i mitt stilla sinne tänka mej hur det känns när modershjärtat bara vill åka i väg och hämta hem dyrgripen, men hjärnan kämpar hårt för att förnuftet skall segra.

Nu har jag talat med dottern och hon verkar både lugnare och nöjdare. Nu har den stora, svarta stenen fallit från mitt hjärta. Nu klarar jag av att andas normalt.

Nu är bottnen nådd och vi kan sakta men säkert starta vår gemensamma väg mot något bättre. Ännu har vi långt till målet,säkert kommer vi att snubbla och stampa på stället, men nu känns det åtminstone som strävan ditåt har startat. Nu väntar jag bara på lördag, när vi styr kosan till Vasa för att hälsa på.

Med tungt hjärta

I kväll känns torpet så tomt. Vi har just kommit hem efter att ha fört dottern till sjukhus i Vasa i hopp om att hon ska få hjälp med sin svåra panikångest. Vårt hopp står nu till utbildad personal som tar hand om henne 24 h i dygnet.

Att göra det beslutet var inte lätt, men vi gjorde det tillsammans. Men att lämna henne där var det värsta jag någonsin gjort. Tårarna vill inte sluta rinna. Har redan varit beredd att svänga bilen och köra sträckan om igen för att hämta hem henne, men det löser inga problem. Det förstår jag så väl, men hur ska jag få en skör tonåring att förstå det.

Det dyrbaraste jag äger har jag överlåtit åt andra att ansvara för, utan att jag kan vara hela tiden närvarande. Det skär i modershjärtat.

Måste dock erkänna att vi är lyckligt lottade som får bo i detta land. Man må klaga på sjukvården, men när det verkligen krisar finns det nog resurser att ta hand om inte bara den direkt drabbade utan även de närmaste på absolut bästa sätt.

Hoppas bara att detta är den värsta dagen, för annars blir det 3 långa svåra veckor.

Deppmåndag

Måndagar hör inte till mina favoritdagar och denna dag gör nog inget till för att förbättra den åsikten. Har sovit dåligt hela natten med en värkande armbåge och tusen tankar i huvudet. Och trots att jag somnade till slut och sov relativt länge, kände jag mej lång ifrån pigg när jag vaknade.

I kväll har vi beslutat ha en familjemyskväll med pizza och kladdkaka till efterrätt. I morgon åker dottern till Vasa och är borta flera veckor. Trots att det känns alldeles för hemskt så måste vi tro att detta är något vi bara måste göra för att det ska bli bättre.

You'll never walk alone

Vardagen har hunnit i kapp mej som ett våldsamt åskväder ute på sjön. Man känner sej stark och tänker att det går nog att smita undan, men när molnen hopas snabbare än man tänkt, börjar man känna sin otillräcklighet. Kämpar och försöker öka farten för att klara av den situation man hamnat i, men oberoende hur man än försöker skynda och ta sej bort från faran ser man hur ovädret kommer över en med besked.

Har alltid ansett mej som en stark människa, men har nu fått inse och erkänna att allt klarar jag inte själv utan att gå under. Trots att man som förälder alltid vill vara den hamn som erbjuder skydd från det mesta, finns det gånger i livet när man måste förstå att den tryggaste hamnen kanske finns på annat ställe.

Vi har länge kämpat med dotterns panikattacker och ångest, men aldrig så som vi kämpat det senaste året. Det gör så ont att se henne gå miste om så mycket p.g.a. detta. Hur ont gör det inte i en moders hjärta att se ett barn kämpa mot en inneboende demon. En demon som gör allt för att de mesta vardagliga skeenden skall bli en kamp. En kamp mot livshotande faror som endast finns i de hotbilder demonen lyckas måla upp.

På tisdag svänger vi bladet i boken och hoppas att detta är vändningen, att detta betyder att en ljusare tid väntar småningom, att detta är det som får molnen att småningom skingras och solen tittar fram.

When you walk through a storm
Hold your head up high
And don't be afraid of the dark.
At the end of a storm
Is a golden sky
And the sweet, silver song of a lark.
Walk on, through the wind,
Walk on, through the rain,
Though your dreams be tossed and blown.
Walk on, walk on with hope in your heart,
And you'll never walk alone,
You'll never walk alone.

Stressen skall ut

Varför kan man aldrig lära sej? Det sista doktorn sa innan jag lämnade mottagningen med min kortisonbesprutade armbåge var, om det inte blivit bättre ska du komma på nytt besök. I stället för att följa ordinationen måste jag ju bara testa hur den reagerade för normalt arbete i dag. Med facit i hand var det ett väldigt dåligt beslut. Det lilla som hade hunnit hela under veckan är nu som bortblåst och jag är tillbaka vid punkt 0, kanske till och med på minussidan eftersom värken nu även hittat högre upp. Blir väl att med svansen mellan benen återvända till mottagningen och underkasta sej ett förmaningstal utöver det vanliga med därpå följande förhatliga spruta i armbågen.

Känns som om hela höstens stress och oro har satt sej i armbågen. Men det är väl precis som den vise vårdaren visste berätta i tiderna att stressen skall ut och den tar den väg som för tillfället är mest svag.

Det finns så mycket mera att berätta, men för tillfället får jag inte de orden på pränt. Kan bara konstatera att mycket får sin förklaring bara man sätter sej ner och lyssnar.

Döm inte en människa förrän du gått en mil i hennes skor.