Nyårsafton 2011

Om drygt 5 h lägger vi 2011 bakom oss och tittar nyfiket in i 2012. Man borde väl göra en resumé över det gångna året och se om det var ett bra eller dåligt år.

Ett omvälvande år har det åtminstone varit och det blev nog knappast så som man tänkte för ett år sedan. Jag vägrar dock att ge avkall på den positiva inställning jag har till livet och jag är helt övertygad om att allt kommer att bli på bästa sätt med tiden. Men det telefonsamtal jag fick en kväll, genomsyrar minnen av 2011. Det ögonblicket kommer egentligen att finnas i mitt minne länge framöver. Den stunden när jag fick besked om att lilla prinsessan drabbats av av leukemi.

En annan sak som genomsyrat en stor del av året är dotterns panikångest. Aldrig trodde jag att man som förälder kan känna sej så hjälplös.

Men det som värmer allra mest är minnen från den underbara sommar vi fick uppleva.
De otaliga turerna på sjön med nya båten, det vackra vädret och den goda fiskelyckan.
Är alldeles övertygad om att det är stunder som de som gör en människa stark nog att klara av motgångar.

Hoppas inför det nya året att ni alla får många underbara stunder med de som står ert hjärta närmast.

Gott Nytt År!

Äntligen julafton

Detta är den bästa stund på hela julen. Allt jobbstress är över och alla förberedelser gjorda. Nu kan man lugnt luta sej tillbaka en stund och känna hur julefriden sänker sej. Samtidigt vet man att allt det goda väntar efter några timmar. Det är nu som familjen står i centrum.

I denna stund sänder man en tanke till alla de nära och kära som lämnat oss. Hoppas ni har det bra där i er himmel.

Varje familj har sina egna jultraditioner. Händelser i livet gör att man ibland hamnar att tänka om och skapa nya. Så är det även hos oss. Numera är julen för oss en äkta familjehögtid i torpet. Julmiddag på eftermiddag, Kalle Anka i rutan och efteråt en promenad med hunden innan julklapparna delas ut.

Hoppas att ni alla får en underbar jul tillsammans med de som står ert hjärta närmast.

Varför egentligen?

Nu står granen färdigt klädd. Jag började sitta och fundera varför man egentligen tar in ett träd och pyntar det med allehanda attiraljer. Lite på samma sätt är det ju vid påsktider, även om det då oftast endast är björkkvistar man tar in och sätter i vas.
Måste riktigt googla för att få svar på min fråga. Svar fick jag, även om jag ändå inte riktigt förstår vitsen.

"Seden att klä hemmet med levande träd och kvistar är dock mycket gammal och tjänade till att skydda hemmet mot alla sorters onda makter och väsen." - Wikipedia

Så nu är vi trygga i torpet.

Huvudet fullt

Vissa dagar är sådana att allt kommer över en och man hinner inte riktigt med. Först när allt lugnar ner sej har man tid att tänka över allt och sortera in all information i rätta fack. En sådan dag har jag haft i dag.

Den första dosen information kom redan från morgonen. Först tände jag på alla cylindrar, men nu när jag haft tid att tänka efter förstår jag att det är en skänk från ovan. Utan att motparten troligen förstår det har de gjort mitt liv mycket lättare. Motpartens liv kommer troligen att bli mycket mera problemfyllt, men det är inte min sak längre. Om man inte kan se längre än vad näsan är lång, gör det ont den dag sanningen slår till.

I dag har jag även haft förmånen att träffa 3 änglar i vardagen. När saker och ting i livet gör att man känner en stor vanmakt över sin otillräcklighet är det skönt att veta att man inte är ensam, att det finns de som verkligen ställer upp och hjälper när det behövs.

Nu kan jag med tillförsikt se fram emot julen, trots att den ofta innebär för vår del en stress som inte är av denna världen. Men dagen har lärt mej att vi ÄR bara vanliga människor, inte känslokalla robotar som gör det de programmerats för.

Man kan om man vill

I dag gjorde jag slag i saken och införskaffade ett nytt fönsterbräde till vardagsrummet. Tänkte vänta tills gubben kom hem, men orkade inte hålla mej utan skruvade upp det själv. Kanske anordningen inte uppfyller alla byggnadstekniska krav om mm-kastningar men är ändå nöjd med mitt arbete. Samtidigt som jag ändå hade ner gardinerna passade jag på att sätta upp Tro-Hopp och Kärlek. Så nu är jag ganska nöjd över mitt blomster- och julfönster.

Nu har jag ägnat en stund åt att fixa alla pappren hörande till mitt förtroendeuppdrag. Några underskrifter fattas, men sedan kan jag ta julledigt från det uppdraget.

Det enda som stör en annars trevlig dag är den unga kille som verkligen försökte cykla under bilen när jag var på väg in till stan. Körde om en dam på cykel, med ett ordentligt säkerhetsavstånd, och var på väg tillbaka in i min körfil när det plötsligt dyker upp en cyklande kille från en sidogata. Vet inte om han tänkte korsa gatan eller han lekte, men plötsligt hade jag honom framför mej. Lyckades undvika en kollision och såg i bakspegeln hur han strax bakom bilen svängde över gatan.

Undrar verkligen över hur folk tänker, eller är det just det de inte gör. Jag vet att en bil stannar man inte på sekunden, därför utmanar jag inte heller ödet med att kasta mej ut i körbanan mitt framför en bil. Det är dylika saker som man som förälder måste lära sina barn, om och om igen som den värsta tjatmoster. Bättre 5 gånger för mycket än 1 gång för lite.

Den kom inte av sej själv

I morgon firar vi självständighetsdagen. För många är det bara en ledig dag, mitt i julförberedelserna. Många tänker inte desto mer över varför vi firar denna dag.

Min vördnad och aktning går till alla de som gjorde det möjligt för oss att fira en dylik dag. Många var de som gjorde det med livet som insats. Många var de som inte kom levande tillbaka till de nära och kära.

För er tänder jag ett ljus i tacksamhet. Tack för det ni offrade för vår självständighet. Det är ni som borde firas, inte bara 1 dag utan varje dag som vi får leva i ett fritt land.

Lördagsnöje

Har varit till villan och fixat det sista inför vintern. Nu är alla båtarna lagda i vintervila, tunnorna tömda och näten magasinerade. Trots att det känns vemodigt, så vet vi att det är bara några månader tills paradiset öppnar för säsongen igen.
I dag var det så vackert. Solen lyste och för tillfället var det relativt lugnt, även om en fiskargranne dök upp och konstaterade att vinden skulle tillta igen.
Stod faktiskt och såg ut över havet och hade svårt att förstå att det är 3.12.

Lite rimfrost i gräset, men annars finns det inget som tyder på att vi befinner några veckor före jul.

En stor flock svanar finns fortfarande vid villan. Lugnt simmade de omkring och emellanåt doppade de huvuden under ytan. De samlar väl energi inför flygturen som säkert småningom är på kommande.




Sitter och ler ända in i hjärtat. Dels för att lilla prinsessan verkar må bättre och dels för att "Björnligan" har möjlighet att sammanstråla igen en gång. Tyvärr blir det alldeles för sällan för tillfället, men desto kärare är de gånger det är möjligt.

True friendship multiplies the good in life and divides its evils. Strive to have friends, for life without friends is like life on a desert island..to find one real friend in a lifetime is good fortune; to keep him is a blessing.
- Baltasar Gracián

Den som söker han letar

Försöker enligt alla konstens regler skapa lite julstämning i torpet. Har hängt upp julgardiner och allehanda stjärnor och lysande hjärtan, men föga verkar det att hjälpa. Kanske man borde ta till den grova arsenalen och ladda stereon med julmusik och låta den sedan skråla på högsta volym.

Det är nog bara att konstatera att det är svårt att skapa den rätta stämningen när snön lyser med sin frånvaro. Hur man än försöker lysa upp sin tillvaro är det lika mörkt och tråkigt utomhus.

Hjälper väl inget annat än att söka vidare. Jag har ju tid på mej ännu. Nog brukar den ju infinna sej varje år. Om inte förr så när julkorten väller in som den värsta tsunamin. Fast i det skedet är man så trött så man knappt orkar inte njuta av den.

Om jag nu inte har hittat julstämningen så hittade jag idag äntligen det fönsterbräde jag så länge sökt till vardagsrummet. Nu gäller det bara att bestämma sej för längden. Så snart får mina blommor flytta tillbaka till den rätta platsen.

Den som söker han letar

Tänk!

Mår så otroligt bra. Har den senaste veckan fått förmånen att vistas där som jag trivs som bäst. Trots att veckan medfört en börda utöver det normala har jag gjort det med ett leende på läpparna. När man trivs med det man gör, känns inte en extra börda som en prövning.
Hade helt glömt bort denna känsla, men snabbt kom den tillbaka om än med reservation. Med åren har jag lärt mej att allt är inte guld som glimmar.
När jag riktigt börjar fundera, så är detta en resurs som de mest klipska företagsledare borde utnyttja.
Om man ska uttryck det internationellt så är det väl en 'win-win situation'

Nu känns det ganska bra trots allt....

Känner mej ganska nöjd just nu. Har denna vecka fått vara där jag trivs bäst. Tog tabberas på "tegelstensutdelningen" idag. Helguppköpen är avklarade och dottern har skurat torpet. Diskmaskinen laddades av maken och hunden fick sin kvällsvandring tillsammans med sonen. Tala om familjärt samarbete.
Julen närmar sej med stormsteg. I helgen firar vi "lillajul" och 1. advent. För många är detta en tid av stress och tidsnöd. Vi, i vår lilla familj, har med åren lärt oss att minska på måsten inför den högtid som är på kommande. Orsaken därtill är väl arbetet, men även insikten om livets förgänglighet.
I helgen kommer de första julgardinerna upp i vårt hus. Det tråkiga mörkret motarbetas med stjärnor och ljusstakar och allehanda ljus. Det är nu vi inleder väntan på julen. Det är denna helg som jag söker fram alla julskivorna och laddar stereon. Det är nu som glöggsäsongen inleds.

Ett ljus tänder vi dock en bit från vår gård. Det ljuset tänds av saknad av en familjemedlem som lämnade oss allt för tidigt. Hoppas du har det bra där i din himmel. Kommer det fram att änglarna har lärt sej att skida och spela dragspel så vet åtminstone vi vem som lärt dem.

Att man aldrig lär sej!

Är på väg österut för att fylla skåpen. Nu sitter jag här och våndas och försöker komma ihåg allt det där som jag borde köpa. Vilken pina att ha huvudet fullt av 'det där måste jag köpa' och själva produkten har förflyttats i glömskans fack.
Många gånger har jag försökt med att på insidan av skåpdörren fästa en post-it lapp och där fylla i det som jag märker håller på att sina. Men av någon konstig anledning står där bara 'spagetti' och det har det gjort i flera månader redan.
Det dumma i kråksången är ju att historien upprepar sej varje vecka. Det är inte de där vanliga sakerna som mjölk, ost och bröd som ställer till problem, utan de saker som man behöver fylla på mer sällan. Och att tänka att man kommer i håg det är ju dumt. Ändå gör man det igen och igen.
Blir att ta en kaffepaus innan vi åker. Kanske något dyker upp, kanske inte.

Jag smög i mörkret

Tog mörkret till hjälp och smög i väg som den största bov. Mötte några fotgängare på vägen, men hoppas att de inte kände igen mej i mörkret. Uträttade mitt behov och skyndade mej hem igen. Nu sitter jag här med ett dåligt samvete.

Här har man levt i den naiva tron att man gör vår värld till en bättre plats att leva på, men nu har man blivit stämplad som den värsta miljöbov.

Ja, jag är en av dem som INTE har "ingen reklam, TACK" på min postlåda. Idag tömde jag min returpapperslåda.

Det värsta är ju att samtidigt förde jag bort en massa mjölkburkar, konservburkar, glasflaskor och 3 batteri. Undrar hur många km bilkörning det motsvarar? Tänk hur jag smutsade ner vår natur på detta ogenomtänkta sätt.

Men kanske det är miljövänligare att sluta läsa allt reklam och i stället köra från ställe till ställe för att kolla erbjudanden?

Nu kom den

De flesta år går diskussionerna heta. När kommer den första snö? Vissa år har den tagit oss med överraskning och dykt upp redan i början på oktober.

Satt vid datorn på dagen och plötsligt rusar Emilia² in alldeles upp i varv. Hann tänka både ett och annat, men upphetsningen fick ju strax sin förklaring.
-He komber snöön, utbrister de båda med ansikten skinande som Hangö-kex.

Inte var det stora mängder som kom. Tror ju inte att den ännu kommit för att stanna, men det är lite speciellt varje höst/vinter när den kommer. Ännu får "Albertina" (moppen) vara i bruk.

Själv är jag väldigt kluven i åsikten om snön. Dels älskar jag den och allt den står för, dels vet jag vad den kan ställa till med. De senaste åren har ju visat att det där lagom är väldigt svårt.

Men om jag måste välja mellan en ordentlig vinter (likt de 2 senaste) och en vinter där det regnar den ena dagen och fryser till den nästa, ja då är valet enkelt. Speciellt för en som färdas längs vägarna varje dag.

I vilket skede?

Sitter och försöker få in i mitt huvud hur vi människor är funtade. Är det dagens uppstressade samhälle som gjort så många till blinda individer, med fullständig avsaknad av respekt och känslor?
Har denna stress gjort att många fullständigt förlorat fotfästet i vardagen och kan inte tänka längre än vad näsan är lång? Eller har livets mening förskjutits från att vara en njutning till ett försök att nå det onåbara?
Vad är det som gjort att vi glömmer bort allt det elementära som vi lärt oss från barn? När glömde vi bort att bry oss om omgivningen, i människorna som finns där i vår vardag?
Blir vi en lyckligare människa av att ljuga för och såra de människor som finns runt omkring oss bara för att det ger oss en möjlighet att nå lite högre i livets stege.

I vilket skede blir resan så viktig att man glömmer bort att njuta av utsikten?

Ja men hur tänkte man då?

Läste i tidningen idag om hur någon dumpat diverse persedlar utmed Nätihamnsvägen. Först blev jag förbannad och är väl det till viss mån än. Samtidigt kan jag inte låta bli att flina över hur otroligt dumt vi människor beter oss ibland.
Tänk er följande:
I hemmet har ni bråte som borde kastas. Det finns en soffa, ett bord, killens gamla dator och mycket annat. Så kommer man till insikt att NU skall det ske. Man hakar på släpet efter bilen och börjar lasta på grejerna och under tiden kommer man på att på samma gång kan man ju slänga de där gamla leksakerna som barnen inte längre använder. Inom kort har man lyckats fylla hela släpet. En normalt tänkande människa skulle ju styra kosan ut efter Kållbyvägen mot Spituholmen, ta fram den mest hjälplösa 'looken' och släpet skulle vara tömt utan att man knappt lyft ett finger.
Men varför göra det så enkelt? Man letar upp en passlig sidoväg där man tror att väldigt få rör sej. Stannar bilen och som den värsta bov kollar tusen gånger att det faktiskt inte kommer någon. Står en stund extra och lyssnar om det hörs ljud av folk i rörelse. Och så skrider man till verket. Med andan i halsen stressar man och bär sakerna en liten bit från vägen och kastar dem i skogen. Varenda gång det susar till i träden slår hjärtat ett extra slag och man stannar till mitt dumpningen. Panikartat ser man sej omkring, men efter att ha konstaterat att ingen kommer fortsätter man dumpningen. Farten ökar och man svettas ordentligt.
Till slut är släpet tomt och än en gång spanar man halvt skräckslaget åt alla håll och tänker, var det någon som såg mej. Rivstartar och kör hastigt bort från platsen tänkandes: "Ja, nu slapp vi det skräpet på ett enkelt sätt"...

Tala om att inte vara den vassaste kniven i lådan!!!

Med handen på hjärtat, är ni stolta över ert verk? Tänkte ni någonsin på att vägen, trots att den kanske räknas som en villaväg, används ganska mycket fortfarande trots att det är november. Det finns folk som fortfarande spenderar en stor del av sin fritid ute på villorna och många är de som tycker om promenera längs stigarna i skogen.

Trodde du att ingen såg dej... är du alldeles säker? Tror du att det kan finnas någon som känner igen något av bråtet? Kanske det ÄR någon som suttit i soffan och som utan att tänka på det berättar att det liknar just den soffan ni hade tidigare. Tänk om ditt barn (för jag antar du har ett, med tanke på vad som fanns i högen) känner igen sitt jättemjukisdjur och i det mest opassande ögonblicket väljer att kommentera bilden i tidningen.

"Många är de som fått huvudet bara för att inte hängslen skall korsas"

Till min räddning

Skulle det vara Halloween nu, hade jag inga problem att hitta på utstyrseln. Känner mej som en zoombie. Vågar inte ens kolla spegeln, för då får jag väl mardrömmar också.
6 dagar med feber/stegring och därpå följande antibiotikakur börjar ta ut sin rätt.
Nu lever jag på hoppet att pillren ska börja visa sin effekt, men fram till dess tar jag hjälp av en expert.

Får inte Gibbs mej att piggna till... ja då är jag verkligen sjuk.

Dygnet HAR bara 24 timmar

Har ett huvud fullt av konstig fakta. En dylik sådan är: Ett sunt liv är ett liv i 8/8/8-perspektiv. 8-timmar vila, 8-timmar arbete och 8-timmar fritid. Egentligen en helt logisk tankegång, men hur logisk känns den i dagens samhälle där dygnet borde ha 30 h... minst.
Men senast jag kollade, har dygnet fortfarande 24 h. Det finns inga "förmildrande omständigheter", det finns ingen "force majeure", det är fortfarande bara 24 h på ett dygn.
Frågan är bara, vilken av dessa delar du väljer att spendera ditt liv på.Har du ett brinnande intresse och vill satsa 10 h varje dag på ditt intresse eller jobb, var tar du dessa timmar ifrån?
Vill du sova 12 h i dygnet, måste du ta dessa 4 h från någon av de 2 andra katgorierna.
Enkelt! Javisst, om det är du själv som får göra dessa beslut.
Vi kan inte göra underverk, vi kan inte få ett dygn att bestå av 30 h. Vi ÄR inte sämre människor för att vi vill ha tid för de vi älskar, för det vi brinner för, för vårt jobb.
Oberoende i vilken ställning du är i livets spel. Glöm aldrig bort människan på andra sidan. Han/hon har fortfarande BARA 24 h till sitt förfogande.

Nu är det bekräftat

Har varit till villan och dragit upp båten. Tänkte det skulle gå i en handvändning när nu sonen är hemma och vi var flera dragare, men är det inte ett så är det annat. Hänglåset till snurran hade bestämt sej för att ge upp kontraktet, så det blev att ta en tur till stan för att hämta både låsspray och den grova arsenalen; järnsågen.
Men nu är snurran i tryggt förvar för att lämnas in för höstservice i morgon bitti. Båten skall ännu få en lätt putsning innan den svängs andra vägen inför vintern.
Tror att detta är snudd på nytt rekord, detta att vi redan 3.11 har båten på torra land. Vi har oftast dragit upp den först sedan snön kommit och det första tunna istäcket lagt sej på sjön.
Stod där vid stranden och såg hur solen sände sina sista strålar och jag tror faktiskt att än blir det inte vinter.

I morgon får husets gamlingar söka sin tillflykt till annan plats, för här förbereds Halloween-fest för fullt. För tillfället testas olika varianter av sminkning, den ena värre än den andra. Tur att man står stadigt med båda fötterna på jorden, för annars skulle man bli både knäsvag och allmänt hispig av allt blod och alla skärsår.

Dittan och dattan

Har haft en riktigt bra dag idag, om än ganska dyr sådan. Har varit och provat ut nya glasögon åt mej och läsglasögon åt Ferdinand. Igen en gång kunde jag konstatera att mina ögon passar inte in i någon kategori av synfel. Det enda positiva är ju att om jag ser i kors så kan jag skylla på mitt brytningsfel, det har absolut inget med intelligensen att göra... leker vi.
Resten av dagen har jag tillbringat utomhus. Där tar nog arbetet aldrig slut. Det är precis som jag skämtsamt brukar säga: "Det är inte lätt att vara godsägare". Och som sej bör, har jag även flyttat lite stenar. Eller ärligen sagt har jag flyttat undan dem,för att använda dem till våren i någon ny stenaktig idé jag får.
Nu är jag nybastad och sitter och småler åt ett meddelande jag fick här tidigare i kväll. Det går i rätt riktning kan man säga. Förnuftet skall alltid vinna över trångsyntheten.

Dagen skulle bli alldeles perfekt om folk skulle lära sej att använda reflex. Det är så fruktansvärt mörkt ute nu, så varje individ som rör sej längs vägarna utan det minsta reflex leker med döden. Det är inte frågan om att vi bilister ignorerar er, vi ser Er helt enkelt inte!

När jag en gång är på gång

Med tanke på mitt föregående inlägg tar det mej att riktigt fundera om vi sk. vuxna vet vad vi håller på med. Man kämpar för att komma upp ett steg i karriären. Och vet vi när den sunda kampen övergår i det osunda. Tänker man någonsin hur de orden man släpper ut ur sin mun uppfattas av de som finns runtomkring en. Eller blir det en kamp om att bli den som kommer högst upp på stegen, där alla 'men' och 'aj' talar för döva öron.
Är det att göra karriär, att frångå alla de sunda principer man lärt sej från barn?Är det karriär att förnedra alla de som ställer upp? Att kräva det omöjliga av dem och sedan inte kunna acceptera det ouppnåbara. Är det livets mening att bestraffa sina medmänniskor för att de inte kan utföra det som inte med mänsklig kraft kan genomföras? Är det av omtanke att påpeka att man inte klarar av det omöjliga?
Hur skall man förklara för ett barn det logiska, när vi vuxna uppför oss så ologiskt som bara går?

Är jag lite udda som tror att om man satsar på det minsta, så kan kan man därifrån bygga det största?

En stolt mor

Vi har kämpat och gråtit i många år. Många är de som förpliktat oss med alla "måsten" i en situation som denna. Jag har sett hur min dotter lidit sej igenom alla dessa samtal, har sett redan från början att det här är ett av de samtal som inte leder någon vart. Har testat på läkemedel för att "öppna sinnet" för samtal, men som i slutändan inte gett något.

Vi gick en annan väg. Kanske för att den väg som andra beredde åt oss inte gav någon lösning.

Tror i min naiva fantasi att den väg vi valde var den rätta. Har en dotter som sakta men säkert själv hittar lösningen på problemen. Radikala beslut har hon gjort, men nu är hon beredd att ta emot den hjälp som de utbildade kan ge.

Är stolt över min dotter. Hon har de senaste dagarna visat en mognad som jag önskade jag hade som 15-åring.

Så skall en slipsten dras

Ibland t.o.m. förvånas jag över min egen klipskhet. Bara för att jag bestämde att idag ska jag inte ha en massa måsten så har jag tvättat kläder på löpande band. Flera maskiner skulle ha tvättats, men måste vänta på att "torkrummet" blir ledigt.
Egentligen ganska konstigt hur gamla traditioner bara lever vidare och skapar en stress som egentligen är mera till skada än till nytta. Och av någon konstig anledning så är de flesta "måsten" riktade till husets kvinnliga innevånare.
Jag personligen har gjort revolt mot alla dessa måsten. Det började för länge sedan när min mor konstaterade att varför skall man städa alla skåpen till jul. Den mörkaste tiden på året och den tid när åtminstone jag och mina gelikar, liksom min mor i tiderna, har årets mest stressiga arbetsperiod.
Tror att alla dessa 'måsten' härstammar från den tiden när kvinnan i huset var hemma hela dagarna. För att få struktur i vardagen schemalagdes alla förpliktelser. Men i dagens läge när kvinnan i huset arbetar lika mycket som mannen känns dessa förpliktelser mera som en massa 'måsten'. Man gör det för att det hör till, men man känner ingen glädje eller njutning av det.
När glädjen i ett välutfört arbete försvinner i känslan av måsten försvinner också lusten att utföra det.

Fredag

Arbetsveckan är till ända och bara jag får fyllt på kylskåpet kan jag till fullo njuta av veckans bästa dag. Efter förra helgens bortavistelse ska det bli så skönt att tillbringa helgen hemma.
Jag är säkert udda på det sättet att jag har skippat alla tråkiga måsten, förutom helguppköpen, på fredagen. Gör dom hellre på lördag förmiddag. Fredagskvällen är min helgdag, då det viktigaste är att få kroppen och knoppen att koppla av. Det ska vara fredagsbastu med tillbehör, kanske något gott att äta och dricka.
Nu gäller det bara att försöka övertala någon att ställa upp som handelsslav, så kan fredagstraditionen inledas helt planenligt.

När man riktigt tänker efter

Egentligen är jag ganska lyckligt lottad. Har en familj jag älskar, eget hem och en villa vid havet. Ett jobb som jag för det mesta tycker om, ett jobb som kanske inte är det mest utmanande, men som på vägen bjuder på möten med människor som ger så mycket mera. Trots att jobbet i sej är ganska likadant från dag till dag, så kan jag inte säga att varje dag är den andra lik. Vissa dagar avslutar man sin resa i bygderna med ett leende på läpparna för att följande dag tänka, att dethär var en dag när man borde ha stannat under täcket. Trots dessa dagar vet man att man lärt sej något på vägen.

När man riktigt tänker efter, så är jag mest tacksam över att inte vara tvungen att hela dagarna sitta och stirra på en skärm, eller sitta vid ett löpande band och göra de samma rörelserna hela dagarna, plocka de samma bitarna på samma sätt dag in och dag ut. Har testat båda varianterna och kunde ganska snabbt konstatera att det var inget för mej.

-Den som nöjer sig med vad han har kan leva i lugn och ro

Allt är planerat in i minsta detalj

Husets mor tänker tillbringa helgen söderöver tillsammans med kolleger från norr och syd. Trots att vi inte längre kan räknas som småbarnsfamilj, finns det både ett och annat som skall fixas innan mor försvinner. Tacksam och glad är jag över att ha min "nakna kock". Slipper att tillreda helgens måltider på förhand, det fixar han galant. Men som gift med en man med skotska anor, har jag lärt mej med åren att det blir absolut bäst att jag sköter uppköpen själv.

Nu är jag ganska nöjd med mitt dagsverk. Först har jag försökt se till att folk i hembygden fått vittja sina lådor i något så när human tid. På samma resa tog jag ett ärevarv och skötte kärlekskorrespondensen på vägen, bara för att jag kan.

Nu är kylskåpet fyllt. Viktiga utensilier är införskaffade inför resan och min uppgift inför den samma är ordnad. Ja och inte att förglömma har jag även ryckt in som vishetsguru när en reskompis plötsligt drabbades av samvetskval.

Nu kan jag luta mej tillbaka och förnöjt konstatera att om jag bara vill så är jag otroligt effektiv.

Grattis A & J till nya barnbarns-prinsessan!

Söndag

Njuter av den sista dagen av min semester. Borde väl kanske vara deprimerad, negativ och inåtvänd. Tycker det ska bli skönt att börja jobba igen. Att få återgå till de normala rutinerna. Onormal? Ja troligtvis, men jag har aldrig hållit mej själv som speciellt normal.

Maten fixad och avnjuten. Funderar dock starkt att göra något av de äpplen som jag kom på finns i kylen. Kanske blir det en äppelkaka till eftermiddagskaffet eller så blir det något helt annat. Men först ska diskmaskinen även få sin söndagsmiddag. Inte för att den ska vara tyst utan för att göra det som den är bäst på.

Den positiva tänkaren ser det osynliga, känner det ogripbara och uppnår det omöjliga
-Benjamin Franklin

Bastukvällsänka

Gubben ställer sej iväg på ännu en bastukväll. Själv ställer jag för en sällan förekommande happening i vårt hus. Tänk att jag får vara fjärrkontrollsinnehavare en lördagskväll.

Ska bara hämta in lite ved och knäppa på bastun så börjar det mesta vara tillställt. Diskmaskinen fixar disken själv, ljusen på vardagsrumsbordet är bara att tända. En stor påse lördagsgodis är införskaffat.

Tänk att, nybastad och ren, få krypa upp i soffhörnet. Elden i spisen tillsammans med de brinnande ljusen på bordet sprider värme och avkoppling. Ett glas vin, lite godis och förhoppningsvis en riktigt bra film på TV.

Tå demti rik sku veta hu demti fati mår

Stormigt värre

Tidigt i morse åkte vi ut till villan för att kolla läget. Vi har ju fortfarande ut båten, eftersom siken nu är i antågande. I stan verkade det relativt lugnt. Lite såg man att grenarna svängde, men redan när vi närmade oss villan märkte vi att träden böjde sej rejält mera än i stan.

Gubben och svågern har under dagens lopp hållit koll på läget. Ingen bra kombination med sydvästlig storm och extremt högt vattenstånd, inte vid vår villa åtminstone.

Man får nog en stor respekt för havet i sådana här stunder. I dag kändes det mera som en kokande häxkittel.

För 4 dagar sedan var vi där och plockade undan och njöt av en solig och vacker dag. Tänk hur snabbt det kan ändras och hur hela utsikten ändras.

Men det värsta verkar vara över och i morgon blir det väl att åka dit och se hur mycket skada stormen ställt till med. Kanske vi också gör strandfynd, vilket inte är helt onormalt efter en dylik dag.

Höstnostalgi

Var till villan i går och plockade undan lite. Tog hem de torra livsmedel vi har där bara för att inte bjuda in dessa fyrfota varelser som få vill ha i sitt hem. På utsidan gäller det att plocka undan sådant som inte hålls på sin plats när höststormarna tar i med full kraft.
Den här tiden på året uppfylls man av hur otroligt vackert det är med dessa färger i ett klart solljus. Tillika uppfylls man av ett stort vemod. Det bästa är över för detta år och nu får man vänta 5-6 månader innan man får se hur Paradiset vaknar till liv igen.

Visst besöker vi vårt Paradis året runt och visst kan vintern vara otroligt vacker, men det är dessa mellantider jag inte är speciellt förtjust i. När höststormarna viner i knutarna och det regnar iskall småspik, då är njutningen väldigt långt borta. Det är då man kryper i hop i soffhörnet, tar sin dator och plockar fram alla bilder från sommaren. Då sitter man där i skenet från brasan och datorskärmen och drömmer sej tillbaka till det som vi lämnat bakom oss, tillika drömmer sej fram till den dag när man på allvar öppnar dörren till Paradiset igen.

Jag ryter till

Det finns ingen människa som genom hela livet mår förträffligt. Finns ingen som aldrig drabbas av något fysiskt problem som fordrar sin tid för att läka.
Alla människor råkar ut för en "härdsmälta" under sin livstid. Många klarar av att ta se upp från härdsmältan på egen hand. Andra behöver professionell hjälp. Detta är fakta som inte kräver desto större intelligens att förstå.

Båda dessa faktorer påverkas kraftigt av de yttre påfrestningar som finns i vår omgivning. Det är egentligen ganska enkelt när man tänker efter. Man kan aldrig fordra mera än vad som är rimligt genomförbart.

Det är i det skedet när fordringshavarna går inför krav, som helt enkelt inte går att genomföra med mänsklig förmåga där problemen uppstår.

När dessa utsugare dessutom utnyttjar det sociala skyddssystemet för sin egen vinnings skull är katastrofen nära. När de medelst hälsosociala dokument försöker genomdriva en nedklassificering av dugligheten hos en människa, befinner vi oss på en nivå som inte passar sej i det samhälle vi lever i.

Är dessa människor sämre individer för att de inte kan utföra det omöjliga? Är jag en sämre individ för att jag väljer att kämpa för dessa människors rättigheter?

Äntligen

Först orkade jag inte, sedan kunde jag inte, men nu har jag gjort det. Äntligen fick jag även denna "sommar" njuta av att jogga/gå längs de otaliga stigar som finns nära villan. Med hunden som sällskap tog vi, som andra stadsbor, en tur i furuskogen.

Man blir så harmonisk där man lunkar längs stigarna. Stigar där människor under generationer rört sej. Stigar som befinner sej mitt ute i skogen, men ändå har man något så när koll tack vare att man hör ljudet från havet på ena sidan och ljudet från vägen på andra.

Nu känner jag mej kanska stolt över mej själv. Konditionen är urusel, men jag orkade över alla vägarna och ända till "vägen som leder hem"

Jag vet, t.o.m. hunden vet att bara vi kommer till den vägen svänger vi hemåt igen. I dag visade hon det tydligare än vanligt. Ända dit befann hon sej långt bakom mej, men när vi kom in på vägen, så var hon plötsligt som en ny hund och jag hade fullt sjå att hinna med.

Nu kan jag med gott samvete luta mej tillbaka och ägna resten av kvällen till att göra så lite som möjligt.

Semesterplanering

Gäller att planera noga för att till fullo kunna njuta av ledigheten. Därför skalade jag ett lass med potatis i morse. Nu står en stor kastrull och puttrar på spisen. Soppor är en fantastisk uppfinning när man riktigt tänker på det. Det mesta sköter sej själv när väl förberedelserna är gjorda. Och hur många maträtter har vi egentligen som bara blir godare och godare ju flera gånger de värms.

Snart har vi mat till minst 2 dagar, mat som inte kräver större ansträngning än vad det är att knäppa på spisen och röra lite i kastrullen.

Det, mina vänner, det är semesterplanering.

Undanflykter

Kan egentligen inte peka finger, för jag är precis likadan själv. Ofta blir salladen olagad för "det tar så lång tid". Men seriöst! Idag fixade jag till denna på under 5 minuter

Lite olivolja stänkte jag över och hackad dill, mera dressing behövs inte.

Tack diskbråcket :)

Ibland behövs det en ordentlig spark i baken, före man vaknar till. Med facit i hand, så är jag ganska övertygad om att hade jag inte drabbats av diskproblemet så hade jag gått in i väggen ordentligt. Tänk att en nästan förhatlig sak kan ses som en välsignelse bara man får lite perspektiv till det hela.

Sakta men säkert håller jag på att få gnistan tillbaka. Visst det kommer återfallsdagar, men de verkar bli bara färre och färre. Att dessutom få resterande semester just nu är som den högsta Lotto-vinsten.

Ni kan tro att jag njuter. Trots att det finns så mycket som lämnat, men tids nog hinner jag med det också.

Nu njuter jag av att orka ta hunden på långpromenader. Vi har våra smultronställen där både hon och jag trivs

Tänk att en så förhatlig sak som ryggskott kan leda till en så positiv sak.

Känner mej som Fågel Fenix. Det gamla är bränt och förgånget och jag reser mej i en ny skapelse.

S.e.m.e.s.t.e.r.

Efter 3 dagars semester känner jag hur livsandarna återvänder. Har hittat livets gnista igen och känner att dethär blir bra det.
Sommaren kom och gick. Vädret var underbart, men jag kunde inte njuta av det på det sätt som jag hade tänkt.

En disk i ryggen ställde till ordentliga problem och jag gick på halvfart och värkmedicin i 1,5 månad. Men med facit i hand tror jag att det var kroppens sätt att sätta stopp. Det var precis som en vis vän en gång sa. Stressen skall ut och den tar den väg som för tillfället är svagast.

Har inte ryggen sagt stopp är jag fullt övertygad om att väggen kommit emot.

Gjorde ett beslut som jag då trodde vara det rätta, men som sedan visade sej att leda till precis det som jag så innerligt försökte undvika.

Älskar mitt jobb, men den senaste året har jag knappt kunnat njuta av det. Har känt mej som en robot som snabbt och utan känslor utför de uppgifter som lagts på mej.

Har sett hur krav ställts på att klara uppgifter som hela mitt logiska tänkande har rebelliskt ansett som omöjliga, men ändå har jag medelst ett omänskligt stressande lyckats för det mesta utföra dessa uppgifter.

Resultatet blev att jag körde på som en robot på dagarna, kom hem och mer eller mindre stängde av. Orkade absolut ingenting annat än att sova.

Nu har jag för första gången detta år något som jag faktiskt kan kalla semester. Håller på att ta mitt liv tillbaka. Försöker få mitt hem att se ut som ett hem, försöker göra allt det som jag tycker om.

Ber om ursäkt alla vänner om det är lite stökigt här och där, om jag inte är den perfekta människan i alla situationer.

Jag är på G och i mitt huvud finns en tanke om att arbeta för de som befinner sej i den situation som jag befann mej i.

Men nu har jag semester och jag njuter av det som jag tycker om.

Jävla skitverkstad²

Har nervsläpp på ineffektiv verkstadspersonal för tillfället. Firmabilen har en krånglande växellåda och bilen har varit på verkstad otaliga gånger för den sakens skull under årets lopp. Varje gång har den kommit tillbaka med exakt samma fel. Irritationen har växt för varje verkstadsrunda. I dag kom droppen som fick bägaren att rinna över. Att först sitta och påstå att ingen sagt något om lådan och sedan efter att av någon anledning provkört bilen konstatera: Men det är något fel på växellådan.... AMATÖR!!! Om man dagligen sitter över 3 h bakom ratten och kör långt över 100 km, så kanske man vet att något är fel. Speciellt som det krävs en "specialare" för att överhuvudtaget få i backen.

När man sedan skall behöva höja rösten till en andra verkstad på samma dag så är det väl inte konstigt att nerverna dallrar till.

Dottern fick en sprillans ny moppe av, vad vi trodde, god kvalitet i början av april. Efter 4 månader pajade hela avgassystemet och den fick en toppfart på 10 km/h. Moppen fördes in för service och sedan dess har vi inte sett till den. Och på verkstaden verkar de bli tagna på säng varje gång jag ringer för att kolla om något hänt. Har nu i 2 veckors tid blivit lovad att den nya delen kommer 18.8. Har förstås inte kommit på att fråga vilket år.

Nu förstår jag precis hur Nalle Puh kände sej den gången när han sa:

Om personen du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.

Så tomt, så tråkigt

2 dagar har gått sedan sonen "flyttade" till Vasa för att studera. Så nära men ändå så långt borta. Visst kändes det konstigt när han ryckte in i armén också, men man visste att han kommer hem igen. Nu vet man inte säkert.

Tur är att han ändå i detta skede befinner sej på överkomligt avstånd.

När dottern dessutom ofta är hos pojkvännen känns huset väldigt stort.

Kanske man borde satsa på en helt ny fritidssysselsättning... Spetsknyppling, kanske :)

Väntar redan till helgen när huset förhoppningsvis fylls av ungdomar igen.

Familjen är hjärtats fosterland.
- Giuseppe Mazzini