Äntligen

Först orkade jag inte, sedan kunde jag inte, men nu har jag gjort det. Äntligen fick jag även denna "sommar" njuta av att jogga/gå längs de otaliga stigar som finns nära villan. Med hunden som sällskap tog vi, som andra stadsbor, en tur i furuskogen.

Man blir så harmonisk där man lunkar längs stigarna. Stigar där människor under generationer rört sej. Stigar som befinner sej mitt ute i skogen, men ändå har man något så när koll tack vare att man hör ljudet från havet på ena sidan och ljudet från vägen på andra.

Nu känner jag mej kanska stolt över mej själv. Konditionen är urusel, men jag orkade över alla vägarna och ända till "vägen som leder hem"

Jag vet, t.o.m. hunden vet att bara vi kommer till den vägen svänger vi hemåt igen. I dag visade hon det tydligare än vanligt. Ända dit befann hon sej långt bakom mej, men när vi kom in på vägen, så var hon plötsligt som en ny hund och jag hade fullt sjå att hinna med.

Nu kan jag med gott samvete luta mej tillbaka och ägna resten av kvällen till att göra så lite som möjligt.