Ja men hur tänkte man då?

Läste i tidningen idag om hur någon dumpat diverse persedlar utmed Nätihamnsvägen. Först blev jag förbannad och är väl det till viss mån än. Samtidigt kan jag inte låta bli att flina över hur otroligt dumt vi människor beter oss ibland.
Tänk er följande:
I hemmet har ni bråte som borde kastas. Det finns en soffa, ett bord, killens gamla dator och mycket annat. Så kommer man till insikt att NU skall det ske. Man hakar på släpet efter bilen och börjar lasta på grejerna och under tiden kommer man på att på samma gång kan man ju slänga de där gamla leksakerna som barnen inte längre använder. Inom kort har man lyckats fylla hela släpet. En normalt tänkande människa skulle ju styra kosan ut efter Kållbyvägen mot Spituholmen, ta fram den mest hjälplösa 'looken' och släpet skulle vara tömt utan att man knappt lyft ett finger.
Men varför göra det så enkelt? Man letar upp en passlig sidoväg där man tror att väldigt få rör sej. Stannar bilen och som den värsta bov kollar tusen gånger att det faktiskt inte kommer någon. Står en stund extra och lyssnar om det hörs ljud av folk i rörelse. Och så skrider man till verket. Med andan i halsen stressar man och bär sakerna en liten bit från vägen och kastar dem i skogen. Varenda gång det susar till i träden slår hjärtat ett extra slag och man stannar till mitt dumpningen. Panikartat ser man sej omkring, men efter att ha konstaterat att ingen kommer fortsätter man dumpningen. Farten ökar och man svettas ordentligt.
Till slut är släpet tomt och än en gång spanar man halvt skräckslaget åt alla håll och tänker, var det någon som såg mej. Rivstartar och kör hastigt bort från platsen tänkandes: "Ja, nu slapp vi det skräpet på ett enkelt sätt"...

Tala om att inte vara den vassaste kniven i lådan!!!

Med handen på hjärtat, är ni stolta över ert verk? Tänkte ni någonsin på att vägen, trots att den kanske räknas som en villaväg, används ganska mycket fortfarande trots att det är november. Det finns folk som fortfarande spenderar en stor del av sin fritid ute på villorna och många är de som tycker om promenera längs stigarna i skogen.

Trodde du att ingen såg dej... är du alldeles säker? Tror du att det kan finnas någon som känner igen något av bråtet? Kanske det ÄR någon som suttit i soffan och som utan att tänka på det berättar att det liknar just den soffan ni hade tidigare. Tänk om ditt barn (för jag antar du har ett, med tanke på vad som fanns i högen) känner igen sitt jättemjukisdjur och i det mest opassande ögonblicket väljer att kommentera bilden i tidningen.

"Många är de som fått huvudet bara för att inte hängslen skall korsas"