2 dagar har gått sedan sonen "flyttade" till Vasa för att studera. Så nära men ändå så långt borta. Visst kändes det konstigt när han ryckte in i armén också, men man visste att han kommer hem igen. Nu vet man inte säkert.
Tur är att han ändå i detta skede befinner sej på överkomligt avstånd.
När dottern dessutom ofta är hos pojkvännen känns huset väldigt stort.
Kanske man borde satsa på en helt ny fritidssysselsättning... Spetsknyppling, kanske :)
Väntar redan till helgen när huset förhoppningsvis fylls av ungdomar igen.
Familjen är hjärtats fosterland.
- Giuseppe Mazzini
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar