Ett spel med barnen som insats

Plötsligt idag så dök nyheten upp. "Purmo skola är mögelskadad... nya tolkningar av tidigare mätningar...höga halter av mögel och strålsvamp... i värsta fall är skolan rivningsfärdig...det har tolkats fel i kommunens egen hantering av ärendet.

Hur kan det komma sej att dessa uppgifter kom precis just nu, ganska precis en vecka efter att de satt där och tyckte att inte är det så farligt, det kan vänta?  För om jag förstår saken rätt så fanns nog resultatet av granskningen redan innan mötet, men av någon orsak så har de uppgifterna hamnat i avdelningen "feltolkning". Inte kan det väl vara så att någon medvetet valt att mörklägga fakta för att få allt att se vackrare ut.

Jag vet inte om jag är väldigt originell men det finns 2 saker i allt detta som jag inte riktigt förstår.

 1. Finns precis alla förutsättningar för mögelskador, men trots att de som vistas i byggnaden under en längre tid påtalat problem så sopar man problemen under mattan.

2. Och detta precis när man just och just fått en skola i skick efter mögelskador. Och precis som i det aktuella fallet så valde man till först att inte inse allvaret.

Egentligen så har jag ingen orsak att desto mer bry mej i hela saken, men också där finns 2 orsaker.

1. Varje gång jag kommit in i skolbyggnaden de senaste åren har jag känt den där konstiga lukten och märkt hur ögonen reagerat på något.  Har t.o.m. känt som om det vore bäst att hålla andan så långt som möjligt och helst plira så långt som möjligt.

2. Jag har sett hur dåligt ett barn kan må efter att tvingats att vistas i en mögelskadad skola. Vi har skolplikt här i landet, men jag tycker att då måste vi vuxna även se till att den miljö som barnen ska vistas i inte är till fara för dem.
 Jag förstår inte ens att man måste samla in uppgifter om hur många barn mår dåligt innan man gör något.


Gör de beslut som bör göras, men gör dem inte med barnen som insats!

 

En vanlian Purmbo

He ir ganska när 25 år san jag flytta från Purmo, så nu har ja igentligen boodd lika läng i Vby som på Haapbacka. Men äntå, så känder ja me no mejr som Purmbo. Tå ja nu byri tänk på saken, så i de me ti känn se som en Purmbo har no int bara me vann man komber ifrån. Jag ir ganska övetyga om att i de me ti va en Purmbo inkluderar o att man ir van ti rejd se sjölv. Tror no at i de som papp bruka säj var ganska taland för te flesta tid i Purmo. Tå i var na som kråta o som int a fick laga mesama så sa a: "Ja ska sova på saken så ordnar i no se". O oftast tå a stigd upp följand dag så had a en lösning på problemi. He ir väl no täfö i finns så myki som har sin början tan från Purmo.

Jag ha siitt myki rolie folk me dehä dooni jag har. Finns myki folk som tycker att all ader ska ställ se et tem. Nåmen som typ jär i stan. Finns te som bygger stugo tiid ut tär man normal bara ir tå sole skiner o i ir över 15 grader varmt. Men tå san de ha byggd så tå fordrar de sama sörvis som om de sku boo mitt i stan. I de har ja alder försteji na. Vafö bygger du en stugo tid ut i obygden o san sku du måst ha sama sörvis som om du sku bo strax nedafö torji. Va i jistanam sku du tiid o bygg tå?

He ir int riktigt tökelt tå Purmboe byri ta ti brusttoone, men tå a gör i så måst man inse att i ir allvari bakom.

He har jag märkt at at nu tå i handlar om skolan så komber no brusttone fram. Och jag kan no int na anat än hald me.

He finns 2 saker som ja ha reagera på tå jag komber in ti Purmo skola.

1. Hur otroligt myki båne man möter på ade äntå lill beta ti lärarrumi.
2. Hur otroligt i låftar åv fukt o vem veit va tå man komber in ti skolan.

Jag förstar bra om de byri ta ti brusttoone tiid. Tokide ska int na folk böv vistas i. Jag tror jag genom arbeiti a viri in i varinda skola i kommun förutom Lepplax, men int finns i na tokide problem na adestans. Int lider he båne na åv fast i ir trangt, bara int lufte de ska andas innehalder na som skadar dem för all framtid. Och jag tycker at vi som fullväxt sku måst se till at int de ska böv i heldär.

Det går framåt

Under den här resan med en trilskande hand, har jag åtminstone lärt mej en sak. Det är otroligt viktigt att man har ett fungerande vårdförhållande. Gick flera veckor före operationen och 2 månader efteråt helt i onödan bara för att försäkringsbolaget bestämde att avbryta ett vårdförhållande och kasta över mej till ett annat, som de själva inte hade helt på klart i vilken stad det skulle vara.  Att kasta en människa så där mellan vårdinrättningar och vårdande läkare skapar dels en otrygghet hos patienten och dels en massa merkostnader eftersom  ett fungerande vårdförhållande tar sina besök att bygga upp.  

Först vid återbesöket senaste fredag fick jag känslan av ett fungerande vårdförhållande och därmed svar på en massa frågor.

Jag vet inget om handkirurgi och jag kan inte kräva att arbetsplatshälsovårdens läkare vet lika mycket som en handkirurg och dessutom besitter kunskapen att se på ett op-sår vad som gjorts innanför huden. Här har vi mer eller mindre irrat i mörker i 2 månader och försökt efter bästa förmåga göra det bästa av situationen.  

Jag anser att i dagens Finland ska ingen behöva genomgå samma behandling som mej. Att åka i väg till en främmande "privat" inrättning för att en helt främmande människa ska skära i en och det enligt uppgifter som man egentligen inte vet vad de omfattar. 

Här har man kämpat med en hand som bara inte vill fungera så som man i något skede fått berättat för sej att den borde i det här skedet. Har hunnit ångra operationen både en och två gånger. 

Nu när jag vet vad som egentligen gjordes i min handled och hur lång konvalescenttid man normalt räknar med efter just ett dylikt ingrepp så märker jag hur både tanten och handen blev på betydligt bättre humör.  

De framsteg som jag själv märkt den senaste veckan ger hopp om att det här blir bra. Än har jag nog en bit att vandra för att få en fungerande handled, men jag märker ju att rörligheten ändå är bättre än före operationen och smärtorna är annorlunda än innan. 

Den fysiska återhämtningen må ta sin tid, men den mentala återhämtningen tog ett jättekliv framåt med insikten om operationens omfattning. 

Jag inser ju att jag bara varit en bricka i det ekonomiska tänkandet. Men när ska de där som bestämmer inse att det som står på dataskärmen inte alltid är det förmånligaste alternativet? När ska de inse att det som du och jag känner inte kan programmeras in i ett system?

 

Lumberjack Nova

 Oj titta, ett litet träd har fallit över vägen. Vad ska vi nu göra?

Lugn husse, jag fixar det!...

Nu är det vid sidan... Nämen vänta nu, inte kan vi ju lämna det så här...

Vem behöver en såg när man har en schäfer?

En liten bricka i spelet

I dag fick jag äntligen epikrisen efter operationen. I normala fall hade det väl inte spelat nån större roll, men i mitt fall så fick jag äntligen veta vad som  skedde där i operationssalen lite mera utförligt och inte bara som en supersnabb version en fredag eftermiddag åt en helgroggig patient.

På något sätt så inser jag att hela den här proceduren är ett skolboksexempel på hur vården fungerar nu för tiden. Allt handlar sist och slutligen bara om pengar och ekonomiska uppgörelser. Råkar några människor hamna i kläm mitt i är det beklagligt, men "inget man kan göra".

Ta aldrig ut glädjen i förskott!

Var glad när min egen företagsläkare skickade mej och min handled i röntgen. Blev mindre glad när utlåtandet kom med information om vissa inte kanske helt normala fynd, men ändå inget som direkt kunde förklara värken.

Blev glad när samma läkare remitterade mej till en ortoped för konsultation, men när inte heller han kunde säga varför handleden värkte mest hela tiden sjönk modet.

Kände tacksamhet när ortopeden kom fram till att han kollar med försäkringsbolaget om jag får ta min handled till magnetröntgen. 

Den glädje blev extremt kortvarig eftersom utlåtande från röntgenläkaren var som en kalldusch. Enligt den  kunde man nästan tro att tanten led av hypokondri. Glädjande nog så valde ortopeden att gå på magkänslan och tyckte jag skulle åka iväg och visa min handled åt en handkirurg.

Det mötet kommer jag nog aldrig att glömma. Åkte i väg till Tammerfors med magnetröntgenutlåtandet i färskt minne, nervös som sjutton och osäker på om jag faktiskt kan förklara vilka problem jag har med handleden på finska. Brukar aldrig ha problem med finskan, men som svenskspråkig är det ibland svårt att få de rätta nyanseringarna i språket.

Döm om min stora förvåning när doktor Mikko visade sej prata en alldeles utmärkt svenska. Och tror att hakan föll till knäna när han efter att ha kollat igenom precis varenda röntgenbild och  berättade vad som var fel. Jag var inte inbillningssjuk, det var precis som jag känt på mej från första början. Det var p.g.a. den gamla båtbensfrakturen som jag hade värken. Han visade och berättade precis vad som var fel och hur vi skulle gå vidare, operation om en vecka.

Men säg den glädje som varar. För varje dag som gick föll modet. Inget besked från försäkringsbolaget kom och utan det ingen operation. Hela veckan gick och inget hände. Och jag kände mej som lämnad åt mitt öde. Då på fredag eftermiddag ringer de från försäkringsbolaget och berättar att de sänder över mina papper till ett annat bolag i en annan stad eftersom de tydligen samarbetar med bara vissa företag. Tog väl någon timme och så ringer samma dam upp igen och säger att de måste ännu en gång byta ställe åt mej.  Då i det skedet började jag väl mer eller mindre ge upp. Tyckte allt höll på att bli en enda fars. Bestämde mej att nu skiter jag i det här och njuter av helgen.

Ny vecka och ny tystnad enda till tisdag eftermiddag när de ringer från det senaste stället och beklagar, men de utför inte dylika operationer där utan nu sänder de mina papper vidare till en annan av företagets mottagningar där de har tillgång till handkirurger.  Jaha, och så var vi tillbaka i Tammerfors men på ett annat ställe än hos doktor Mikko.

Och så tystnad, väntan och ... väntan.

Fick småningom ett nytt operationsdatum, men någon större glädje kände jag inte. Den där morgonen när jag satt på tåget ner till Tammerfors löpte tankarna amok i mitt huvud. Hade de överhuvudtaget en aning om vad de skulle göra? Och vad var det för ett ställe jag skulle till?

Och trots att de säkert utförde ett professionellt arbete så kände jag mej  utlämnad åt mitt öde. Det jag minns och den människa som gjorde intryck på mej var anestesiläkaren. Han fick mitt fulla förtroende, men resten.... njae!!! Kände mej mest som nån som försäkringsbolaget prackat på dem.  Och känslan blev inte mindre av den postoperativa behandlingen. Operationen tog betydligt längre än planerat och hann knappt ut ur operationssalen innan jag skulle upp och hoppa, äta en smörgås, klä på mej och hemskickas med taxi eftersom jag var halvt borta av narkosen och hade en högerhand som var helt bedövad. Kirurgen kom inrusande, talade snabbt om ingreppet och försvann lika fort. Skickades hem  lätt groggig och utan att ha nån större aning om vad som skett. Det enda jag mindes var att de hade tydligt gjort den där styloidektomin och att de inte behövt öppna mera än först planerat och att det där stora paketet jag hade på handen skulle sitta kvar i 2 veckor tills stygnen skulle tas bort, samt att jag ska tillbaka på kontroll före sjukledigheten tar slut efter 2 månader.

Så nu har jag gått här hemma med överbelastade muskler p.g.a. en handled som inte fungerat på jättelänge. Dessutom  nyopererad men  utan en susning om vad som gjorts och hur vi går vidare.... Fram till i dag.  Är säker på att jag får den fysikaliska hjälp jag behöver här också, men förstår ju  att utan det papper jag äntligen fick i dag är det svårt att planera en adekvat rehabilitering.

Trots att det aldrig är roligt att få besked att nåt är slutgiltigt sönder så är jag glad över dagens brev av flera orsaker. Det hade kunnat vara betydligt värre.Underarmsbenens ytor hyvlade de till och tog bort det som var kantstött och inflammerat.  Ledytan på båtbenet är nött i princip ända till benet, men de övriga lederna ser bra ut. Genom att ta bort lite benmaterial försökte de minska på den mekaniska nötningen mot båtbenet.

Om jag nu aldrig blir till folk igen, men om jag nu bara skulle bli som jag var innan!

Vilken vecka

Trots att jag fortfarande går sjukskriven så är jag glad att det är fredag. Har varit en händelserik vecka helt bokstavligt och humöret har väl kastats från uppgivenhet via fullständig ilska till känsla av tokrolig glädje.

Har fått dygnsrytmen förstörd av en värkande handled. Somnar nog bra från kvällen, men vaknar av den molande värken. I det här skedet har jag ätit så pass mycket värkmedicin att magen fått ta stryk, så jag försöker så långt som möjligt undvika att ta ett piller. Lite bättre har det gått nu när jag kom på att linda handleden ordentligt. Kanske inte heller så bra, men just nu bättre än piller. Ligger vaken och somnar ungefär när andra stiger upp.

Det är väl just under nattvaket som jag legat och undrat över hur vissa människor är funtade. Här försöker man lära sina barn hur man ska bete sej som vuxen och så finns det de som rent ut sagt beter sej som snorvalpar, svin och idioter, precis allt det som man försökt förklara att en vuxen inte gör. Inte konstigt att världen ser ut som den gör. Vet inte hur många gånger jag de senaste dagarna har tänkt tanken; "ja, tå man sku få ge ett kok stryk". Och då talar vi om så pass fullväxta människor att de borde veta bättre. Vill de förstöra sitt liv och sin framtid så varsågod, men varför kan de inte inse att det finns människor i omgivningen som drabbas riktigt hårt av deras handlande. Människor som ställt upp och gjort sitt bästa....  Fy f....n! Blir bara så flyförbannad när jag tänker på det som hänt.


Fast som tur är så har jag också fått vara med om riktigt tokroliga saker. Var väl kanske inte så speciellt tokroligt just då, men nu efteråt så kan man ju skratta gott åt hela saken. Kan bara säga att Granlunds komiska historia om frun och "vedapanno" har blivit en del av vardagen. Tur att man har någon som man får vara riktigt tokrolig med.

T92.2

Så pass mycket humor besitter jag att jag ser det lustiga i att en postiljon fått diagnosen 'Arthrosis radioscaphoidalis posttraumatica dx'. Men när jag tänker på all värk jag haft och all värk jag  troligtvis kommer att få leva med resten av mitt liv så stelnar leendet lite på hälft.

Ser fortfarande framför mej den där morgonen för snart 7 år sedan när jag alldeles ensam på jobbet testade på att stupa på min post. Visst gjorde det helvetiskt ont, men man får ju inte ge sej så jag kämpade vidare. Men när tummen slutade att fungera förstod jag att nu var det nog nåt som var allvarligt fel. Efter röntgen blev jag skickad till kirurgen och så började en vandring med båtbensfraktur och 3 månader av gipsad högerhand.

Värken bortförklarade jag med att det blir bättre med tiden. När det inte blev det så intalade jag mej att det här är nåt jag får leva med.

Med åren har värken och smärtorna bara blivit värre och värre. Försökte intala mej då igen att det är en tillfällig överbelastning som framkallar värken. Blev sjukskriven med smärtstillande, jobbade, fick ordentliga smärtor och sjukskrevs igen. Fortsatte så tills jag  använde handledsstöd så  hårt spänt så blodcirkulationen blev lidande (bara för att vissa rörelser framkallade helvetiska smärtor) och åt värkmedicin dagligen för att kunna jobba.

Ingen har väl berättat det rakt fram, men det har jag förstått att min hand är förstörd. Det ingrepp som gjordes för 2 veckor sedan är ingen "salvage" (tror jag det heter på medicinspråk) utan i bästa fall ger det en lindring i 5-10 år. Sedan blir det frågan om mera omfattande ingrepp som innebär allt från partiell steloperation till protes.

Hurra!!!

Och kanske det inte är så konstigt att jag är lite rädd inför morgondagen när de ska ta bort stygnen och stödförbandet som hindrar handledsrörelser. Tänk om det bara är tack vare just det förbandet som jag nu inte känner allt för svår värk?

Tänk vad tiden går

Tänk att det snart gått 20 år sedan den där dagen som för alltid svetsat sej fast i mitt minne. Jag och vår då 3-åriga son skulle tillsammans med mina föräldrar resa till Hedemora i Dalarna för en begravning. Vi skulle ta nattfärjan (Fennia) från Vasa till Sundsvall eftersom det passade bäst enligt den tid vi hade till förfogande.
 Än i denna dag kommer jag ihåg just då när jag knäppte på TV:n på morgonen och det första jag såg var den där extra remsan som rullade i överkanten på skärmen. Och minns  den där slingan de spelade före varenda extra nyhetssändning den dagen. Minns allt det kaotiska och fruktansvärda som medlades till oss via TV-skärmen. Kommer ihåg bilderna från ett piskande hav och bilderna av alla de där som väntade på någon som nog aldrig någonsin mera kommer hem.  Kommer aldrig att glömma hur fruktansvärt orolig min sambo var för att skicka i väg oss, trots att han visste att vi var i säkra händer med min far bakom ratten och att det var statistiskt nästan en omöjlighet att 2 färjor förliste inom loppet av ett dygn så pass nära oss och varandra.

Vi gick ombord på båten och installerade oss i hytten. Det var första gången i mitt liv som jag faktiskt tog i den där broschyren om utrymningsvägarna och var flytvästarna fanns och var vår samlingspunkt var. Det var första gången jag faktiskt aktivt tog reda på vart man skulle bege sej om olyckan är framme.

Jag tror inte jag sov många minuter den natten där i övre britsen i hytten. Låg och lyssnade på ljuden från motorn och allt annat omkring mej. Varenda gång det hördes ett ljud utöver det monotona dunkandet spände man sej och var beredd att fly.

Ganska trött men ändå lättade gick jag, min son och mor i land i Sundsvall. Vi fick nämligen inte åka med far i bilen från bildäck, varför kommer jag faktiskt inte ihåg.  Det jag däremot aldrig heller glömmer var det som mötte oss där i hamnen i Sundsvall. En överaktiverad radioreporter från Radio Västerbotten slängde upp en mikrofon nästan i munnen på mej och näst intill anklagande frågade varför vi kom med båten. Hon frågade något i stil med att om vi inte skämdes för att åka i väg på nöjeskryssning en dag som denna. Trött som jag var for väl hin håle i mej så jag svarade rakt ut i svenska etern: "det vete fan för vi är på väg på begravning" och sedan gick vi vidare.

Har aldrig, varken före eller nu efteråt, sett så många flaggor vaja på halvstång. De följde oss under hela den där helgen som vi befann oss i vårt västra grannland. Det var otroligt sorgligt men ändå vackert på något sätt, precis som anledningen till varför vi begav oss dit. I hela Hedemora vajade flaggorna av sorg just den dagen när vi följde V till den sista vilan.

En sten föll från mitt hjärta

I december 2007 försökte jag mej på att flyga på jobbet. Som följd av det fick jag en båtbensfraktur på höger hand och gick gipsad i 3 månader. Ända sen dess har jag från och till haft värk i handleden. Först tänkte jag att det nog går om småningom när allt är helt läkt. Sedan blev det väl till att jag antog att värken är något jag får lära mej att leva med.

Men värken har sakta men ändå konstant tilltagit under årens lopp för att senaste vinter och framförallt nu i sommar börja påverka vardagen riktigt ordentligt.

Handen röntgades på nytt och första budet var att där syns en viss grad av artros, men att den inte borde ge symtom.

Blev remitterad till en ortoped som ganska omgående konstaterade att det här är något som hör till den gamla skadan. Han satt och kollade igenom alla röntgenbilder och tyckte sej kunna urskilja en ojämnhet i leden mellan båtbenet och underarmsbenet samt artros på båda lederna kring båtbenet. Han ville ha magnetröntgen på handleden för att kunna fastställa diagnosen, men enligt radiologens utlåtande fanns inget fynd som kunde fastställa diagnosen och jag fick åka hem med min värk och ett papper där det stod att orsaken till värken inte kunde fastställas i detta läget.

Jag kan berätta att i det skedet börjar man tvivla på sej själv. Kanske jag är lite inbillningssjuk, kanske det inte alls värker så mycket som jag själv tycker.

Är dock tacksam för att ortopeden i Karleby tyckte jag skulle åka och visa handen åt en handkirurg och jag fick en tid till Terveystalo i Tammerfors.

För jag ÄR inte inbillningssjuk och ortopeden hade nog rätt från första början. Och jag är så glad för att fått träffa en läkare som förklarade precis vad som är fel i handleden och vad han kan göra. Och det gjorde han dessutom på flytande svenska och på ett sätt som en vanlig människa förstår.

I samband med att man faller och får en båtbensfraktur så sker det oftast en skada på de bredvidliggande benen också, oftast på underarmsbenet. Detta hände även för mej. Kirurgen förklarade att båtbenet ser ut lite som en banan och i mitt fall har en del av benet vridit sej något. På magnetröntgen syns tydligt att mellanrummet mellan lederna i princip är borta och ben gnider mot ben.

Så efter en vecka tar sej min nya favoritdoktor Mikko sej en liten titt i min handled. Han skall "städa upp lite" där och försöka fixa lite mera utrymme. Så det blir ännu en Tammerfors-resa, men det gör jag gärna om jag slipper lite av den här värken.

Naturvård eller naturlig vård av naturen?

Sitter på villaverandan och har en utsikt som många skulle betala en förmögenhet för... i normala fall. Nu har paradiset belägrats och allt ter sej mest som en scen ur Alfred Hitchcocks film Fåglarna. Tusentals måsfåglar har valt att bosätta sej på de av Natura 2000 fridlysta holmar och skär utanför sommaridyllen säkert till mångt och mycket för att ett farmområde i närheten bjuder in till ett väldukat smörgåsbord. Man må säga vad man vill om måsarna, men vem skulle anstränga sej för att skaffa föda när den dukas upp framför dina ögon om du bara ids förflyttar dej en liten bit? Varför skulle fåglarna kämpa med livet som insats,  om födan som de i tiderna kämpat för  finns tillgänglig för alla.   Åtminstone förr i värden bestod en stor del av den mat som bjuds på i farmerna av fisk eftersom fisken har en tendens att ge en vackert glänsande päls.

Och inget kan vi göra, annat än att samla namn för att eventuellt få en statlig instans att om några år behandla ärendet.

Vilken sjuk värld vi lever i!!!

Tack vare alla dessa människor med "specialkunskap" sitter jag och ser ut på en holme som är fullständigt invaderad av måsfåglar. Varje gång jag kommer hit, stiger ur bilen och stannar till för att andas in den magiska doften av hav känner jag bara den fräna lukten av måsskit. Varje morgon när jag öppnar dörren kommer den emot mej. 

 Har sagt det förr, men det tåls att upprepas: Vart i helvetet har det normala bondförnuftet försvunnit? 

Förr i världen hölls urvalet på en något så när normal nivå eftersom jakten på mat fick den svage individen att gå under. Och människan förde ut sina husdjur till holmarna för att hålla växtbeståndet i skick. Nu plötsligt är allt förbjudet för att värna om ett naturligt djurbestånd. Men var tusan är förespråkarna när djurbeståndet överskrider det naturliga med hästlängder?

Ska vi fortsätta så här så är vi människor snart en utrotningshotad art som man bara ser i konstiga betongklumpar mitt i stan.

En jädrans massa väntande

I går var det då dags att bege sej till Nykarleby för att röntga Novas höfter, armbågar och rygg.  Det var trots allt med tungt hjärta jag gick in till mottagningen. Förra gången jag gick in genom den dörren med en älskad fyrfotad familjemedlem kom jag ut därifrån utan. Det sätter sina spår kan jag berätta.
 Vi fyllde i alla papper som man ska och så gick vi in i mottagningsrummet. "Nu ska jag ge lugnande, det brukar svida, tror du vi behöver sätta munkorg?" Hur fasiken vet man det till fullo? Som postiljon vet man ju att det där om att " de är så snälla" inte alltid stämmer.

Att sitta där och vänta och vänta visade sej bli något av en deja vu. Det var många känslor man hann gå igenom under den väntan. 

Nu sitter vi här och väntar på det officiella utlåtandet.  Jag vet kriterierna, jag vet förväntningarna. Men fortfarande en massa väntande. För vi i familjen känns väntandet som onödigt ont. Nova är precis lika mycket värd oberoende vilken bokstav eller siffra hon har på sina leder. Men vi inser ju att det finns fler än vi som väntar på resultatet. Inser att den väntan handlar om så mycket mera än vår.

Men det oaktat kan vi bara vänta. Och hålla tummarna.

Det tar på

Börjar bara mer och mer kännas som om jag och alla mina kolleger hamnat mitt i en krigszon.. Dels har vi alla de lagar som faktiskt styr det mesta av det arbete vi gör och dels har vi landets bestämmande instanser där tydligen en merpart inte har koll på de förutnämnda lagarna. Som det ser ut i dagens läge så bryter vi mot minst en lag hur än vi gör.

Förr var det en trygghet att vara anställd i ett statligt bolag. I dagens läge känns det mest som en förbannelse.

I kölvattnet av alla domedagsprofetior, samarbetsförhandlingar och uppsägningar försöker vi göra vårt bästa. Trots att vi jobbar häcken av oss så får vi höra att vi är lata, har extremt svårt att lära oss nya saker och är allmänt långsynta.Och dessutom borde vi visst inte berätta åt någon hur vi mår.

Vi är bara vanliga människor som varje morgon åker till något som borde vara ett vanligt jobb, men som nästan dagligen får höra hur inkompetenta vi är hela bunten. 

Helt vanlig fredagskväll

Nybastad sitter jag på verandan vid villan och bara njuter. Solen sänder sina sista värmande strålar, speglar sej i ett nästan spegelblankt hav. En symfoni av fågelsång är egentligen det enda jag hör. Det är lugnt, det är stilla.

 Med stigande ålder har jag mer och mer kommit att uppskatta enkelheten, ja och kanske än mer stillheten.

Traditionsenlig Mors Dag

Så här på morsdagen går mina tankar till min egen mor som inte längre finns bland oss. Kommer så väl ihåg hur hon alltid sa att någon kaffe-på-säng-uppvaktning vill hon inte ha. Då förstod jag det inte, tyckte vi var en konstig familj som inte likt andra uppvaktade mor på just detta sätt. Kunde t.o.m. känna ett stygn av dåligt samvete för att mor alltid var uppstigen när man vaknade på morsdagen. 
Men så minns jag sommarmorgnarna på villan. Hur mormor satt där med sitt morgonkaffe i sin svart-vita kaffekopp och sin Allers och sin blyertspenna. Minns hur hon sa: "Man tänker så klart från morgonen".
 Precis på samma sätt minns jag min mor. Sittandes med kaffekoppen, sin Allers och sin blyertspenna.
 Tiderna har förändrats, men även jag älskar tystnaden och lugnet och ensamheten på morgonen. Stiger gärna upp lite tidigare än nödvändigt bara för att få ha den där stunden för mej själv.


                            "Man tänker så klart från morgonen"

En skön Morsdag till alla mammor!

Sånt man förstår och sånt man inte begriper

Oj vad jag har njutit av dessa 2 veckor av semester. Hade väl tidigt i år planerat en massa måste-vill-bör-ska och borde, men insåg väl egentligen redan innan ledigheten inleddes att det viktigaste nu var att koppla av och vila upp.

  Fjolårets sommarsemester gick  mest åt till att vårda och sköta min hjärtopererade make med alla komplikationer och bekymmer som  kom emot oss då. Och den semestern tog slut veckan före midsommar.

Och när arbetstakten på ett osunt sätt triggats upp till en nivå som inte är av denna världen känner man nog sej förr eller senare i behov av att helt enkelt likt Nalle Puh  göra ingenting och sedan vila efteråt.

 Var väl egentligen i det skedet som bilar svängde in till sidan och släppte förbi mej på Slätbacka (på samma sätt som jag har sett de gör med ambulanser) som insikten slog ner som en bomb:

 " Va fasiken håller man på med?"

Det är absolut inget att vara stolt över att kunna berätta att en bil slutar att skaka i ratten vid 130 km/h. Eller att man körde undan tåget utefter Nyhalla-Kållbyvägen.

Men hur de än vänder och vrider på det så var det precis det som allt handlar om. Skall du vara duktig och klara arbetsuppgifterna inom arbetstid så kör du precis så och dessutom så lämnar du bort matpausen.

Jag med mitt enkla bondförnuft ler ju nog åt det faktum att firman just i detta skedet kom på att installera "övervakare" i våra bilar. Ett system som "ser rött" om vi kör på ett oekonomiskt sätt.

Så nu ska vi köra enligt lagen och dessutom på ett ekonomiskt sätt, på samma gång som vi skall hinna sortera och dela betydligt mera än när vi körde 100+. Och så funderar de varför folk lämnar utan post...

Semesterplaner

Hade smått i planerna att under den här semestern "turista" i närmiljön. Ta hunden och ge mej iväg ut i skogen, slå in på en stig och se vart den leder oss. Vi har ju en så vacker natur precis bakom hörnet.

'Stigar' är ganska lite i underkant just när man talar om vandringsleden.


Trodde inte jag skulle komma mej ut på något turistande i dag. Antibiotikakuren gör tanten seg, men magen desto livligare. Skönt att sista pillret tas i kväll.

Vi hade tänkt ta en tur till villan, men mötte en gyttjevälling vid "Spöksten" och valde att svänga om. I stället for vi till Lusselund och njöt av den underbara natur som där är. Lummig tallskog på sandbotten och en massa grustag där vi träffade på svanar. 

Så efterlängtad...

Nog brukar man alltid längta efter lite semester, men trodde aldrig längtan kunde bli så här total. Det är nog i sådana här stunder man inser hur viktig semesterledigheten är för att helt enkelt orka. Tyvärr tror jag det är många just i ledarskiktet som inte inser ledighetens betydelse utan ser det mest som ett nödvändigt ont.

 För ganska exakt 11 månader sedan började jag på sommarsemestern (*host, host*).Trots att jag är en av de välsignade som faktiskt får ha 5 veckor semester under sommaren så skulle jag tillbaka på jobb 1 vecka före midsommar.

När sedan en stor del av semestern gick åt till att vårda en make som genomgått en hjärtoperation  där den postoperativa reaktionen blev precis så kraftig som förutspådd, så känns det som om jag gått på reservbatteriet allt för länge.

Nu hoppas jag på sol och uppehållsväder för vad är mera vilsamt än att sitta på en stubbe någonstans långt ut i skogen. Och jag vet att jag har en vän som följer med och sitter bredvid mej där i skogen.

Många tankar i mitt huvud

Undrar om inte det här kan räknas som en medelålderskris? Tankarna snurrar i huvudet och ofta vaknar jag alldeles för tidigt p.g.a. alla tankar.

Har under den senaste tiden fått granska och betänka de levnadsprinciper jag är uppfostrad med och står för.  Och mer och mer kommer jag fram till att det krävs en förändring för att jag ska kunna leva upp till just de principerna. En förändring för att jag helt enkelt ska kunna leva med mej själv.

Har ända till de senaste åren älskat det jag hållit på med. Har älskat att vara en budbärare och känt att jag har gjort en skillnad. Men  just i de där levnadsprinciperna finns en liten "regel" som säkert för många känns banal men för mej är A och O.

Tecken på ett gott arbete är att motparten går "med ett leende på läpparna".

Men när detta inte längre är viktigt i jakten på minuterna så försvinner mycket av charmen i allt det man gör i vardagen. Och när det går så långt att man får repressalier för att man ens vågar ta sej tid att bry sej om människan man möter i vardagen så känner jag att gränsen är nådd. Och när man borde sluta att bry sej om sin nästa och välja att glömma allt vad respekt och medmänsklighet är så känner  jag att nu får det vara nog.

Aldrig att jag ger avkall på de principer jag är uppfostrad med. De som känner mej vet att jag i ett skede  var på väg  att välja vad jag nu vill kalla fel väg. De  vet också att jag tackar min skapare för den gången när jag halkade i Nykarleby och slog axeln ur led. JAG är tacksam för något av de mest våldsamma smärtor jag någonsin känt.

Den dag jag slutar bry mej om de jag har omkring mej. Den dagen finns jag inte mera.

Det gör ont!

Kan en vettig människa förklara en sak åt mej?

Låt oss ponera att du har värk någonstans. Ganska få är väl de som uppsöker läkare den första tiden. Först går man väl i medicinskåpet eller till apoteket  och tänker att det är något tillfälligt, om man nu inte råkat ut för någon olycka. Det tar väl ganska många dagar, t.o.m. veckor  som man tar de där pillren innan man ens inser att kanske det faktiskt är något fel. I det skedet sätter man sej vid datorn och börjar 'googla'.
Alltså vi är ganska långt fram i sjukdomshistorien redan i det skedet när vi inser att vi behöver hjälp och  väljer att äntligen uppsöka läkare. 

Tyvärr verkar inte läkarvetenskapen hunnit uppdatera sej. Så i det skedet när du söker hjälp, efter alldeles för mycket självmedicinering och googlande, bjuder de exakt samma pillercoctail som du redan bjudit dej själv på alldeles för länge. Alltså de första läkarbesöken är en direkt tillbakagång i sjukdomshistorien.

Och tyvärr i dagens arbetseffektiva samhälle finns även förteckning över hur sjuka vi får vara och  länge våra krämpor får räcka. Men i den förteckningen finns inte perioden av självmedicinering inberäknad.

 Plötsligt har det blivit fruktansvärt fel att känna den minsta smärta. Vi ska bara prestera långt över det som är rimligt.

Sedan när har det blivit omänskligt att vara mänsklig?