Tänk vad tiden går

Tänk att det snart gått 20 år sedan den där dagen som för alltid svetsat sej fast i mitt minne. Jag och vår då 3-åriga son skulle tillsammans med mina föräldrar resa till Hedemora i Dalarna för en begravning. Vi skulle ta nattfärjan (Fennia) från Vasa till Sundsvall eftersom det passade bäst enligt den tid vi hade till förfogande.
 Än i denna dag kommer jag ihåg just då när jag knäppte på TV:n på morgonen och det första jag såg var den där extra remsan som rullade i överkanten på skärmen. Och minns  den där slingan de spelade före varenda extra nyhetssändning den dagen. Minns allt det kaotiska och fruktansvärda som medlades till oss via TV-skärmen. Kommer ihåg bilderna från ett piskande hav och bilderna av alla de där som väntade på någon som nog aldrig någonsin mera kommer hem.  Kommer aldrig att glömma hur fruktansvärt orolig min sambo var för att skicka i väg oss, trots att han visste att vi var i säkra händer med min far bakom ratten och att det var statistiskt nästan en omöjlighet att 2 färjor förliste inom loppet av ett dygn så pass nära oss och varandra.

Vi gick ombord på båten och installerade oss i hytten. Det var första gången i mitt liv som jag faktiskt tog i den där broschyren om utrymningsvägarna och var flytvästarna fanns och var vår samlingspunkt var. Det var första gången jag faktiskt aktivt tog reda på vart man skulle bege sej om olyckan är framme.

Jag tror inte jag sov många minuter den natten där i övre britsen i hytten. Låg och lyssnade på ljuden från motorn och allt annat omkring mej. Varenda gång det hördes ett ljud utöver det monotona dunkandet spände man sej och var beredd att fly.

Ganska trött men ändå lättade gick jag, min son och mor i land i Sundsvall. Vi fick nämligen inte åka med far i bilen från bildäck, varför kommer jag faktiskt inte ihåg.  Det jag däremot aldrig heller glömmer var det som mötte oss där i hamnen i Sundsvall. En överaktiverad radioreporter från Radio Västerbotten slängde upp en mikrofon nästan i munnen på mej och näst intill anklagande frågade varför vi kom med båten. Hon frågade något i stil med att om vi inte skämdes för att åka i väg på nöjeskryssning en dag som denna. Trött som jag var for väl hin håle i mej så jag svarade rakt ut i svenska etern: "det vete fan för vi är på väg på begravning" och sedan gick vi vidare.

Har aldrig, varken före eller nu efteråt, sett så många flaggor vaja på halvstång. De följde oss under hela den där helgen som vi befann oss i vårt västra grannland. Det var otroligt sorgligt men ändå vackert på något sätt, precis som anledningen till varför vi begav oss dit. I hela Hedemora vajade flaggorna av sorg just den dagen när vi följde V till den sista vilan.