Så pass mycket humor besitter jag att jag ser det lustiga i att en postiljon fått diagnosen 'Arthrosis radioscaphoidalis posttraumatica dx'. Men när jag tänker på all värk jag haft och all värk jag troligtvis kommer att få leva med resten av mitt liv så stelnar leendet lite på hälft.
Ser fortfarande framför mej den där morgonen för snart 7 år sedan när jag alldeles ensam på jobbet testade på att stupa på min post. Visst gjorde det helvetiskt ont, men man får ju inte ge sej så jag kämpade vidare. Men när tummen slutade att fungera förstod jag att nu var det nog nåt som var allvarligt fel. Efter röntgen blev jag skickad till kirurgen och så började en vandring med båtbensfraktur och 3 månader av gipsad högerhand.
Värken bortförklarade jag med att det blir bättre med tiden. När det inte blev det så intalade jag mej att det här är nåt jag får leva med.
Med åren har värken och smärtorna bara blivit värre och värre. Försökte intala mej då igen att det är en tillfällig överbelastning som framkallar värken. Blev sjukskriven med smärtstillande, jobbade, fick ordentliga smärtor och sjukskrevs igen. Fortsatte så tills jag använde handledsstöd så hårt spänt så blodcirkulationen blev lidande (bara för att vissa rörelser framkallade helvetiska smärtor) och åt värkmedicin dagligen för att kunna jobba.
Ingen har väl berättat det rakt fram, men det har jag förstått att min hand är förstörd. Det ingrepp som gjordes för 2 veckor sedan är ingen "salvage" (tror jag det heter på medicinspråk) utan i bästa fall ger det en lindring i 5-10 år. Sedan blir det frågan om mera omfattande ingrepp som innebär allt från partiell steloperation till protes.
Hurra!!!
Och kanske det inte är så konstigt att jag är lite rädd inför morgondagen när de ska ta bort stygnen och stödförbandet som hindrar handledsrörelser. Tänk om det bara är tack vare just det förbandet som jag nu inte känner allt för svår värk?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar