I dag fick jag äntligen epikrisen efter operationen. I normala fall hade det väl inte spelat nån större roll, men i mitt fall så fick jag äntligen veta vad som skedde där i operationssalen lite mera utförligt och inte bara som en supersnabb version en fredag eftermiddag åt en helgroggig patient.
På något sätt så inser jag att hela den här proceduren är ett skolboksexempel på hur vården fungerar nu för tiden. Allt handlar sist och slutligen bara om pengar och ekonomiska uppgörelser. Råkar några människor hamna i kläm mitt i är det beklagligt, men "inget man kan göra".
Ta aldrig ut glädjen i förskott!
Var glad när min egen företagsläkare skickade mej och min handled i röntgen. Blev mindre glad när utlåtandet kom med information om vissa inte kanske helt normala fynd, men ändå inget som direkt kunde förklara värken.
Blev glad när samma läkare remitterade mej till en ortoped för konsultation, men när inte heller han kunde säga varför handleden värkte mest hela tiden sjönk modet.
Kände tacksamhet när ortopeden kom fram till att han kollar med försäkringsbolaget om jag får ta min handled till magnetröntgen.
Den glädje blev extremt kortvarig eftersom utlåtande från röntgenläkaren var som en kalldusch. Enligt den kunde man nästan tro att tanten led av hypokondri. Glädjande nog så valde ortopeden att gå på magkänslan och tyckte jag skulle åka iväg och visa min handled åt en handkirurg.
Det mötet kommer jag nog aldrig att glömma. Åkte i väg till Tammerfors med magnetröntgenutlåtandet i färskt minne, nervös som sjutton och osäker på om jag faktiskt kan förklara vilka problem jag har med handleden på finska. Brukar aldrig ha problem med finskan, men som svenskspråkig är det ibland svårt att få de rätta nyanseringarna i språket.
Döm om min stora förvåning när doktor Mikko visade sej prata en alldeles utmärkt svenska. Och tror att hakan föll till knäna när han efter att ha kollat igenom precis varenda röntgenbild och berättade vad som var fel. Jag var inte inbillningssjuk, det var precis som jag känt på mej från första början. Det var p.g.a. den gamla båtbensfrakturen som jag hade värken. Han visade och berättade precis vad som var fel och hur vi skulle gå vidare, operation om en vecka.
Men säg den glädje som varar. För varje dag som gick föll modet. Inget besked från försäkringsbolaget kom och utan det ingen operation. Hela veckan gick och inget hände. Och jag kände mej som lämnad åt mitt öde. Då på fredag eftermiddag ringer de från försäkringsbolaget och berättar att de sänder över mina papper till ett annat bolag i en annan stad eftersom de tydligen samarbetar med bara vissa företag. Tog väl någon timme och så ringer samma dam upp igen och säger att de måste ännu en gång byta ställe åt mej. Då i det skedet började jag väl mer eller mindre ge upp. Tyckte allt höll på att bli en enda fars. Bestämde mej att nu skiter jag i det här och njuter av helgen.
Ny vecka och ny tystnad enda till tisdag eftermiddag när de ringer från det senaste stället och beklagar, men de utför inte dylika operationer där utan nu sänder de mina papper vidare till en annan av företagets mottagningar där de har tillgång till handkirurger. Jaha, och så var vi tillbaka i Tammerfors men på ett annat ställe än hos doktor Mikko.
Och så tystnad, väntan och ... väntan.
Fick småningom ett nytt operationsdatum, men någon större glädje kände jag inte. Den där morgonen när jag satt på tåget ner till Tammerfors löpte tankarna amok i mitt huvud. Hade de överhuvudtaget en aning om vad de skulle göra? Och vad var det för ett ställe jag skulle till?
Och trots att de säkert utförde ett professionellt arbete så kände jag mej utlämnad åt mitt öde. Det jag minns och den människa som gjorde intryck på mej var anestesiläkaren. Han fick mitt fulla förtroende, men resten.... njae!!! Kände mej mest som nån som försäkringsbolaget prackat på dem. Och känslan blev inte mindre av den postoperativa behandlingen. Operationen tog betydligt längre än planerat och hann knappt ut ur operationssalen innan jag skulle upp och hoppa, äta en smörgås, klä på mej och hemskickas med taxi eftersom jag var halvt borta av narkosen och hade en högerhand som var helt bedövad. Kirurgen kom inrusande, talade snabbt om ingreppet och försvann lika fort. Skickades hem lätt groggig och utan att ha nån större aning om vad som skett. Det enda jag mindes var att de hade tydligt gjort den där styloidektomin och att de inte behövt öppna mera än först planerat och att det där stora paketet jag hade på handen skulle sitta kvar i 2 veckor tills stygnen skulle tas bort, samt att jag ska tillbaka på kontroll före sjukledigheten tar slut efter 2 månader.
Så nu har jag gått här hemma med överbelastade muskler p.g.a. en handled som inte fungerat på jättelänge. Dessutom nyopererad men utan en susning om vad som gjorts och hur vi går vidare.... Fram till i dag. Är säker på att jag får den fysikaliska hjälp jag behöver här också, men förstår ju att utan det papper jag äntligen fick i dag är det svårt att planera en adekvat rehabilitering.
Trots att det aldrig är roligt att få besked att nåt är slutgiltigt sönder så är jag glad över dagens brev av flera orsaker. Det hade kunnat vara betydligt värre.Underarmsbenens ytor hyvlade de till och tog bort det som var kantstött och inflammerat. Ledytan på båtbenet är nött i princip ända till benet, men de övriga lederna ser bra ut. Genom att ta bort lite benmaterial försökte de minska på den mekaniska nötningen mot båtbenet.
Om jag nu aldrig blir till folk igen, men om jag nu bara skulle bli som jag var innan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar