I går var det då dags att bege sej till Nykarleby för att röntga Novas höfter, armbågar och rygg. Det var trots allt med tungt hjärta jag gick in till mottagningen. Förra gången jag gick in genom den dörren med en älskad fyrfotad familjemedlem kom jag ut därifrån utan. Det sätter sina spår kan jag berätta.
Vi fyllde i alla papper som man ska och så gick vi in i mottagningsrummet. "Nu ska jag ge lugnande, det brukar svida, tror du vi behöver sätta munkorg?" Hur fasiken vet man det till fullo? Som postiljon vet man ju att det där om att " de är så snälla" inte alltid stämmer.
Att sitta där och vänta och vänta visade sej bli något av en deja vu. Det var många känslor man hann gå igenom under den väntan.
Nu sitter vi här och väntar på det officiella utlåtandet. Jag vet kriterierna, jag vet förväntningarna. Men fortfarande en massa väntande. För vi i familjen känns väntandet som onödigt ont. Nova är precis lika mycket värd oberoende vilken bokstav eller siffra hon har på sina leder. Men vi inser ju att det finns fler än vi som väntar på resultatet. Inser att den väntan handlar om så mycket mera än vår.
Men det oaktat kan vi bara vänta. Och hålla tummarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar