En ny vår

Vet inte om det har med åldern att göra, men att klara sej genom vintern blir bara svårare och svårare. Inte för kölden, inte för snön, men alla problem verkar samla sej till en stor bomb som bräserar under den mörkaste och kallaste tiden på året.

Men känslan av överlevnad blir också bara starkare och starkare. En känsla som vaknar till liv av de små tecken som vi ser i naturen nu. Det kan vara ett fågelkvitter, en något blåare himmel eller helt enkelt att solens strålar ger en värmande känsla på kinden.

Jag älskar denna tid på året. Det är nu man ser hur naturen vaknar till liv på riktigt.

Kalla mej onormal, men jag älskar den värld vi lever i. Tycker att livet vore tråkig om vi hade sommar hela tiden. Tänk att inte få uppleva hösten med alla dessa färger, en vinterdag med gnistrande snö och så denna underbara vår där vi får se hur livet sakta men säkert vaknar till liv igen.

Men den känsla jag får inombords denna tid på året kan jag inte förklara. Tror att den går under epitet 'vårkänslor'.

Jag älskar att höra hur fåglarnas sång ändrar karaktär. Älskar att se en blå himmel. Älskar att höra takdroppet. För jag vet att detta är tecken på att vi snart får öppna dörrarna till paradiset.

Vilken underbar värld vi lever i, bara vi tar oss tid att njuta av den.

24 februari

Oj vad jag önskar man kunde packa ner denna hosta i en burk och sända den till en öde plats som knappt finns på världskartan. Fortfarande störs nattsömnen av dessa attacker och nu sedan jag tydligen har lyckats hosta sönder något i mellangärdet, är de än mera plågsamma. Men jag lever ännu på hoppet att den ska ge med sej, om inte förr så till midsommar.

Tycker så synd om dottern som överhopas med måsten. Hon kämpar på för att hinna i kapp, men hela tiden faller det nya uppgifter över henne. Verkar som om alla bara tänker på sitt och kommunikationen inte riktigt fungerar. Hoppas och ber att hon klarar av att hålla stressen borta och beta av en uppgift åt gången.

Samtidigt är jag lite irriterad på att alla nu verkar tro att veckorna på sjukhus har "botat" hennes panikångest, likt en nyopererad blindtarm. Men vi kämpar vidare, inte bara mot panikdemonen, men också mot en massa trångsynta människor.

I dag tänder jag ett ljus för min pappa, som i dag skulle ha fyllt 80 år. Hoppas du har det bra där du är

Normalt?

Förlåt för den usla uppdateringen, men har varken haft tid eller ork. Flunssan har fäst sitt grepp om torpet och till slut även om mej. Tror vi har genomlidit alla dess faser, från den lenaste variant till den som fordrar medicinsk behandling.
Har lidit som fasiken med dottern som med den största vilja velat återgå till vardagen men varit fullständigt däckad av flunssan. Hur orättvist är inte det att ha kämpat med de värsta demoner och övervunnit de nästan och sedan däckas av flunssan. Nu ska hon kämpa med, inte bara det att återgå till vardagen, men även mångas tankar om att hon fortfarande kämpar med dessa demoner.

Alla har vi våra demoner att kämpa med. Fick domen för några veckor sedan. Jag får inte vara sjukskriven mera detta år. Men likväl sitter jag här med denna helvetiska flunssa. Så pass belevad är jag att jag vet att med feber, yrsel och illamående sätter man sej inte i en bil och kör omkring i över 3 h. I det skede är man är fara för andra i trafiken, tillika som man leker med sin egen hälsa.

Är jag onormal, men något i mej får mej att elda till. Hur kan någon i detta socialt utvecklade land sätta sej över lagar och förordningar? Tror inte det är frågan om en kunskap som vi alla andra saknar utan en okunskap och en känsla av vanmakt över att försöka uträtta det som inte är med mänsklig kraft är möjligt.

Vi gör alla vårt bästa, men ingen av oss kan göra det omöjliga. Vi kan försöka, men resultatet är oftast att vår mänskliga begränsning ställer hinder i vägen.

Den gråa vardagen

Känns som om dagarna rusar förbi och det är bara morgon och kväll. Är för tillfället omgärdad av sjuklingar. Det suckas, stånkas, hostas och snoras i alla väderstreck och då är här bara 2 familjemedlemmar som drabbats.

Trots den bitande kylan har vädrets makter bjudit på otroligt vackra dagar. Har där i min ensamhet njutit av hur solens strålar visat vilken underbar vacker värld vi lever i. Och redan nu känner man hur solen värmer om än svagt.

Solen förstärker alla färger så den mest intetsägande bild blir ett vackert konstverk.









Det är egentligen otroligt. Har färdats längs många av dessa vägar sedan jag fick körkort och hur många gånger jag kört där i tjänsten har jag ingen aning om. Ofta finns det ingen tid att njuta av något utanför fönstret. Men än kan jag njuta av färden när jag har möjlighet, även om jag i sådana stunder funderar på den värld vi lever i.

Varför har det blivit så viktigt att varenda sekund måste tas till vara? Företagsledare överallt talar om att arbetet måste effektiveras, att arbetsinsatsen helst skall ligga på 110 % eller mera för att lönsamheten skall tryggas. Idealet vore ju att arbetarna struntade i att äta, dricka kaffe eller uträtta behoven.
Samtidigt sitter de och skrapar sej i huvudet och funderar varför sjukledigheterna ökar och varför kvaliteten på arbetet minskar.

Plötsligt. faller polletten ner

Finns inget som jag hatar så mycket som oärlighet. Oberoende om det gäller rent konkreta saker eller känslor. Livet har på ett brutalt sätt lärt mej vad som är verkligen betyder något. Jag har lärt mej min läxa, men ännu har jag inte lärt mej hur jag på ett mjukt sätt för denna insikt vidare.
Tror att de som ideligen finner njutning i att hacka ner på människorna i sin omgivning inte har drabbats av "den hårda verkligheten". För den dag de gör det, och jag är helt övertygad om att den dagen kommer, så behövs alla de som finns i deras omgivning. Men om de då har förbrukat sin rätt till förtroende, vem ska de då vända sej till? Till dem som i början krävt att de ska behandla sina vänner som paria?

Tillbaka i vardagen

Har inte riktigt hunnit med bloggen de senaste dagarna. Min uppmärksamhet har varit på annat håll.
Dottern är hemma och har börjat i ordinarie skolan igen. Ett litet bakslag råkade vi ut för redan första dagen, men det ordnade sej. Och att hon skulle drabbas av feber och värk i kroppen redan andra dagen hade vi väl inte heller räknat med, men förhoppningsvis är det en lindrig variant som ger med sej snabbt.

Kan dock konstatera att ur eländet har vi rest oss med en starkare sammanhållning och större öppenhet än någonsin tidigare. Ännu är det en lång väg innan vi når mållinjen och säkert kommer vi att möta motgångar på vägen, men jag är övertygad om att detta klarar vi. Tryggt är dock att veta att hjälpen finns där när det blir för jobbigt.

Mitt i allt detta är jag så glad över att en kollega klarade sej oskadd ur den brinnande bilen i går. Är ännu förundrad över hans sinnesnärvaro i en riktigt otäck situation.