Så mycket var det värt

Under halva min livstid har jag tjänat bolaget. Jag har varit stolt över mitt arbete och försökt göra det så bra som möjligt. Har aldrig varit rädd att sträcka ut en hjälpande hand om det behövts, fast det kanske inte ingått i arbetsuppgifterna. Såg det aldrig som betungande eller att det stal dyrbar tid. Insåg ju att för många var jag och mina kolleger kanske den enda människan de träffade på hela dagen.

I dag tycker bolaget att det arbete jag och mina kolleger gjort är på den nivån att de kan bjuda ut det som talkoarbete åt nån idrottsförening.

Så mycket var man alltså värd!

Tänk om...

Hittade en notering om att det var 10.5.2010 som jag första gången sökte läkarvård för värken i handleden. Och det var återbesöket en vecka senare som för alltid etsat sej fast i min hjärna.

Kommer så väl ihåg hur jag igen en gång satt där i läkarens arbetsrum och försökte förklara att handleden inte hade blivit det minsta bättre trots en veckas vila med smärtstillande och anti-inflammatorisk medicin.Kommer ihåg hur jag frågade om man kanske borde röntga handleden och  försiktigt kastade fram frågan som jag länge gått och tänkt på: "Kan det vara så att det är den gamla frakturen som spökar?" Tror det var den enda gången som den läkaren faktiskt såg mej i ögonen när han på sitt mest överlägsna sätt fräste: "Den frakturen är läkt sedan länge, det är inte där felet sitter". Stod väl nog ganska klart för mej exakt var han ansåg felet låg. Hade han fått bestämma hade han väl lagt kortisonet ganska exakt mellan öronen på mej.

Jag vet att man inte ska se bakåt, men kan inte låta bli att undra om kanske allt inte skulle ha varit annorlunda nu om han bara hade lyssnat på mej och skickat mej i röntgen? Kanske jag idag inte behövt sitta här med en konstant  värkande handled som inuti ser ut som ett riktigt råttbo?

Väntar...

Blir tokig på detta evinnerliga väntande. Känns som om merparten av mitt liv de senaste åren handlat om ett enda väntande. Först gick man och väntade att värken skulle lugna ner sej, vilket den aldrig gjorde. Och när man insåg det så då började det evinnerliga väntande.

Först skulle man vänta på att få träffa doktorn, som tyckte man borde ta nya bilder vilket man sedan fick vänta på tid för. Sen skulle man naturligtvis tillbaka till doktorn och fick vänta på tid för det, bara för att få höra att nu börjar vi röra oss på okända marker för honom så nu måste jag nog få tid till en duktigare doktor.
  Ja och då var cirkusen igång.

Räknade ut häromdan att på lite över 1 år har jag och min handled varvat 3 städer (plus att mina papper var på en tillfällig utfärd till en 4.). Handen har röntgats 3 gånger, 2 gånger har jag legat i magnetröntgen. Jag har träffat 1 ortoped/traumatolog och 6! handkirurger. Och bara i Tammerfors har jag besökt 5 sjukvårdsinrättningar (varav 1 hela 3gånger). 

Detta inte för att jag på något sätt inte varit nöjd med läkarna, utan det är försäkringsbolaget som sänt mej och mina papper av och an. Och ofta så har detta flyttande inneburit några veckors väntande på att ärendet ska behandlas vid försäkringsbolaget. Så ni kan ju tro att jag hade lite svårt att hålla mej här för skratt när hon som sköter mitt ärende igen en gång ringde. Då hade hon diskuterat med de egna specialisterna och kommit fram till att jag och min handled virrat på ganska mycket så för att inte dra ut längre på tiden ska de skicka mej till ett nytt ställe... Hade på tungan att fråga henne, vem det är som skickat mej fram och tillbaka sist och slutligen, men bet ihop eftersom jag lärt mej att man inte ska "bita den hand som föder en".

Den gången tog det exakt 1h innan de ringde från det nya stället och sa de fått mina papper och att de genast följande dag skall börja ordna det praktiska så att jag slipper i magnetröntgen och får träffa en handkirurg samma dag för att slippa resa ner till Tammerfors 2 gånger efter varandra. Det var tisdag 17.00. Fredagmorgon satte jag mej på tåget och reste ner.

För tillfället ligger ärendet igen och tragglar hos försäkringsbolaget , där en läkare ska fundera på de där 3 senaste handkirurgernas + röntgenläkarens utlåtande (som alla säger samma sak).

Så nu väntar jag vidare!

Började fundera på en sak...

Hur skulle jag göra om jag största delen av min dag fick vara livrädd för att nån skjuter mej eller tar mej till fånga och torterar mej för att jag kanske  inte  tänker på samma sätt som de? Skulle jag stanna kvar om jag dagligen fick söka skydd för att någon går förbi och skjuter på allt som rör sej? Ville jag utsätta mina barn för detta?

 När allt omkring mej är raserat och förstört. När det som jag håller som en trygghet i livet inte finns mera, skulle jag lämna kvar och skulle jag låta mina barn växa upp i detta helvete?  

Vi vet alla svaret! Var och en av oss skulle göra precis vad som helst för att föra våra barn  i säkerhet och om inte det är möjligt så skulle vi tillsammans med familjen fundera ut en plan för att göra det möjligt. Precis allt handlar om att skydda de som står ens hjärta närmast.  De som inte kan skydda sej själva. Vi skulle satsa allt vi äger och har och vi skulle säkert famla efter varenda litet halmstrå bara för att få våra barn i säkerhet.

När jag tänker på det så måste det vara ett av de svåraste besluten som man måste göra. Tänk att lämna det mesta du sparat på dej med åren och bara ta det som du kan bära med dej.  Kanske har du satsat allt du sparat på att betala nån för transport och sedan stå där på stranden och se en halvsketen gummibåt och en massa människor som tydligen betalat för att ta sej över havet i samma båt.

Och tänk dej att om du klarar färden över havet bara för att mötas av folk som inte vill ha något med dej att göra. Tänk att mottas av folk som anser dej vara precis som de som du givit ditt allt för att komma bort ifrån. 

Tänk på det nästa gång du känner agg mot de som söker ett bättre liv i vårt land.

Warning!! Energy Level Low.

Nog är vi människor bra konstiga egentligen. Har man ett fel som inte direkt syns som ett stort ärr eller som ett stort bandage så finns det inte, då "pjasar man se bara".  Och det finns alltid de som har det värre så sluta med självömkan. Det är väl sådant man fått höra både en och två gånger de senaste åren. Ni som är drabbade vet exakt vad jag talar om.

Jag skulle bokstavligen ge min högra hand (fast den är nog inte mycket värd längre) för att kunna jobba och leva det liv jag gjorde innan. Det ligger inte i min natur att gå här hemma utan den sociala kontakt man har genom jobbet.

Det är inte länge sedan jag fick höra att "Slut ti pjasa de. Jag ska skick en bild på hur en rätoan hand sir ut". Tack, men nej tack! Har redan närmare 30 bilder på en sådan här hemma , jag behöver inte flera!

Känns som de senaste åren har varit en enda kamp. Först var det väl främst en personlig kamp att godkänna att faktiskt något var fel. Jag kan berätta att det där med att "pjasa sej",  det har jag gått igenom tusen och åter tusen gånger i mitt inre redan för länge sedan. Det var väl det första jag tog till, när det inte värkte konstant utan kom mera som attacker vid belastning eller vid vissa rörelser. Blev värken för besvärlig så kastade man in ett piller och fortsatte.

Och dessa åsikter om "pjasasi" spred sig väl nog även till läkarrummet efter att genomgången av alla de "normala" krämporna och medicineringen av dessa inte gav önskat resultat.

Med facit i hand så borde jag ha trott på mej själv. Jag visste nog egentligen i ett ganska tidigt skede att problemen fanns att hitta utgående från den gamla båtbensfrakturen. Så pass bekanta var nog smärtorna och känslan av att tummen inte uppförde sej som den skulle. Men t.o.m jag hade svårt att tro att en 7 år gammal fraktur i ett ben  i storleken som en cashewnöt kunde ställa till ett dylikt helvete.

Och för att inte livet ska bli för enkelt så förutom värken och inskränkta människor så har jag fått kämpa med försäkringsbolaget också. Har av 2 st handkirurger (eller egentligen 3, eftersom de var två närvarande vid operationen) fastställd diagnos som härrör sej till den gamla frakturen som för övrigt var ett arbetsolycksfall.

S62.0 Ranteen veneluun murtuman jälkitila, radioscaphoidaaliartroosi.

Plötsligt och utan förvarning fastnade mitt ärende  i någon form av kö hos försäkringsbolaget. Förtroendet för bolaget, där vi för övrigt har alla våra försäkringar sjönk till botten. Blev nästan som ett slag rakt i ansiktet när jag slog upp tidningen och såg annonsen om Hälsohjälpen och hur de satsar på direkt hjälp. På alla de papper jag fått tidigare fanns nämnt en person som jag skulle kontakta, men henne gick det inte att få tag i. Blev slussad till nån form av telefontjänst och den tjänsten lämnar nog mycket övrigt att önska. Har fått allt från ursäkter och lov om brådskande behandling via beklagande och  till rent ut sagt arrogant bemötande.

Kan berätta att i dagens samhälle så ställer det till en massa problem när inkomstsidan visar exakt  0 € i minst 2,5 månader. Problem som jag bara inte orkar med just nu.

Med tanke på prognosen så önskar jag bara att fast inte värken helt försvinner så bara den går ner till en nivå som man kan leva med. Följande steg är nämligen någon form av steloperation och det vill jag undvika så långt som möjligt.

Vandringen tillbaka

Satt i bastun här och funderade på livet i överlag, så som man gör i det lilla rummet med värme. Framför mej kom en bild i den lokala avisan i samband med stadsdirektörens avgång. Och den bilden fick mej att tänka på de senaste åren i mitt eget liv. Egentligen har de två sakerna absolut inget med varandra att göra, men något i den bilden fick mej att fundera.

Det finns människor i vår värld som jag kallar för parasiter. Människor som kan vara hur verbalt kunniga eller hur kärvänliga som helst, men som innerst inne fullständigt saknar empati eller ens vilja att bry sej om sin medmänniska.  Människor som t.o.m. njuter av att skapa situationer av tvister och trångmål bara för att själv få gå in som den store räddaren.

Dessa människor är otroliga på att få oss att tro att de äger den största kunskapen trots att lögnerna avlöser varandra. Och skulle det eventuellt finnas någon som vågar ifrågasätta sanningen så dukas det antingen upp ett skådespel av missförstånd och avundsjuka eller så ställs en stackare fram som syndabock.

Att leva med en sådan människa nära inpå är fruktansvärt tungt. Det utarmar även den starkaste människa på ett sätt som få förstår. En sådan människa kan få den starkaste människa att tvivla på sej själv och sitt kunnande.

Att i allt detta dessutom drabbas av något så osannolikt som en komplikation av en 7-år gammal skada kräver nog en styrka utöver det vanliga. Och att dessutom kämpa med ingen tror på att de uppkomna problemen kan ha med en så pass gammal åkomma att göra, trots att man innerst inne vet det, får en att näst intill tappa fotfästet. Att mer eller mindre leva med vetskapen att det är något fruktansvärt fel med handleden men ingen tror en och om man inte klarar vardagen blir man ansedd som lat och nästan inbillningssjuk. Kämpade på alldeles för länge. Minns så väl alla de gånger när jag sträckte ut  armen för att sätta posten i lådan och den där infernaliskt knivskarpa smärtan sköljde över mej, samtidigt som jag kände att greppet inte höll och i rädslan för att tappa allt  tog vänster hand till hjälp.

 Har ätit piller för de flesta åkommor man eventuellt kan ha i en hand eller handled... eller arm. Åt antiinflammatoriskt, muskelavslappnande, smärtstillande och t.om. medicin för reumatiska problem. Ibland när värken blev för svår så blandade jag en egen cocktail av alla de piller jag hade. Åt piller för att klara av att jobba, piller för att att värken blev värre i jobbet och så piller för att kunna sova för att orka jobba. Ja och så piller för att magen tagit skada av alla de där andra pillren jag ätit. 

Trots allt så är jag övertygad om att det blir bättre. Vad spelar det för roll fast de kapade bort bitar av mitt underarmsben? Det är inget jag dör av (fast jag både en och annan gång tänkt tanken ) och i bästa fall så kan jag ha en fungerande hand i 10 år. Och fast inte tummen fungerar till 100 % spelar det väl ingen större roll, det finns så många här i världen som har tummen mitt i handen.

Vandringen tillbaka är i full gång. Kommer aldrig att bli till folk igen, men det har jag nog aldrig varit. Jag önskar bara att jag skulle bli som innan, om bara så för en kort tid.

Ljus i tunneln

För första gången på månader, ja t.o.m. år, känner jag att jag har en handled som kanske kan bli funktionsduglig igen. Fullt återställd kommer den aldrig mera att bli och det ingrepp som gjordes i oktober skulle enligt de mest positiva prognoser ge en lindring i 5-10 år. Men om man gått med värk tillräckligt länge så tackar man för varje litet halmstrå som någon sträcker åt en.

Än har jag en bit att vandra innan jag kan ta handleden i bruk fullständigt. Ännu ömmar det ordentligt där de tog bort benbitarna och ännu är det en bit att kämpa innan kraften är tillbaka.  Men redan det att jag för första gången på jag vet inte när varken känner den där enerverande värken eller känslan av tegelstenar fasttejpade på armen är en seger i sej. Det gott folk, det får en enkel människa att glädjas ända in i hjärtat.

Med facit i hand så förstår jag exakt vad dr. Mikko menade med "Harmittava tilanne". Aldrig trodde jag att det där ingreppet som gjordes skulle innebära så pass mycket smärtor och omak efteråt. Otaliga är de gånger som jag bannats alla och envar som varit involverade i vården av min handled. Otaliga är de gånger då jag ångrat ingreppet.  Men jag inser ju nog ganska snabbt att med den tilltagande värken och med den allt mer inskränkta rörelsebanan i handleden så fanns det inte många alternativ.

Som vanligt så finns det många som har åsikter i ärendet. Men det är min handled och det är mitt liv. Med den prognos jag har att leva med så vill jag ha en något så när fungerande handled innan jag återgår till vardagen. Nästa gång blir det en betydligt större operation. Och det är den jag försöker undvika med alla medel. För efter den så blir vardagen aldrig den samma igen.