För första gången på månader, ja t.o.m. år, känner jag att jag har en handled som kanske kan bli funktionsduglig igen. Fullt återställd kommer den aldrig mera att bli och det ingrepp som gjordes i oktober skulle enligt de mest positiva prognoser ge en lindring i 5-10 år. Men om man gått med värk tillräckligt länge så tackar man för varje litet halmstrå som någon sträcker åt en.
Än har jag en bit att vandra innan jag kan ta handleden i bruk fullständigt. Ännu ömmar det ordentligt där de tog bort benbitarna och ännu är det en bit att kämpa innan kraften är tillbaka. Men redan det att jag för första gången på jag vet inte när varken känner den där enerverande värken eller känslan av tegelstenar fasttejpade på armen är en seger i sej. Det gott folk, det får en enkel människa att glädjas ända in i hjärtat.
Med facit i hand så förstår jag exakt vad dr. Mikko menade med "Harmittava tilanne". Aldrig trodde jag att det där ingreppet som gjordes skulle innebära så pass mycket smärtor och omak efteråt. Otaliga är de gånger som jag bannats alla och envar som varit involverade i vården av min handled. Otaliga är de gånger då jag ångrat ingreppet. Men jag inser ju nog ganska snabbt att med den tilltagande värken och med den allt mer inskränkta rörelsebanan i handleden så fanns det inte många alternativ.
Som vanligt så finns det många som har åsikter i ärendet. Men det är min handled och det är mitt liv. Med den prognos jag har att leva med så vill jag ha en något så när fungerande handled innan jag återgår till vardagen. Nästa gång blir det en betydligt större operation. Och det är den jag försöker undvika med alla medel. För efter den så blir vardagen aldrig den samma igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar