Nog är vi människor bra konstiga egentligen. Har man ett fel som inte direkt syns som ett stort ärr eller som ett stort bandage så finns det inte, då "pjasar man se bara". Och det finns alltid de som har det värre så sluta med självömkan. Det är väl sådant man fått höra både en och två gånger de senaste åren. Ni som är drabbade vet exakt vad jag talar om.
Jag skulle bokstavligen ge min högra hand (fast den är nog inte mycket värd längre) för att kunna jobba och leva det liv jag gjorde innan. Det ligger inte i min natur att gå här hemma utan den sociala kontakt man har genom jobbet.
Det är inte länge sedan jag fick höra att "Slut ti pjasa de. Jag ska skick en bild på hur en rätoan hand sir ut". Tack, men nej tack! Har redan närmare 30 bilder på en sådan här hemma , jag behöver inte flera!
Känns som de senaste åren har varit en enda kamp. Först var det väl främst en personlig kamp att godkänna att faktiskt något var fel. Jag kan berätta att det där med att "pjasa sej", det har jag gått igenom tusen och åter tusen gånger i mitt inre redan för länge sedan. Det var väl det första jag tog till, när det inte värkte konstant utan kom mera som attacker vid belastning eller vid vissa rörelser. Blev värken för besvärlig så kastade man in ett piller och fortsatte.
Och dessa åsikter om "pjasasi" spred sig väl nog även till läkarrummet efter att genomgången av alla de "normala" krämporna och medicineringen av dessa inte gav önskat resultat.
Med facit i hand så borde jag ha trott på mej själv. Jag visste nog egentligen i ett ganska tidigt skede att problemen fanns att hitta utgående från den gamla båtbensfrakturen. Så pass bekanta var nog smärtorna och känslan av att tummen inte uppförde sej som den skulle. Men t.o.m jag hade svårt att tro att en 7 år gammal fraktur i ett ben i storleken som en cashewnöt kunde ställa till ett dylikt helvete.
Och för att inte livet ska bli för enkelt så förutom värken och inskränkta människor så har jag fått kämpa med försäkringsbolaget också. Har av 2 st handkirurger (eller egentligen 3, eftersom de var två närvarande vid operationen) fastställd diagnos som härrör sej till den gamla frakturen som för övrigt var ett arbetsolycksfall.
S62.0 Ranteen veneluun murtuman jälkitila, radioscaphoidaaliartroosi.
Plötsligt och utan förvarning fastnade mitt ärende i någon form av kö hos försäkringsbolaget. Förtroendet för bolaget, där vi för övrigt har alla våra försäkringar sjönk till botten. Blev nästan som ett slag rakt i ansiktet när jag slog upp tidningen och såg annonsen om Hälsohjälpen och hur de satsar på direkt hjälp. På alla de papper jag fått tidigare fanns nämnt en person som jag skulle kontakta, men henne gick det inte att få tag i. Blev slussad till nån form av telefontjänst och den tjänsten lämnar nog mycket övrigt att önska. Har fått allt från ursäkter och lov om brådskande behandling via beklagande och till rent ut sagt arrogant bemötande.
Kan berätta att i dagens samhälle så ställer det till en massa problem när inkomstsidan visar exakt 0 € i minst 2,5 månader. Problem som jag bara inte orkar med just nu.
Med tanke på prognosen så önskar jag bara att fast inte värken helt försvinner så bara den går ner till en nivå som man kan leva med. Följande steg är nämligen någon form av steloperation och det vill jag undvika så långt som möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar