Gränsen är hårfin

Har en längre tid irriterad mej på det som jag skulle kalla rasisträdsla. Plötsligt har nästan precis allt det som man är uppfödd med blivit ett tecken på rasism och förtryck. Jamen, vem av oss skulle ha haft den minsta tanke på att vi var rasister när vi njöt av lakritspipan som vi fick av faster när hon kom med båten från Sverige. Vem kunde tro att vi skulle stämplas som människoförtryckare för att vi älskade negerbollarna?

I vårt lilla torp har alla varit välkomna. Oberoende om de kommit från Purmo, Irak eller Afghanistan. Ja, t.o.m. Essebor har med värme hälsats välkomna. De enda krav vi haft är att de som kommer hit följer våra regler så länge de befinner sej i vårt hus. Vi har aldrig gjort skillnad på ursprung, men alltid hållit fast vid vad som gäller.

Kanske vi är en konstig familj, men är det inte lite konstigt att skapa olika regler för beroende på varifrån man kommer. Är det inte det land DIT man kommer som bestämmer reglerna??

   Är man rasist om man vägrar vara en "curlingmedborgare"?

Övertidsförbud

Det är drygt 2 veckor sedan vårt kollektivavtal gick ut och vi blev avtalslösa varelser. Ganska fort utlyste vårt fackförbund förbud på övertid och tilläggsarbete. Inom många branscher skulle ett dylikt beslut ha ganska liten betydelse men inom vårt gebit ger det resultat ganska omgående.

För att gemene man ska förstå den situation vi befinner oss i måste man gå tillbaka nästan 20 år i tiden. Vi måste gå tillbaka till den tid som var innan landets förtroendevalda beslutade att Posten skulle bli ett statligt aktiebolag med vinstkrav. Men  samtidigt så skulle Posten handha det ansvaret att folk fick post 5 dagar i veckan, ett samhällsansvar. Det gick väl något så när att uppfylla...men när de förtroendevalda då valde att släppa konkurrensen fri så hamnade vi i en situation av "Mission Impossible".

 De besluten  har för oss knegare blivit en hetsjakt utan like. Med åren har vi genom det beslutet blivit mer eller mindre tvungna att öka takten mer och mer. I takt med att datorn tar över vår vardag så minskar den information vi ska distribuera och i stället så måste området vi distribuerar på utökas.... och utökas... till den gräns att det  med de regler vi har i vårt land helt enkelt inte är möjligt.

I det skedet när tiden bara inte räcker till så lämnar man bort sånt som man har rätt till och så kör man på ett sätt som jag tror Mikko Hirvonen skulle bli imponerad av.

En människa kan inte åstadkomma underverk varje dag. Verkligheten kommer emot i något skede. Hur gärna vi vill vara varenda en av er till lags så kan vi inte röra oss med ljusets hastighet-

Det är precis i den situation vi befinner oss nu. Nu gör vi vårt jobb precis den tid som vi ska göra.

Don't judge me 'till you walk a mile in my shoes

Med hjärtat i åtanken

Händelser i en väns vardag fick mej att sätta mej ned och tänka på allt det vi gått igenom. Händelser och skeenden som jag troligen inte än i denna dag vågat bearbeta till fullo.

Hur jag i all rädsla för sanningen inte vågat erkänna hur orolig och rädd jag egentligen varit varje gång jag fått sitta där på akuten med den som är det viktigaste som finns i mitt liv. Har väl försökt intala mej själv att det är inte så farligt för att inte låta oron ta över.  Har väl blivit lite fartblind med alla de gångerna som vi fått söka oss dit när hans rytm bestämt sej att ta en egen väg.  Och att sitta där och se på övervakningsmaskinen och förstå att de igen en gång kommer att söva ner honom för att "stöta honom". Att det är bara att åka hem och sitta och vänta att han ringer och berättar att det gick bra än en gång och att jag får komma och hämta hem honom efter några timmar.

Egentligen borde jag väl se det som att han måste nog älska mej mer än de flesta, för så många gånger som de har stannat hans hjärta så har han alltid kommit tillbaka till mej.

Länge kämpade han emot men i april blev det dags och han åkte ner till Tammerfors för ännu ett angiogram. Det visste vi att denna gång skulle det bli lite mera omfattande än förra gången. Och jag kan berätta att jag hade gjort vad som helst för att fått åka med. Det var ett helvete att gå här hemma och bara vänta... och vänta. Jag visste ungefär om hur det gick till och vad som hände efteråt så jag visste ungefär när jag kunde vänta att han ringde... om allt gått bra. Jag visste att han skulle ligga fullt uppkopplad på hjärtövervakning  dessutom med "stensäcken" på op-såret i ljumsken. Jag visste att det var bara att vänta och vänta....

Var en alldeles underbar känsla när telefonen äntligen ringde och jag såg att det var han. Ingreppet hade tagit 5-6 h men allt hade gått bra. Han var trött och ljumsken värkte. Men det han sa därefter fick mej flyförbannad. Han berättade att de hade just kopplat bort honom från den fulla övervakningen när de ringde från arbetet för att påpeka att de har minsann studerat och visste att man inte är länge sjukskriven efter dylika ingrepp och att han säkert återgår i arbetet följande vecka...

Kan berätta att vi visste om att själva ingreppet var småsaker mot det som följde. De hade nog förberett oss på att det blir ett helvete. Att de första 3 månaderna kommer att bli svåra och att det tar runt 6 månader för att ingreppet ska ge full effekt, men aldrig trodde vi att det skulle bli så kämpigt. Undrar hur många gånger han svor på att om han bara hade vetat så hade han aldrig lagt sej på op-bordet. När hjärtat går i galopp för 10. gången på en dag bara för att man dricker ett glas vatten så känns livet ganska meningslöst. Och när arbetsgivaren just i den stunden tycker att man borde infinna sej på palaver för att diskutera sin framtid önskar man nog att man aldrig ens försökt få ett bättre liv för sej själv och de som man man bryr sej om.

I allt detta skulle jag bara vara den starka och hålla ihop familjen. Och dessutom skulle jag vara lugn och harmonisk och helst åstadkomma underverk.

Kan berätta att jag lärde mej mycket på vägen. Lärde mej vad som faktiskt betyder något  och vad som bara är tomt prat. Lärde mej att när det är kämpigt så ser man nog vem som vandrar där med i uppförsbacken.


Sakta men säkert lägger vi den här krisen bakom oss också och ägnar oss åt vår nya familjemedlem, men ärren av de som inte förstod allvaret finns nog kvar för alltid. 

Sluta röka

Med 5 månader av rökstopp i bagaget måste man väl ta en stund av eftertanke. Jag valde väl kanske inte det enklaste sättet, men jag valde det sätt som jag kände var bäst för mej.
 Kan inte påstå att jag bara slutade, för processen (för det är nog en sådan att sluta röka) startade långt innan 14.5. 

Men just den dagen, just i den stunden hade jag bearbetat mitt inre så pass att jag var redo att ta klivet. Det blev bara så att när jag vaknade den där tisdagsmorgonen så visste jag att nu har jag slutat.

Visst, det finns allehanda hjälpmedel i strävan att bli rökfri, men när man har den tanken om varför man röker som jag har så blir alla dessa medel bara ett surrogat som man lätt fastnar i.

Tror innerst inne att för att kunna sluta röka så måste man förstå varför man börjat.


 Finns "Besserwisser" som påstår att tobaken är som en napp.... Jo, egentligen har de väl rätt fast det tar emot att säga. Åtminstone för min egen del. Jag vet ju att jag föll i fällan tillbaka efter att pappa dog, jag vet exakt de känslor jag hade när jag köpte första paketet då efteråt.




Nu kämpar jag med att få kontroll över alla de känslor som ledde till en tobak tidigare. För jag inser ju i all min stolthet över mitt rökstopp så är jag en fullständig "bitch" mot  de som delar det mest privata av mej.

"Vår styrka växer fram ur våra svagheter"
    -  Ralph Waldo Emerson

Väldigt mycket hund

Så har vi levt med Nova i huset i 4 månader. Vi tänkte först att eftersom vi levde med Heidi i nästan 11 år, så blir det "piece of cake". Och hur otroligt fel hade vi inte där då?

Egentligen, när jag tänker på det, har jag nu en hund som är precis som sin matte. Sa vi åt Heidi att hon skulle lägga sej ner och sova så gjorde hon det. I samma situation stirrar Nova som om hon vill ha svar på frågan: "Varför det, jag är INTE trött?"

Vi börjar väl smått lära känna vår nya familjemedlem. Men kan berätta att det finns väldigt, och då menar jag VÄLDIGT mycket åsikter om schäfrar i omgivningen.  Största problemet är väl storleken. Att ha en schäfer och dessutom en som är väldigt stor för sin ålder gör att många har svårt att inse att Nova faktiskt bara är 5,5 månader. Hon har väldigt mycket valp i sej än, trots sin storlek och trots sin styrka.

 Man glömmer nog lätt bort hur mycket arbete det ligger bakom att ta en valp. Och hur man i något skede nästan ger upp och konstaterar att man fått en hund med både ADHD och  DAMP och alla de andra bokstavskombinationer som finns. 

Med Nova blir en hundlänk sällan tråkig. Där är det aldrig frågan om att ta sej från punkt A till punkt B och helst så fort som möjligt. Där är det viktigaste allt det där som sker mellan punkterna, oberoende om punkterna så finns ett stenkast från varandra. Enkelt kan man se det som så att med Nova så är det kvalitet och inte kvantitet som gäller. Nej, enklast förklarat så är det nog så att man måste  ha kvalitet i kvantitet.

Tanken var god

Hade stora planer att låta er följa med på resan med Nova. De planerna smidde jag nog innan vi hade hunden i huset, för med facit i hand så vet jag att det finns väldigt lite dygn kvar efter jobb, familj och schäfer.

Efter drygt 3 månader har jag lärt mej vissa saker.

1. Det finns väldigt många hundexperter.
2. Det finns väldigt många som tycker att den rätta hunduppfostran är att låta hunden bestämma.
3. Det finns väldigt många som är livrädda för schäfrar.
4. Det finns väldigt många som inte förstår varför inte allt ovannämnda fungerar i praktiken.

Egentligen kan man konstatera att det finns väldigt många som tar hund för att uppnå en viss social standard. Och i kampen för att uppfylla den stora drömmen om det perfekta livet försöker man få sin hund att bete sej på ett sätt som kanske inte alltid är i paritet med ett normalt hundbeteende, men som uppfyller en norm som vi människor skapat.

Varför är det så fruktansvärt fel numera att ta en hund bara för att man vill ha en fyrfotad vän?

Äntligen hemma

The fight is over, I'm home!

Som jag har kämpat, som jag har svettats. Trodde allt var förgånget och förlorat. Såg framför mej hur alla mina ord och mina bilder irrade omkring  i den berömda cybervärlden, utan mål och utan mening.

Tänk hur fruktansvärt allt kan bli bara för att man sätter en punkt just där som en punkt inte skall finnas och ett krux just där på det stället som gör att man bara inte måste minnas. Och allt just i den stunden som man har så mycket att berätta.

Men nu är jag tillbaka i min lilla värld. Nu har jag hittat hem. Måste bara smälta den glädje jag känner och sedan inbjuder jag er att följa med mej på en resa som jag inledde för nästan 5 månader sedan. Den resa som inleddes som den längsta resan jag någonsin gjort. Den resa där jag lämnade en del av mej själv på halva vägen. Den resan som vår älskade Heidi aldrig kom hem ifrån.

 Trots all sorg och smärta tog det inte länge innan vi insåg att vårt hem inte är helt om inte det involverar en fyrfotad vän. Exakt 1 månad efter att Heidi for till hundhimmeln föddes en liten Nova just för oss. Vi blev med schäfer.

Vill ni så får ni jättegärna följa med på vår resa med Nova. 

Take it or leave it!

Har alltid levt med ett leende på läpparna, eller som de utbildade säkert skulle kalla för positivt tänkande. Vill vara alla till lags och tror fortfarande att vi människor nog är  goda innerst inne.

Att leva på detta sätt medför tydligen en massa "slag direkt mot fejset". Har blivit anklagad för precis det mesta. Har om och om igen fått gå med andan i halsen o försökt sluta fred med de som betyder mest för mej.Trodde att den perioden i mitt liv var över, men tydligen inte. Varför har det blivit viktigare vad andra tror om en, än vad man tror själv?

I min naiva värld vägrar jag tror att världen skulle bli bättre av att man inte vågar visa att man bryr sej eller att våga ta humorn till hjälp för att förklara något som man tycker är fel. För jag i min naiva värld tror inte på pekpinneuppfostran. Tror däremot att om man bara vågar tro att man inte kan allt och vet allt får man en massa levnadsvisdom med sej på vandringen.

Vägrar att tro att vi människor är så ruttna som så många försöker få oss att bli.Vill tro att det finns ett hjärta i oss alla.

Trots allt detta finns nog en lejonhona inom mej som ryter till när jag känner att något är fruktansvärt fel. När jag känner att någon eller något hotar min hjord.

Egentligen tycker jag mest synd om dessa individer. Förstår ju att de har en börda att bära långt tyngre än den jag bär.

Jo men så måste det vara

Ibland har jag förundrat mej över hur inskränkta många människor är. De ser bara rakt fram och vägrar tro att det finns ett vidare perspektiv i saken. Nu vet jag. De är nog inte inskränkta, de lider bara av diskbråck i nacken.

En ny vår till mötes

Har legat fullständigt utslagen av flunssan de senaste dagarna. Fortfarande är jag lätt medtagen, men känner hur livsandarna  återvänder passligt tills våren enligt prognosen skall göra sitt inträde på allvar.

Har en spännande vår framför oss.

I sorgen efter vår älskade hund, Heidi, gjorde vi ganska snabbt beslutet att skaffa en ny hund. Exakt en månad senare föddes en liten schäfervalp inte alls för långt borta och nu räknar vi dagarna tills vi får se underverket och framförallt tills vi får hämta hem vår Nova.

Men innan vi får tillökning i familjen ska vi igenomgå några dygn av pina och oro. Maken ska ner till Tammerfors och åter igen en gång försöka få ordning på sina rytmstörningar. Kan berätta att jag ser inte alls fram emot de dygnen av fullständig hjälplöshet och oro som det innebär. Hoppas dock innerligt att detta ingrepp hjälper och han slipper att leva i den eviga oron som det innebär att leva med rytmstörningar.

Alla har vi väl någon gång känt hur hjärtat hoppat till, men tänk er att känna det med jämna mellanrum och veta att det faktiskt kan slå över så du blir mer eller mindre orkeslös. Den minsta rörelsen tar precis all energi och syre som din kropp kan alstra och du blir mer eller mindre en fånge i din egen lekamen. Tänk er att hjärtat inte pumpar ut det syre ni behöver varje gång utan bara var andra eller var tredje gång det slår.

Att leva med rytmstörningar är kanske inte livshotande i sej, men för en aktiv människa som min make är så är det inget höjdarläge precis. Kan inte ens i vildaste fantasi räkna hur många gånger han fått svänga om på sina länkar eller fiskeresor bara för detta.

Det som gör mej mest ont är vissa människor i vår omgivning som antingen tycker om att utmana ödet, leka med människors liv eller helt enkelt inte förstått något av den information som nog tilldelats dem. Har dock intalat mej att det var just dylika som vår Herre talade om den gången när han i sin största vånda uttalade orden:

"Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de gör"

Så tomt

Nu har det gått 3 veckor sedan vi miste vår älskade hund, Heidi. Aldrig trodde jag att man kunde känna så djup sorg och saknad efter ett djur.  Men så var hon också en del av familjen i nästan 11 år. Vi visste ju att avskedets stund närmade sej, men trodde aldrig att den skulle komma så hastigt.

Tror nog att vi alla tänkte, då i den första stunden av sorg att;  aldrig mer vill vi gå igenom detta igen. Eller som sonen uttryckte det när vi gick ut från veterinären: "Hoppas jag aldrig behöver komma hit igen".

Första natten och morgonen såg vi skuggan av henne och hörde hennes tassande, för att ganska fort inse att hon finns bara inte här. Många gånger i de vardagliga rutinerna förväntade man sej att hon skulle komma tassande, för att ganska snabbt inse att hon lämnat oss för alltid.

Men sorgen har mer och mer övergått i en känsla av tomhet. Är ganska övertygad om att vi alla känner samma sak, nämligen: "Någon fattas oss". Att en plats i knasiga torparfamiljen nu är tom och  bör fyllas för familjen ska bli hel igen.

Hur många gånger har vi inte hört de senaste veckorna om hur bunden man är med en hund, hur mycket tid det tar att ha en hund. Har t.o.m. hört frågan: "Men är det inte skönt att vara hundlös?".

Nej, nej och NEJ!!!!

Tror att dotterns fråga förklarar det mesta. "Mamma, va gjord vi förr tå vi int had Heidi?".

Att ha hund fordrar mycket, men jag vill utveckla den tanken till att det fordrar mycket men ger desto mer.

Nu lever vi i en stilla förhoppning om att det finns en liten familjemedlem på kommande. Räknar dagarna och hoppas.

Är det så fel?

Har i flera dagar haft en tanke som surrat i mitt huvud. Hur jag än försökt förtränga den så har den pockat på uppmärksamhet om och om igen. Därför väljer jag nu att dela den tanken med er.

Vid två olika tillfällen, i två helt olika situationer har jag hört samma sak. "Om man visar att man bryr sej, så gör det situationen bara värre". 

Är det faktiskt den levnadsvisdom vi vill ge över till den generation som skall ta över den här världen? Är jag en sämre människa för att jag tycker att detta är så fruktansvärt fel? Skapar jag en massa missfoster igenom att bry mej?


Har väl insett att livet vore bra mycket enklare att leva om man slutar bry sej. Enklast tar man sej säkert genom jordelivet genom att sätta upp skygglappar så man bara inte behöver se eller bry sej om någon annan än sej själv. Samtidigt har jag dock insett hur inskränkt en människa blir som lever på detta sätt.

Genom att leva sitt liv medelst "skygglappemetoden" missar man nog de största rikedomarna.

Testa dej själv nästa gång  du går och lägger dej på kvällen med ett leende på läpparna. Ler jag för att jag gjort något bra för mej själv, eller för att jag gjort en annan människa glad i dag. Kan berätta för er som svarar ja på det första alternativet att det senare är det som får leendet att sträcka sej ända ner i hjärtat.

 Är det inte lite att missa poängen att tro att livet är en äventyrstävling där det gäller att komma till målet som den främste och  med de minsta skavanker av alla?

Kanske dags för eftertanke?

I bland går det bara inte att vara alla till lags. I det skedet när man känner att man inte räcker till hur mycket man än kämpar,  är det eventuellt dags att stanna till en stund för eftertanke.När man om och om igen inte känner igen den människa man blivit, måste man sätta sej ner och göra en inre redovisning.

Känner ända ner i lilltån att det är nog så här man känner när man är på väg till den ökända väggen. Hoppas dock innerligt att jag hann trycka bromsen i bottnen innan jag smällde in i den med full fart.

Är otroligt besviken på mej själv att jag låtit det gå så här långt. Jag borde ha vetat bättre, men ändå föll jag i fällan. Glömde bort vad och vem som är det viktigaste och vad som bara är ett delmål till att kunna njuta av det viktigaste.

Det som slutligen fick mej att inse det idiotiska i mitt handlande var väl gårdagen. Berättade att jag fixade de krav som ställdes på mej, men med livet som insats. Då när en i omgivningen sa men så är det väl varje dag, kände jag som om en blixt gick genom hela mej.

Har bestämt mej att ta tillbaka kontrollen över mitt liv, för efter vad jag vet så har jag bara ett och det är mitt. Vägen dit kommer inte att vara enkel, men känner ett inre lugn efter de beslut jag kämpat för att ta. 

You only have one chance to do it right

Kvällens stund i tankevrån blev djup, riktigt djup. Tankarna och känslorna gick över hela registret.
Om man försöker allt och gör sitt bästa och det inte är nog, då är felet nog på ett helt annat håll. Då ska man inte behöva känna sej halvt värdelös.

Vi har bara fått ETT liv här på jorden. Det finns ingen chans för omtagning om första inspelningen skiter sej. Livet är ingen teater där vi maskerar oss för att spela en annan människa än den vi egentligen är. Det vi gör, det bär vi med oss till den dag när vi bäddas ner till den sista vilan och i många fall som ett eko länge efter det vi dragit det sista andetaget. Det liv vi lever nu ska vi väl försöka göra det bästa av. Inte bara för oss själva utan även för de som finns omkring oss.

När man om och om igen sett hur hastigt livet ändras och ändas, får man en annan prioritet. Man lär på det värsta sätt vad som är viktigt i livet och vad som bara är en del av vardagen. 

Jag vägrar att bli en människa som jag inte kan leva med. Då väljer jag hellre att  stiga åt sidan för att hitta mitt sanna jag igen.

Jag vill ha den känslan varje kväll när jag går och lägger mej att mina beslut var goda och i enlighet med den uppfostran jag fick. Jag vill inte att mina föräldrar ska behöva "vända sej i graven". 

Av en händelse stötte jag på ett citat idag som jag tyckte var så talande.

Om människan inte har någon kontakt med sin själ, blir livet tomt. Egot strävar då efter att fylla tomrummet, men det tar till fel metoder. Det är bara själen som kan skänka livskänsla, djup fullbordan och mening åt livet."

-Tommy Hellsten

 

Att leva i symbios

Har plötsligt insett att vi alla inte är skapade på samma sätt. De finns de som försöker göra sitt bästa för att alla ska vara nöjda. De gör det gång efter gång utan respons, de gör det av välmening, av kärlek,  men i något skede orkar de inte längre och struntar i det för att det bara inte ger något. Och så finns det de som bara ska ha och ha och aldrig blir nöjda och i slutändan häver sitt missnöje över att de inte längre är den stora gåvomottagaren. 

Finns säkert en psykologisk förklaring till dessa individer, men jag kallar dem givare och tagare. Vet inte vilken sort som är värre. De som underminerar sej själv och gång efter annan försöker allt för att den andra parten skall vara nöjd.  Eller de som bara förväntar sej en prestation utan att själv behöva lyfta ett finger.

 Båda handlar väl egentligen om en fullständig missriktad självaktning?

Varför ska det vara så svårt att förstå att livet handlar inte om bara DU eller JAG. Det handlar om VI. Det är VI som får oss alla att må bra, det är VI som delar denna vandring på jorden.
Och det vi gör, det gör vi tillsammans. Inte DU och inte JAG, utan VI

Ge och dej skall vara givet

Impulsköp eller?

Har i många år haft fullständigt skräck för allt vad halka heter. Ända från den gång när jag halkade och slog axeln ur led blir jag alldeles paralyserad så fort jag känner att greppet under skon inte håller. Det har gått så långt att jag knappt vågar mej ut när halkan slår till.
 Det hjälper föga att höra makens uppmuntrande ord om att ju mera man spänner sej, desto halare blir det.

Nu har jag investerat i något som jag hoppas kan hjälpa mej på vägen helt bokstavligt talat.

Känns lite som ett impulsköp att satsa 130 € på ett par skor när  man inte ränner ut efter vägarna de flesta dagar i veckan.

Hann prova dem på en kort hundpromenad i dag. Som referenser hade jag 1 st hund och 1 st plogande traktor. Hunden betedde sej som Bambi på hal is, traktorn slirade och sladdade och jag gick som om det vore sommarföre. Älskar mitt impulsköp redan nu.