Har alltid levt med ett leende på läpparna, eller som de utbildade säkert skulle kalla för positivt tänkande. Vill vara alla till lags och tror fortfarande att vi människor nog är goda innerst inne.
Att leva på detta sätt medför tydligen en massa "slag direkt mot fejset". Har blivit anklagad för precis det mesta. Har om och om igen fått gå med andan i halsen o försökt sluta fred med de som betyder mest för mej.Trodde att den perioden i mitt liv var över, men tydligen inte. Varför har det blivit viktigare vad andra tror om en, än vad man tror själv?
I min naiva värld vägrar jag tror att världen skulle bli bättre av att man inte vågar visa att man bryr sej eller att våga ta humorn till hjälp för att förklara något som man tycker är fel. För jag i min naiva värld tror inte på pekpinneuppfostran. Tror däremot att om man bara vågar tro att man inte kan allt och vet allt får man en massa levnadsvisdom med sej på vandringen.
Vägrar att tro att vi människor är så ruttna som så många försöker få oss att bli.Vill tro att det finns ett hjärta i oss alla.
Trots allt detta finns nog en lejonhona inom mej som ryter till när jag känner att något är fruktansvärt fel. När jag känner att någon eller något hotar min hjord.
Egentligen tycker jag mest synd om dessa individer. Förstår ju att de har en börda att bära långt tyngre än den jag bär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar