Har legat fullständigt utslagen av flunssan de senaste dagarna. Fortfarande är jag lätt medtagen, men känner hur livsandarna återvänder passligt tills våren enligt prognosen skall göra sitt inträde på allvar.
Har en spännande vår framför oss.
I sorgen efter vår älskade hund, Heidi, gjorde vi ganska snabbt beslutet att skaffa en ny hund. Exakt en månad senare föddes en liten schäfervalp inte alls för långt borta och nu räknar vi dagarna tills vi får se underverket och framförallt tills vi får hämta hem vår Nova.
Men innan vi får tillökning i familjen ska vi igenomgå några dygn av pina och oro. Maken ska ner till Tammerfors och åter igen en gång försöka få ordning på sina rytmstörningar. Kan berätta att jag ser inte alls fram emot de dygnen av fullständig hjälplöshet och oro som det innebär. Hoppas dock innerligt att detta ingrepp hjälper och han slipper att leva i den eviga oron som det innebär att leva med rytmstörningar.
Alla har vi väl någon gång känt hur hjärtat hoppat till, men tänk er att känna det med jämna mellanrum och veta att det faktiskt kan slå över så du blir mer eller mindre orkeslös. Den minsta rörelsen tar precis all energi och syre som din kropp kan alstra och du blir mer eller mindre en fånge i din egen lekamen. Tänk er att hjärtat inte pumpar ut det syre ni behöver varje gång utan bara var andra eller var tredje gång det slår.
Att leva med rytmstörningar är kanske inte livshotande i sej, men för en aktiv människa som min make är så är det inget höjdarläge precis. Kan inte ens i vildaste fantasi räkna hur många gånger han fått svänga om på sina länkar eller fiskeresor bara för detta.
Det som gör mej mest ont är vissa människor i vår omgivning som antingen tycker om att utmana ödet, leka med människors liv eller helt enkelt inte förstått något av den information som nog tilldelats dem. Har dock intalat mej att det var just dylika som vår Herre talade om den gången när han i sin största vånda uttalade orden:
"Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de gör"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar