Nu räcker det!

I kölvattnet av riksdagens omröstningar om jourreformen fanns det naturligtvis de som reagerade alldeles idiotiskt. Nu är vi alla finlandssvenskar mer eller mindre stämplade p.g.a. dessa reaktioner.

Tycker ni det känns bra?  Tycker ni att vi alla faktiskt ska stämplas för något som några få gjort? Är vi faktiskt så jobbiga som vi fått höra de senaste dagarna?

Ta den känslan och tänk på den nästa gång du spyr galla över de som kanske inte är precis som du.

Döm inte alla för det som en bråkdel ställer till med!

Vågar nästan inte...

Efter alla motgångar  (nästan rena käftsmällar) med denhär handen så befinner sej min självkänsla på en nivå i stil med djupet på Marianergraven. Att gå med ständig värk och dessutom inte riktigt bli lyssnad på är nog så destruktivt.  Och sedan bli kastad fram och tillbaka mellan vårdproducenter just när man fått byggt upp ett litet förtroende för systemet är fruktansvärt påfrestande.
 I det skedet när man äntligen kommit så långt att man vill testa hur handen fungerar i vardagen så visar arbetsgivaren (sedan nästan 30 år tillbaka och den firma som man jobbade åt när skadan skedde) kalla handen, man duger inte ens som "gratis arbetskraft". Inte konstigt att man börjar tvivla på sej själv och vad man duger till.

 Mitt i allt detta blir man styrd till ännu en okänd firma som ska kartlägga en.  Efter att jag än en gång svängt ut och in på mej själv fick jag i uppgift att skriva ner det som jag allra helst ville jobba med och utan att ta min disfunktionella hand i beaktande.

Kommer inte ihåg ordagrant hur jag skrev, men utgick ifrån min gamla merkonomexamen eftersom jag  egentligen av någon konstig har en extrem förkärlek för att bygga upp ett dokument från början till slut. Älskar högtidliga ordalydelser som förekommer enbart i dessa och har nu hållit på med det på frivillig basis i nästan hela mitt vuxna liv.

Men det som jag betonade mest var att jag vill jobba med kundbetjäning.  Har alltid haft den åsikten att det är A och O i alla firmor. Genom åren har min ledstjärna blivit lite av att den dag när kunden går ut genom dörren med ett leende på läpparna så har jag gjort ett gott arbete.

Det var väl ungefär så jag hade skrev om min dröm. Var väl nog ganska övertygad om att den drömmen aldrig kan bli sann.

Och så hittade min rehabiliteringskoordinator det ultimata stället för min 3 månaders arbetsprövning. Det är nästan för bra för att vara sant.

Jo, han Jante sitter nog på min axel nu konstant och hånfullt berättar om alla motgångar och katastrofer som kommer att pröva min väg.

Jag vägrar att låta han Jante ta över. Det här är bara början på något gott!

Njae, inte idag...

Försökte få lite ordning på Torpet, men så hittade jag ett garnnystan och stickor och så kom jag ihåg att nån av "experterna" påstod att det skulle träna upp finmotoriken om jag började sticka.

Jamen naturligtvis så övergav jag alla tankar på ett Torp där allt var fullständigt organiserat. Nu skulle minsann alla i familjen få nya sockor...

Började med stor passion lägga upp maskor för första sockan. Att varenda maska jag la upp ackompanjerades av en smäll i höger handled valde jag att ignorera.  Här skulle fixas sockor i minut och parti, eftersom jag har all tid i världen.

Tillräckligt antal maskor var upplagda och jag började sticka... och fingrarna började spreta åt precis alla andra håll än vad de borde. Så nu har jag åtminstone börjat på en socka, men som det känns nu så lär nog den sockan bli klar ganska exakt just "when Hell freezes over".  Fast då senast lär det väl sitta ganska bra med hemstickade sockor, eller...

Naturens värsta fiende

Nu ser vi resultatet av flera års måsinvasion i närheten av villan. Är detta nu verkligen naturvård får man fråga sej?

Måsarna har helt tagit över bl.a. Brunngrundet och oljudet och stanken är emellanåt nästintill olidligt.




Undrar om dessa "måsskyddare" även tar ansvar över konsekvenserna i sitt beskyddande?

Hur var det nu det står i deklarationen kring Natura 2000?
- "Natura 2000 är ett nätverk inom EU som verkar för att skydda och bevara den biologiska mångfalden."  

Hur tycker ni liksom att ni har lyckats här då??

Inte riktigt klok

Brukar nog ofta konstatera att jag kan inte vara fullt klok, men idag tror jag nog jag slog alla rekord i avdelningen idiotiska ideér.

Lågtryck med regn och rusk är inget som min hand tycker om.  Får en konstigt malande värk och handen blir styv och vill inte alls samarbeta. 

Satt på förmiddagen och försökte renskriva ett protokoll, men hade problem att få fingrarna att lyda och det blev bara felslag så jag sparade det jag hade skrivit och tänkte att jag får hitta på nåt annat.

Hur fungerar ens hjärna när man i det skedet kommer på att baka bullar?

Nå, med ren och skär envishet har jag en stor hög med kanelbullar nu.

Visst har jag maskin som sköter det mesta men själva utbakningen får jag nog fixa själv. Och det fordrar ganska bra med fantasi att få det att fungera, men jag är ju känd för att vara född med en otrolig mängd av just denna vara.

Så de närmaste dagarna när handen kommer att gruvligt hämnas för denna ide, så kan jag åtminstone tröstäta kanelbullar. Och trots allt är jag glad och nöjd.

 Det funkade ju att baka trots allt.  Är så mycket sånt som jag alltid tyckt om att göra som jag fått lämna bort de senaste åren bara för att det varit så fruktansvärt smärtsamt. Lite malande värk är ju egentligen bara småsaker.

"Man kan inte gå och vara ledsen med huset fullt av kanelbullar"

Midsommar

Sitter och ser ut över ett nästintill spegelblankt hav och trots att klockan är över 21 står solen högt på himmelen och låter sina strålar förvandla vattnet till diamanter och guld. Det är nästan så man tror man hamnat i Paradiset.

Förberedelserna för midsommarfirandet är i full gång. Det har det väl nog varit många dagar redan egentligen. Vi kör väl inte med någon gourmetmiddag egentligen. Väljer saker som vi tycker om.

Så köttbullarna är stekta, den gravade laxen är uppskuren och får gosa till sej det sista

 

Salladen fixas i morgon och naturligtvis kokas nypotatisen just passligt före serveringen. Och till potatisen bjuds det traditionsenligt på "pikkalaka". 

Smått och gott för att göra människan glad!

Eftersom en av våra gäster aldrig upplevt det magiska i vår finländska midsommar förr känns det speciellt viktigt att kunna bjuda på en traditionsenlig midsommarfest. 

Ha en underbart skön Midsommar alla och envar!

En ny början

 Redan när jag var på kontroll hos handkirurgen i mars konstaterades att jag osannolikt kommer att kunna fortsätta som postiljon. Efter det så skulle ärendet resa land och rike runt och en massa människor skulle ge sitt utlåtande, människor som aldrig sett mej eller min hand. Det blev en jobbig väntan.

 Eftersom så mycket annat har gått åt pipan med handen så var jag fullständigt övertygad om att företagets ansvarige vad gäller arbetsförmågan tillsammans med försäkringsläkaren säkert ännu ville testa om inte jag kunde klara av mitt gamla jobb trots den stela handleden. För mej skulle det bara ha dragit ut på processen och dessutom hade jag fått lida alldeles i onödan. Därför kändes det som om en sten fallit från mitt hjärta, när jag i torsdags äntligen fick det efterlängtade telefonsamtalet och meddelandet om att även de ovannämnda konstaterat att någon postutdelare blir jag inte mera.

 Min kontaktperson där på försäkringsbolaget berättade att efter att beslutet nu kom så går uppdraget vidare till en firma som är specialiserad på just yrkesinriktad rehabilitering.
 Första tanken där var ju naturligtvis: "Jaha, nu börjar resandet land och rike runt i det ärendet också". Så döm om min stora förvåning när telefonen ringde bara nån timme efter det första samtalet och det samtalet kom just från den där firman och dess representant på filialen i Karleby.

Idag skulle jag då på första träffen med min rehabiliteringskoordinator.  Spänningen var tydligen större än jag ville godkänna, för nattsömnen vägrade infinna sej senaste natt och 3-tiden var jag ut och tittade på soluppgången.

Väl på plats försvann spänningen på en gång.  Samtalet och den första kartläggningen skedde över en kopp kaffe. Förutom den normala bakgrundsinformation som efterfrågas vid sådana här tillfällen, hann vi diskutera så mycket mera. Kom dessutom fram till att vi delar intresset för hundar.

På något sätt känns det bra nu och jag tror nog att vi ska hitta en uppgift åt mej också trots begränsningen med handleden. Fick svar på många frågor och märker redan att jag kommer säkert att ha många nya frågar till nästa möte. Det känns skönt att veta (som koordinatorn betonade flera gånger) att detta är beslut som vi inte stressar igenom.

Och naturligtvis fick jag som hemuppgift till nästa gång att djupare tänka på 4 frågor. Mina styrkor, var jag kan förbättra mej, saker jag är intresserade av och saker som inte intresserar mej det minsta (saker = framtida sysselsättning). Och jo, det var ju det där med att bedöma sej själv. Kanske jag kan lägga det till saker jag kan förbättra mej på.

"It is worth remembering that the time of greatest gain in terms of wisdom and inner strength is often that of greatest difficulty." - Dalai Lama

Dagen efter...

Har lite svårt att landa efter onsdagens läkarbesök och det kan nog ta en tid av känslomässig berg-och-dalbana innan man landar i verklighetens jävlar anamma igen. Själva steloperationen har lyckats bra och leden (eller lederna) har vuxit ihop. Skruvarna sitter stadigt förankrade inne i benen och där får de stanna om de inte av någon anledning bestämmer sej för att börja leva ett eget liv. Smärtorna och värken som den senaste tiden dykt upp beror troligtvis dels på att nerverna håller på att vakna till liv igen efter operationen dels på irritationer kring själva operationsärret. Det ska för förhoppningsvis lugna ner sej med tiden, men kan nog ta upp till 1 år efter operationen. 
 Jamen det är lugnt! Jämfört med den helvetiska värk jag hade innan så är dessa smärtor bara småsaker.

 Det som är svårast att ta in är nog att rörligheten i handen inte blir mycket bättre än så här. Rotationen i handleden har jag kvar till en stor del, men böjningarna lämnar på ett minimum. Och kraften i tummen kommer att lämna kraftigt försämrad eftersom borttagandet av båtbenet föranledde förkortningar och förflyttningar av senor och ligament.  

Egentligen är det konstigt hur vi människor är funtade. Insåg väl nog ganska tidigt att om rörligheten inte blir bättre än så här så finns det ingen möjlighet att återvända till de gamla arbetsuppgifterna där rörligheten i framför allt höger hand är ett av de viktigaste arbetsredskap vi har. Men någonstans inom mej fanns väl en förhoppning om att det plötsligt bara skulle förbättras över natten, eller att handen genom ett envist träningsprogram skulle bli rörligare, men det som är ihopskruvat det sitter stadigt fast det. På något sätt kändes det så chockartat definitivt när kirurgen konstaterade exakt samma sak och man får det svart på vitt.

Egentligen är det skönt att läkarbesöket inföll strax innan påsken, så har jag tid att bearbeta nyheten i lugn och ro. Blev lite som att vara ute på isen just exakt vid tiden för islossning och lämna att stå på ett isflak. 

Har ju jobbat snart 30 år som postutdelare. Vore väl konstigt om det inte påverkar en att stå inför faktum att det nog inte kommer att fungera mera. Själva arbetet vet jag ärligen sagt om jag kommer att sakna desto mer. Det håller på att utvecklas till något som jag inte är stolt över. Men det är det sociala, med arbetskamraterna och alla de människor man lärt känna under alla dessa år. Försvinner de nu också, tynar den kontakten bort sakta men säkert? 

Jag vet att detta är en verklighet för alla i något skede av livet. "Det är normalt, det är livets gång". Men det oaktat är det ett jobbigt skede och jag är säker på att det blir inte bättre av att låtsas som om det regnar och inte bry sej. Det är såna här händelser som skapar ett trauma inom oss, ett trauma som obehandlat kan lämna att gro och bygga upp en stress inom en som plötsligt briserar och ger sej till känna på de mest konstiga sätt. För min egen del så känner jag att jag måste få gräva ner mej och tycka synd om mej. Det är ju så jag triggar igång mitt personliga "jävlar-anamma". 

Finns ju ett helt nätverk som tydligen ska hjälpa mej att gå vidare. Tyvärr finns det smolk i bägaren eftersom en del av just detta nätverk är delorsak till att jag befinner mej i den situation jag gör. Men jag gör som jag alltid gör. Försöker tro gott om varje människa tills jag överbevisats om annat.

Kanske det nu är dags att förverkliga den dröm jag burit på så länge?

Man kan sitta och Googla eller så kan man leva på riktigt

Blir så fruktansvärt ledsen på alla dessa inlägg, främst på Facebook, om och kring vågen med flyktingar och asylsökande. Vad är det som gör att det plötsligt blivit helt acceptabelt att häva ur sej precis vad som helst i andemeningen att man kollat fakta på nätet. Hur blev det plötsligt helt okej att döma människor utan desto mera kunskap än rykten och googlande på nätet? Hur kan det vara okej att häva ur sej de mest kränkande saker utan att ens ha den minsta aning om den resa dessa människor valt att göra?

Hur vi än lever i vår trygga värld här så finns det människor som lever i ett helvete. Att just dessa människor väljer att satsa liv och leverne för att få komma till vår lilla del av världen betyder väl att det vi har måste vara något alldeles extra? Det betyder väl att människor ute i världen anser att här finns tryggheten? Kan inte vi dela lite av den tryggheten med de människorna?

I stället för att, i rädsla för det okända, välja att nyfiket ta del av denna rörelse gör kanske att världen blir bra mycket bättre än förut?

Hur ska dessa våra nya vänner någonsin lära sej hur ett normalt samhälle fungerar när vi sitter och fördömer dem på det sätt som sker nu?

De valde att komma hit till vår stad för att de hört att här är bra och tryggt att bo. Vad är det då vi vill visa åt dem? Jag hoppas innerligt att det inte är denna  dumma, kortsynta, omänskliga sidan som många visar upp nu.

Våra nya vänner har mycket att lära, men det har också vi.

Korkade Jante!

Börjar sakta men säkert ha återhämtat mej från galloperationen. Den första veckan kände jag mej nog ärligen rätt mörbultad och lapptäcket och blåmärken på magen var ganska iögonfallande. Blåmärken kom av att operationen tydligen var av den bökigare sorten dels för att det var lite trångt i magen och dels för att Lostenen där var lite bökig att få bort. Fick även ett lite större sår magen där de tog ut stenen just för att den var så stor.

  Men nu känns det nog som om det kunde räcka för en tid framöver. Nu känner jag att det är dags att samla ihop spillrorna av min lekamen och försöka bygga ihop den till något som åtminstone lite påminner om en mänsklig varelse.

Nog blir man rent ut sagt lite rubbad av att konstant gå med en sån värk. Det har jag konstaterat förr, men det blev ännu klarare den första natten efter galloperationen. Så där med facit i hand förstår jag inte varför jag inte begärde mera värkmedicin där under natten istället för att ligga där och inte våga röra mej för att det gjorde så ont av dränet i magen.

Vet inte om det bara är jag, men efter månader (t.o.m. år av den där helvetiska värken) så har det satt sej en liten djävul på min vänstra axel som åter och åter igen påpekar att jag ska sluta att överdriva. Det gör inte så ont som jag tror, det är bara jag som är "pito".  Och naturligtvis lyckas den där lilla elaka gubben trigga igång min egen envishet, jag biter ihop bara för att bevisa att jag inte alls är någon gnällig barnrumpa som gråter över att det är lite ömt.

Så där när jag ser det skrivet framför mej så inser jag ju att det är Jantelagen som slagit till och det slår mej hur otroligt destruktiv den dumma Jante egentligen är.

Har själv svårt att förstå alla känslorna inom mej. Minns ju alla de gånger när smärtorna for genom handleden ungefär som om någon stuckit en kniv där och vridit om. Minns ju hur jag vid flera tillfällen satt där i postbilen och lät tårarna trilla för att det gjorde så fruktansvärt ont, samtidigt som jag satt och höll handleden mot sidorutan för att det kalla glaset gav lite lindring.

Oj vad jag önskar jag kunde lägga allt bakom mej och återgå till den där vanliga gråa vardagen som med facit i hand kanske inte alls vore så grå och trist. 

För tillfället vill jag så mycket men måste hålla tillbaka enligt läkarordination. Är ju mitt i en läkningsprocess som det vore ganska dumt att äventyra.

Men har den senaste veckan också drabbats av lite jobbiga tankar. Någonstans långt bak i huvudet finns en orostanke över att alla borttagna bendelar förorsakat en instabilitet i handen trots steloperationen.  Har fått känning av smärtor där det egentligen inte borde finnas något som smärtar.

Men har i alla fall blivit en riktig hejare på att skala potatis trots allt. Hade stora problem med just den hushållssysslan, men kom på en alldeles egen teknik. Kör en egen variant med att hålla potatisskalaren nästan helt stilla och i stället förflytta rörelsen till potatisen och vänster hand. Svårt att förklara men det funkar faktiskt ganska bra. Skit på dej Jante!

Nu börjar allvaret

Var en ganska nervös kärring som åkte iväg till Tammerfors i går på morgonen. Kanske lite p.g.a. kylan, men mest för vad röntgenbilderna skulle visa och vad doktor P skulle säga. På något sätt kändes det så att eftersom så mycket annat gått fel vad gäller handen, så vore det nästan naturligt med ännu ett bakslag.

Doktor P var nöjd med bilderna. Syntes tydligt att förbeningen är på gång, även om det fordras mera tid än. Skruvarna var "av passlig längd" och de satt kvar där de skulle.


Gipsskenan åkte i soporna och han ville kolla rörligheten. Och den var det inte mycket med.

Handledsrörelserna var knappt märkbara och fingrarna var stela och styva. Men enligt doktor P så var det väntat. Fingrarna blir nog lättare att böja bara den kraftiga svullnaden lägger sej. Handledsrörelserna kommer inte att förbättras radikalt, men kanske något. Fast det är för tidigt att säga desto mera om dessa.


För tillfället kan jag böja handleden och fingrarna ungefär som på bilden. Så det är först nu som det börjar på allvar. Ännu ska jag bara fokusera på att få fingrarna att fungera. Blir ju speciellt viktigt för mej när handleden troligtvis lämnar relativt stel.


Visst kan jag känna de där dystra tankarna när jag tänker på allt som varit och att jag nu ska lära mej att leva med en handled som inte böjs speciellt mycket.  Och visst känner jag en stor oro inför framtiden. Kommer jag att klara av jobbet med en så pass stel handled? Nu gör jag det inte. Frågan är bara hur mycket mera rörlighet jag får. Har ju under resans gång insett vilken magnifik skapelse vår handled egentligen är och hur otroligt mycket vi är beroende av den rörlighet som denna skapelse tillåter.


Men det som är viktigaste av allt, VÄRKEN ÄR BORTA!

Visst gör det lite ont nu när gipsskenan är borta och jag ska försöka få igång rörelserna men det är inte alls samma sak. Det är stor skillnad på ont som blir mindre ju mera man rör leden och sån som bara blir värre och värre.

Men det är först nu som resan börjar på allvar, resan mot framtiden!

Four corner fusion- vad händer sen?

Börjar bli mer och mer nervös inför måndagen. Då när jag och kirurgen gjorde beslutet om steloperationen, var målet att få bort vilovärken och även att få handleden att tåla viss påfrestning. Personligen kände jag nog att det viktigaste var att få bort åtminstone den värsta värken.

Att ta det där beslutet fick nog känslorna att åka berg-och-dalbana. För att inte bli mera tokig än normalt med alla tankar, gjorde jag beslut att ta det hela i delmål.

Hittills har det gått över förväntan, trots att det är en utmaning att få vardagen att fungera med höger hand i paket. Speciellt ett paket som omöjliggör det viktigaste greppet av alla,  pincettgreppet. Efter 10 veckor börjar jag bli van, speciellt som jag hade en 12-veckors träningsperiod år 2007 när olyckan skedde. Under denna tid har jag njutit av avsaknaden av värk.

Men på måndag tas de första postoperativa röntgenbilderna. Då visar det sej om förväntningarna kan infrias. Allt handlar nu om att man ser en tydlig förbening i den stelopererade leden. Utan den är det svårt att gå vidare. Utan den lär jag nog inte slippa paketet.

Så vore skönt om nån höll tummarna för mej. Och om någon med bra kontakt till "övervåningen" kunde be om lite extra flax.