Har lite svårt att landa efter onsdagens läkarbesök och det kan nog ta en tid av känslomässig berg-och-dalbana innan man landar i verklighetens jävlar anamma igen. Själva steloperationen har lyckats bra och leden (eller lederna) har vuxit ihop. Skruvarna sitter stadigt förankrade inne i benen och där får de stanna om de inte av någon anledning bestämmer sej för att börja leva ett eget liv. Smärtorna och värken som den senaste tiden dykt upp beror troligtvis dels på att nerverna håller på att vakna till liv igen efter operationen dels på irritationer kring själva operationsärret. Det ska för förhoppningsvis lugna ner sej med tiden, men kan nog ta upp till 1 år efter operationen.
Jamen det är lugnt! Jämfört med den helvetiska värk jag hade innan så är dessa smärtor bara småsaker.
Det som är svårast att ta in är nog att rörligheten i handen inte blir mycket bättre än så här. Rotationen i handleden har jag kvar till en stor del, men böjningarna lämnar på ett minimum. Och kraften i tummen kommer att lämna kraftigt försämrad eftersom borttagandet av båtbenet föranledde förkortningar och förflyttningar av senor och ligament.
Egentligen är det konstigt hur vi människor är funtade. Insåg väl nog ganska tidigt att om rörligheten inte blir bättre än så här så finns det ingen möjlighet att återvända till de gamla arbetsuppgifterna där rörligheten i framför allt höger hand är ett av de viktigaste arbetsredskap vi har. Men någonstans inom mej fanns väl en förhoppning om att det plötsligt bara skulle förbättras över natten, eller att handen genom ett envist träningsprogram skulle bli rörligare, men det som är ihopskruvat det sitter stadigt fast det. På något sätt kändes det så chockartat definitivt när kirurgen konstaterade exakt samma sak och man får det svart på vitt.
Egentligen är det skönt att läkarbesöket inföll strax innan påsken, så har jag tid att bearbeta nyheten i lugn och ro. Blev lite som att vara ute på isen just exakt vid tiden för islossning och lämna att stå på ett isflak.
Har ju jobbat snart 30 år som postutdelare. Vore väl konstigt om det inte påverkar en att stå inför faktum att det nog inte kommer att fungera mera. Själva arbetet vet jag ärligen sagt om jag kommer att sakna desto mer. Det håller på att utvecklas till något som jag inte är stolt över. Men det är det sociala, med arbetskamraterna och alla de människor man lärt känna under alla dessa år. Försvinner de nu också, tynar den kontakten bort sakta men säkert?
Jag vet att detta är en verklighet för alla i något skede av livet. "Det är normalt, det är livets gång". Men det oaktat är det ett jobbigt skede och jag är säker på att det blir inte bättre av att låtsas som om det regnar och inte bry sej. Det är såna här händelser som skapar ett trauma inom oss, ett trauma som obehandlat kan lämna att gro och bygga upp en stress inom en som plötsligt briserar och ger sej till känna på de mest konstiga sätt. För min egen del så känner jag att jag måste få gräva ner mej och tycka synd om mej. Det är ju så jag triggar igång mitt personliga "jävlar-anamma".
Finns ju ett helt nätverk som tydligen ska hjälpa mej att gå vidare. Tyvärr finns det smolk i bägaren eftersom en del av just detta nätverk är delorsak till att jag befinner mej i den situation jag gör. Men jag gör som jag alltid gör. Försöker tro gott om varje människa tills jag överbevisats om annat.
Kanske det nu är dags att förverkliga den dröm jag burit på så länge?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar