Four corner fusion- vad händer sen?

Börjar bli mer och mer nervös inför måndagen. Då när jag och kirurgen gjorde beslutet om steloperationen, var målet att få bort vilovärken och även att få handleden att tåla viss påfrestning. Personligen kände jag nog att det viktigaste var att få bort åtminstone den värsta värken.

Att ta det där beslutet fick nog känslorna att åka berg-och-dalbana. För att inte bli mera tokig än normalt med alla tankar, gjorde jag beslut att ta det hela i delmål.

Hittills har det gått över förväntan, trots att det är en utmaning att få vardagen att fungera med höger hand i paket. Speciellt ett paket som omöjliggör det viktigaste greppet av alla,  pincettgreppet. Efter 10 veckor börjar jag bli van, speciellt som jag hade en 12-veckors träningsperiod år 2007 när olyckan skedde. Under denna tid har jag njutit av avsaknaden av värk.

Men på måndag tas de första postoperativa röntgenbilderna. Då visar det sej om förväntningarna kan infrias. Allt handlar nu om att man ser en tydlig förbening i den stelopererade leden. Utan den är det svårt att gå vidare. Utan den lär jag nog inte slippa paketet.

Så vore skönt om nån höll tummarna för mej. Och om någon med bra kontakt till "övervåningen" kunde be om lite extra flax.