Jag ryter till

Det finns ingen människa som genom hela livet mår förträffligt. Finns ingen som aldrig drabbas av något fysiskt problem som fordrar sin tid för att läka.
Alla människor råkar ut för en "härdsmälta" under sin livstid. Många klarar av att ta se upp från härdsmältan på egen hand. Andra behöver professionell hjälp. Detta är fakta som inte kräver desto större intelligens att förstå.

Båda dessa faktorer påverkas kraftigt av de yttre påfrestningar som finns i vår omgivning. Det är egentligen ganska enkelt när man tänker efter. Man kan aldrig fordra mera än vad som är rimligt genomförbart.

Det är i det skedet när fordringshavarna går inför krav, som helt enkelt inte går att genomföra med mänsklig förmåga där problemen uppstår.

När dessa utsugare dessutom utnyttjar det sociala skyddssystemet för sin egen vinnings skull är katastrofen nära. När de medelst hälsosociala dokument försöker genomdriva en nedklassificering av dugligheten hos en människa, befinner vi oss på en nivå som inte passar sej i det samhälle vi lever i.

Är dessa människor sämre individer för att de inte kan utföra det omöjliga? Är jag en sämre individ för att jag väljer att kämpa för dessa människors rättigheter?

Äntligen

Först orkade jag inte, sedan kunde jag inte, men nu har jag gjort det. Äntligen fick jag även denna "sommar" njuta av att jogga/gå längs de otaliga stigar som finns nära villan. Med hunden som sällskap tog vi, som andra stadsbor, en tur i furuskogen.

Man blir så harmonisk där man lunkar längs stigarna. Stigar där människor under generationer rört sej. Stigar som befinner sej mitt ute i skogen, men ändå har man något så när koll tack vare att man hör ljudet från havet på ena sidan och ljudet från vägen på andra.

Nu känner jag mej kanska stolt över mej själv. Konditionen är urusel, men jag orkade över alla vägarna och ända till "vägen som leder hem"

Jag vet, t.o.m. hunden vet att bara vi kommer till den vägen svänger vi hemåt igen. I dag visade hon det tydligare än vanligt. Ända dit befann hon sej långt bakom mej, men när vi kom in på vägen, så var hon plötsligt som en ny hund och jag hade fullt sjå att hinna med.

Nu kan jag med gott samvete luta mej tillbaka och ägna resten av kvällen till att göra så lite som möjligt.

Semesterplanering

Gäller att planera noga för att till fullo kunna njuta av ledigheten. Därför skalade jag ett lass med potatis i morse. Nu står en stor kastrull och puttrar på spisen. Soppor är en fantastisk uppfinning när man riktigt tänker på det. Det mesta sköter sej själv när väl förberedelserna är gjorda. Och hur många maträtter har vi egentligen som bara blir godare och godare ju flera gånger de värms.

Snart har vi mat till minst 2 dagar, mat som inte kräver större ansträngning än vad det är att knäppa på spisen och röra lite i kastrullen.

Det, mina vänner, det är semesterplanering.

Undanflykter

Kan egentligen inte peka finger, för jag är precis likadan själv. Ofta blir salladen olagad för "det tar så lång tid". Men seriöst! Idag fixade jag till denna på under 5 minuter

Lite olivolja stänkte jag över och hackad dill, mera dressing behövs inte.

Tack diskbråcket :)

Ibland behövs det en ordentlig spark i baken, före man vaknar till. Med facit i hand, så är jag ganska övertygad om att hade jag inte drabbats av diskproblemet så hade jag gått in i väggen ordentligt. Tänk att en nästan förhatlig sak kan ses som en välsignelse bara man får lite perspektiv till det hela.

Sakta men säkert håller jag på att få gnistan tillbaka. Visst det kommer återfallsdagar, men de verkar bli bara färre och färre. Att dessutom få resterande semester just nu är som den högsta Lotto-vinsten.

Ni kan tro att jag njuter. Trots att det finns så mycket som lämnat, men tids nog hinner jag med det också.

Nu njuter jag av att orka ta hunden på långpromenader. Vi har våra smultronställen där både hon och jag trivs

Tänk att en så förhatlig sak som ryggskott kan leda till en så positiv sak.

Känner mej som Fågel Fenix. Det gamla är bränt och förgånget och jag reser mej i en ny skapelse.

S.e.m.e.s.t.e.r.

Efter 3 dagars semester känner jag hur livsandarna återvänder. Har hittat livets gnista igen och känner att dethär blir bra det.
Sommaren kom och gick. Vädret var underbart, men jag kunde inte njuta av det på det sätt som jag hade tänkt.

En disk i ryggen ställde till ordentliga problem och jag gick på halvfart och värkmedicin i 1,5 månad. Men med facit i hand tror jag att det var kroppens sätt att sätta stopp. Det var precis som en vis vän en gång sa. Stressen skall ut och den tar den väg som för tillfället är svagast.

Har inte ryggen sagt stopp är jag fullt övertygad om att väggen kommit emot.

Gjorde ett beslut som jag då trodde vara det rätta, men som sedan visade sej att leda till precis det som jag så innerligt försökte undvika.

Älskar mitt jobb, men den senaste året har jag knappt kunnat njuta av det. Har känt mej som en robot som snabbt och utan känslor utför de uppgifter som lagts på mej.

Har sett hur krav ställts på att klara uppgifter som hela mitt logiska tänkande har rebelliskt ansett som omöjliga, men ändå har jag medelst ett omänskligt stressande lyckats för det mesta utföra dessa uppgifter.

Resultatet blev att jag körde på som en robot på dagarna, kom hem och mer eller mindre stängde av. Orkade absolut ingenting annat än att sova.

Nu har jag för första gången detta år något som jag faktiskt kan kalla semester. Håller på att ta mitt liv tillbaka. Försöker få mitt hem att se ut som ett hem, försöker göra allt det som jag tycker om.

Ber om ursäkt alla vänner om det är lite stökigt här och där, om jag inte är den perfekta människan i alla situationer.

Jag är på G och i mitt huvud finns en tanke om att arbeta för de som befinner sej i den situation som jag befann mej i.

Men nu har jag semester och jag njuter av det som jag tycker om.