Tänk om...

Hittade en notering om att det var 10.5.2010 som jag första gången sökte läkarvård för värken i handleden. Och det var återbesöket en vecka senare som för alltid etsat sej fast i min hjärna.

Kommer så väl ihåg hur jag igen en gång satt där i läkarens arbetsrum och försökte förklara att handleden inte hade blivit det minsta bättre trots en veckas vila med smärtstillande och anti-inflammatorisk medicin.Kommer ihåg hur jag frågade om man kanske borde röntga handleden och  försiktigt kastade fram frågan som jag länge gått och tänkt på: "Kan det vara så att det är den gamla frakturen som spökar?" Tror det var den enda gången som den läkaren faktiskt såg mej i ögonen när han på sitt mest överlägsna sätt fräste: "Den frakturen är läkt sedan länge, det är inte där felet sitter". Stod väl nog ganska klart för mej exakt var han ansåg felet låg. Hade han fått bestämma hade han väl lagt kortisonet ganska exakt mellan öronen på mej.

Jag vet att man inte ska se bakåt, men kan inte låta bli att undra om kanske allt inte skulle ha varit annorlunda nu om han bara hade lyssnat på mej och skickat mej i röntgen? Kanske jag idag inte behövt sitta här med en konstant  värkande handled som inuti ser ut som ett riktigt råttbo?

Väntar...

Blir tokig på detta evinnerliga väntande. Känns som om merparten av mitt liv de senaste åren handlat om ett enda väntande. Först gick man och väntade att värken skulle lugna ner sej, vilket den aldrig gjorde. Och när man insåg det så då började det evinnerliga väntande.

Först skulle man vänta på att få träffa doktorn, som tyckte man borde ta nya bilder vilket man sedan fick vänta på tid för. Sen skulle man naturligtvis tillbaka till doktorn och fick vänta på tid för det, bara för att få höra att nu börjar vi röra oss på okända marker för honom så nu måste jag nog få tid till en duktigare doktor.
  Ja och då var cirkusen igång.

Räknade ut häromdan att på lite över 1 år har jag och min handled varvat 3 städer (plus att mina papper var på en tillfällig utfärd till en 4.). Handen har röntgats 3 gånger, 2 gånger har jag legat i magnetröntgen. Jag har träffat 1 ortoped/traumatolog och 6! handkirurger. Och bara i Tammerfors har jag besökt 5 sjukvårdsinrättningar (varav 1 hela 3gånger). 

Detta inte för att jag på något sätt inte varit nöjd med läkarna, utan det är försäkringsbolaget som sänt mej och mina papper av och an. Och ofta så har detta flyttande inneburit några veckors väntande på att ärendet ska behandlas vid försäkringsbolaget. Så ni kan ju tro att jag hade lite svårt att hålla mej här för skratt när hon som sköter mitt ärende igen en gång ringde. Då hade hon diskuterat med de egna specialisterna och kommit fram till att jag och min handled virrat på ganska mycket så för att inte dra ut längre på tiden ska de skicka mej till ett nytt ställe... Hade på tungan att fråga henne, vem det är som skickat mej fram och tillbaka sist och slutligen, men bet ihop eftersom jag lärt mej att man inte ska "bita den hand som föder en".

Den gången tog det exakt 1h innan de ringde från det nya stället och sa de fått mina papper och att de genast följande dag skall börja ordna det praktiska så att jag slipper i magnetröntgen och får träffa en handkirurg samma dag för att slippa resa ner till Tammerfors 2 gånger efter varandra. Det var tisdag 17.00. Fredagmorgon satte jag mej på tåget och reste ner.

För tillfället ligger ärendet igen och tragglar hos försäkringsbolaget , där en läkare ska fundera på de där 3 senaste handkirurgernas + röntgenläkarens utlåtande (som alla säger samma sak).

Så nu väntar jag vidare!

Började fundera på en sak...

Hur skulle jag göra om jag största delen av min dag fick vara livrädd för att nån skjuter mej eller tar mej till fånga och torterar mej för att jag kanske  inte  tänker på samma sätt som de? Skulle jag stanna kvar om jag dagligen fick söka skydd för att någon går förbi och skjuter på allt som rör sej? Ville jag utsätta mina barn för detta?

 När allt omkring mej är raserat och förstört. När det som jag håller som en trygghet i livet inte finns mera, skulle jag lämna kvar och skulle jag låta mina barn växa upp i detta helvete?  

Vi vet alla svaret! Var och en av oss skulle göra precis vad som helst för att föra våra barn  i säkerhet och om inte det är möjligt så skulle vi tillsammans med familjen fundera ut en plan för att göra det möjligt. Precis allt handlar om att skydda de som står ens hjärta närmast.  De som inte kan skydda sej själva. Vi skulle satsa allt vi äger och har och vi skulle säkert famla efter varenda litet halmstrå bara för att få våra barn i säkerhet.

När jag tänker på det så måste det vara ett av de svåraste besluten som man måste göra. Tänk att lämna det mesta du sparat på dej med åren och bara ta det som du kan bära med dej.  Kanske har du satsat allt du sparat på att betala nån för transport och sedan stå där på stranden och se en halvsketen gummibåt och en massa människor som tydligen betalat för att ta sej över havet i samma båt.

Och tänk dej att om du klarar färden över havet bara för att mötas av folk som inte vill ha något med dej att göra. Tänk att mottas av folk som anser dej vara precis som de som du givit ditt allt för att komma bort ifrån. 

Tänk på det nästa gång du känner agg mot de som söker ett bättre liv i vårt land.