En liten bricka i spelet

I dag fick jag äntligen epikrisen efter operationen. I normala fall hade det väl inte spelat nån större roll, men i mitt fall så fick jag äntligen veta vad som  skedde där i operationssalen lite mera utförligt och inte bara som en supersnabb version en fredag eftermiddag åt en helgroggig patient.

På något sätt så inser jag att hela den här proceduren är ett skolboksexempel på hur vården fungerar nu för tiden. Allt handlar sist och slutligen bara om pengar och ekonomiska uppgörelser. Råkar några människor hamna i kläm mitt i är det beklagligt, men "inget man kan göra".

Ta aldrig ut glädjen i förskott!

Var glad när min egen företagsläkare skickade mej och min handled i röntgen. Blev mindre glad när utlåtandet kom med information om vissa inte kanske helt normala fynd, men ändå inget som direkt kunde förklara värken.

Blev glad när samma läkare remitterade mej till en ortoped för konsultation, men när inte heller han kunde säga varför handleden värkte mest hela tiden sjönk modet.

Kände tacksamhet när ortopeden kom fram till att han kollar med försäkringsbolaget om jag får ta min handled till magnetröntgen. 

Den glädje blev extremt kortvarig eftersom utlåtande från röntgenläkaren var som en kalldusch. Enligt den  kunde man nästan tro att tanten led av hypokondri. Glädjande nog så valde ortopeden att gå på magkänslan och tyckte jag skulle åka iväg och visa min handled åt en handkirurg.

Det mötet kommer jag nog aldrig att glömma. Åkte i väg till Tammerfors med magnetröntgenutlåtandet i färskt minne, nervös som sjutton och osäker på om jag faktiskt kan förklara vilka problem jag har med handleden på finska. Brukar aldrig ha problem med finskan, men som svenskspråkig är det ibland svårt att få de rätta nyanseringarna i språket.

Döm om min stora förvåning när doktor Mikko visade sej prata en alldeles utmärkt svenska. Och tror att hakan föll till knäna när han efter att ha kollat igenom precis varenda röntgenbild och  berättade vad som var fel. Jag var inte inbillningssjuk, det var precis som jag känt på mej från första början. Det var p.g.a. den gamla båtbensfrakturen som jag hade värken. Han visade och berättade precis vad som var fel och hur vi skulle gå vidare, operation om en vecka.

Men säg den glädje som varar. För varje dag som gick föll modet. Inget besked från försäkringsbolaget kom och utan det ingen operation. Hela veckan gick och inget hände. Och jag kände mej som lämnad åt mitt öde. Då på fredag eftermiddag ringer de från försäkringsbolaget och berättar att de sänder över mina papper till ett annat bolag i en annan stad eftersom de tydligen samarbetar med bara vissa företag. Tog väl någon timme och så ringer samma dam upp igen och säger att de måste ännu en gång byta ställe åt mej.  Då i det skedet började jag väl mer eller mindre ge upp. Tyckte allt höll på att bli en enda fars. Bestämde mej att nu skiter jag i det här och njuter av helgen.

Ny vecka och ny tystnad enda till tisdag eftermiddag när de ringer från det senaste stället och beklagar, men de utför inte dylika operationer där utan nu sänder de mina papper vidare till en annan av företagets mottagningar där de har tillgång till handkirurger.  Jaha, och så var vi tillbaka i Tammerfors men på ett annat ställe än hos doktor Mikko.

Och så tystnad, väntan och ... väntan.

Fick småningom ett nytt operationsdatum, men någon större glädje kände jag inte. Den där morgonen när jag satt på tåget ner till Tammerfors löpte tankarna amok i mitt huvud. Hade de överhuvudtaget en aning om vad de skulle göra? Och vad var det för ett ställe jag skulle till?

Och trots att de säkert utförde ett professionellt arbete så kände jag mej  utlämnad åt mitt öde. Det jag minns och den människa som gjorde intryck på mej var anestesiläkaren. Han fick mitt fulla förtroende, men resten.... njae!!! Kände mej mest som nån som försäkringsbolaget prackat på dem.  Och känslan blev inte mindre av den postoperativa behandlingen. Operationen tog betydligt längre än planerat och hann knappt ut ur operationssalen innan jag skulle upp och hoppa, äta en smörgås, klä på mej och hemskickas med taxi eftersom jag var halvt borta av narkosen och hade en högerhand som var helt bedövad. Kirurgen kom inrusande, talade snabbt om ingreppet och försvann lika fort. Skickades hem  lätt groggig och utan att ha nån större aning om vad som skett. Det enda jag mindes var att de hade tydligt gjort den där styloidektomin och att de inte behövt öppna mera än först planerat och att det där stora paketet jag hade på handen skulle sitta kvar i 2 veckor tills stygnen skulle tas bort, samt att jag ska tillbaka på kontroll före sjukledigheten tar slut efter 2 månader.

Så nu har jag gått här hemma med överbelastade muskler p.g.a. en handled som inte fungerat på jättelänge. Dessutom  nyopererad men  utan en susning om vad som gjorts och hur vi går vidare.... Fram till i dag.  Är säker på att jag får den fysikaliska hjälp jag behöver här också, men förstår ju  att utan det papper jag äntligen fick i dag är det svårt att planera en adekvat rehabilitering.

Trots att det aldrig är roligt att få besked att nåt är slutgiltigt sönder så är jag glad över dagens brev av flera orsaker. Det hade kunnat vara betydligt värre.Underarmsbenens ytor hyvlade de till och tog bort det som var kantstött och inflammerat.  Ledytan på båtbenet är nött i princip ända till benet, men de övriga lederna ser bra ut. Genom att ta bort lite benmaterial försökte de minska på den mekaniska nötningen mot båtbenet.

Om jag nu aldrig blir till folk igen, men om jag nu bara skulle bli som jag var innan!

Vilken vecka

Trots att jag fortfarande går sjukskriven så är jag glad att det är fredag. Har varit en händelserik vecka helt bokstavligt och humöret har väl kastats från uppgivenhet via fullständig ilska till känsla av tokrolig glädje.

Har fått dygnsrytmen förstörd av en värkande handled. Somnar nog bra från kvällen, men vaknar av den molande värken. I det här skedet har jag ätit så pass mycket värkmedicin att magen fått ta stryk, så jag försöker så långt som möjligt undvika att ta ett piller. Lite bättre har det gått nu när jag kom på att linda handleden ordentligt. Kanske inte heller så bra, men just nu bättre än piller. Ligger vaken och somnar ungefär när andra stiger upp.

Det är väl just under nattvaket som jag legat och undrat över hur vissa människor är funtade. Här försöker man lära sina barn hur man ska bete sej som vuxen och så finns det de som rent ut sagt beter sej som snorvalpar, svin och idioter, precis allt det som man försökt förklara att en vuxen inte gör. Inte konstigt att världen ser ut som den gör. Vet inte hur många gånger jag de senaste dagarna har tänkt tanken; "ja, tå man sku få ge ett kok stryk". Och då talar vi om så pass fullväxta människor att de borde veta bättre. Vill de förstöra sitt liv och sin framtid så varsågod, men varför kan de inte inse att det finns människor i omgivningen som drabbas riktigt hårt av deras handlande. Människor som ställt upp och gjort sitt bästa....  Fy f....n! Blir bara så flyförbannad när jag tänker på det som hänt.


Fast som tur är så har jag också fått vara med om riktigt tokroliga saker. Var väl kanske inte så speciellt tokroligt just då, men nu efteråt så kan man ju skratta gott åt hela saken. Kan bara säga att Granlunds komiska historia om frun och "vedapanno" har blivit en del av vardagen. Tur att man har någon som man får vara riktigt tokrolig med.

T92.2

Så pass mycket humor besitter jag att jag ser det lustiga i att en postiljon fått diagnosen 'Arthrosis radioscaphoidalis posttraumatica dx'. Men när jag tänker på all värk jag haft och all värk jag  troligtvis kommer att få leva med resten av mitt liv så stelnar leendet lite på hälft.

Ser fortfarande framför mej den där morgonen för snart 7 år sedan när jag alldeles ensam på jobbet testade på att stupa på min post. Visst gjorde det helvetiskt ont, men man får ju inte ge sej så jag kämpade vidare. Men när tummen slutade att fungera förstod jag att nu var det nog nåt som var allvarligt fel. Efter röntgen blev jag skickad till kirurgen och så började en vandring med båtbensfraktur och 3 månader av gipsad högerhand.

Värken bortförklarade jag med att det blir bättre med tiden. När det inte blev det så intalade jag mej att det här är nåt jag får leva med.

Med åren har värken och smärtorna bara blivit värre och värre. Försökte intala mej då igen att det är en tillfällig överbelastning som framkallar värken. Blev sjukskriven med smärtstillande, jobbade, fick ordentliga smärtor och sjukskrevs igen. Fortsatte så tills jag  använde handledsstöd så  hårt spänt så blodcirkulationen blev lidande (bara för att vissa rörelser framkallade helvetiska smärtor) och åt värkmedicin dagligen för att kunna jobba.

Ingen har väl berättat det rakt fram, men det har jag förstått att min hand är förstörd. Det ingrepp som gjordes för 2 veckor sedan är ingen "salvage" (tror jag det heter på medicinspråk) utan i bästa fall ger det en lindring i 5-10 år. Sedan blir det frågan om mera omfattande ingrepp som innebär allt från partiell steloperation till protes.

Hurra!!!

Och kanske det inte är så konstigt att jag är lite rädd inför morgondagen när de ska ta bort stygnen och stödförbandet som hindrar handledsrörelser. Tänk om det bara är tack vare just det förbandet som jag nu inte känner allt för svår värk?