Den som söker han letar

Försöker enligt alla konstens regler skapa lite julstämning i torpet. Har hängt upp julgardiner och allehanda stjärnor och lysande hjärtan, men föga verkar det att hjälpa. Kanske man borde ta till den grova arsenalen och ladda stereon med julmusik och låta den sedan skråla på högsta volym.

Det är nog bara att konstatera att det är svårt att skapa den rätta stämningen när snön lyser med sin frånvaro. Hur man än försöker lysa upp sin tillvaro är det lika mörkt och tråkigt utomhus.

Hjälper väl inget annat än att söka vidare. Jag har ju tid på mej ännu. Nog brukar den ju infinna sej varje år. Om inte förr så när julkorten väller in som den värsta tsunamin. Fast i det skedet är man så trött så man knappt orkar inte njuta av den.

Om jag nu inte har hittat julstämningen så hittade jag idag äntligen det fönsterbräde jag så länge sökt till vardagsrummet. Nu gäller det bara att bestämma sej för längden. Så snart får mina blommor flytta tillbaka till den rätta platsen.

Den som söker han letar

Tänk!

Mår så otroligt bra. Har den senaste veckan fått förmånen att vistas där som jag trivs som bäst. Trots att veckan medfört en börda utöver det normala har jag gjort det med ett leende på läpparna. När man trivs med det man gör, känns inte en extra börda som en prövning.
Hade helt glömt bort denna känsla, men snabbt kom den tillbaka om än med reservation. Med åren har jag lärt mej att allt är inte guld som glimmar.
När jag riktigt börjar fundera, så är detta en resurs som de mest klipska företagsledare borde utnyttja.
Om man ska uttryck det internationellt så är det väl en 'win-win situation'

Nu känns det ganska bra trots allt....

Känner mej ganska nöjd just nu. Har denna vecka fått vara där jag trivs bäst. Tog tabberas på "tegelstensutdelningen" idag. Helguppköpen är avklarade och dottern har skurat torpet. Diskmaskinen laddades av maken och hunden fick sin kvällsvandring tillsammans med sonen. Tala om familjärt samarbete.
Julen närmar sej med stormsteg. I helgen firar vi "lillajul" och 1. advent. För många är detta en tid av stress och tidsnöd. Vi, i vår lilla familj, har med åren lärt oss att minska på måsten inför den högtid som är på kommande. Orsaken därtill är väl arbetet, men även insikten om livets förgänglighet.
I helgen kommer de första julgardinerna upp i vårt hus. Det tråkiga mörkret motarbetas med stjärnor och ljusstakar och allehanda ljus. Det är nu vi inleder väntan på julen. Det är denna helg som jag söker fram alla julskivorna och laddar stereon. Det är nu som glöggsäsongen inleds.

Ett ljus tänder vi dock en bit från vår gård. Det ljuset tänds av saknad av en familjemedlem som lämnade oss allt för tidigt. Hoppas du har det bra där i din himmel. Kommer det fram att änglarna har lärt sej att skida och spela dragspel så vet åtminstone vi vem som lärt dem.

Att man aldrig lär sej!

Är på väg österut för att fylla skåpen. Nu sitter jag här och våndas och försöker komma ihåg allt det där som jag borde köpa. Vilken pina att ha huvudet fullt av 'det där måste jag köpa' och själva produkten har förflyttats i glömskans fack.
Många gånger har jag försökt med att på insidan av skåpdörren fästa en post-it lapp och där fylla i det som jag märker håller på att sina. Men av någon konstig anledning står där bara 'spagetti' och det har det gjort i flera månader redan.
Det dumma i kråksången är ju att historien upprepar sej varje vecka. Det är inte de där vanliga sakerna som mjölk, ost och bröd som ställer till problem, utan de saker som man behöver fylla på mer sällan. Och att tänka att man kommer i håg det är ju dumt. Ändå gör man det igen och igen.
Blir att ta en kaffepaus innan vi åker. Kanske något dyker upp, kanske inte.

Jag smög i mörkret

Tog mörkret till hjälp och smög i väg som den största bov. Mötte några fotgängare på vägen, men hoppas att de inte kände igen mej i mörkret. Uträttade mitt behov och skyndade mej hem igen. Nu sitter jag här med ett dåligt samvete.

Här har man levt i den naiva tron att man gör vår värld till en bättre plats att leva på, men nu har man blivit stämplad som den värsta miljöbov.

Ja, jag är en av dem som INTE har "ingen reklam, TACK" på min postlåda. Idag tömde jag min returpapperslåda.

Det värsta är ju att samtidigt förde jag bort en massa mjölkburkar, konservburkar, glasflaskor och 3 batteri. Undrar hur många km bilkörning det motsvarar? Tänk hur jag smutsade ner vår natur på detta ogenomtänkta sätt.

Men kanske det är miljövänligare att sluta läsa allt reklam och i stället köra från ställe till ställe för att kolla erbjudanden?

Nu kom den

De flesta år går diskussionerna heta. När kommer den första snö? Vissa år har den tagit oss med överraskning och dykt upp redan i början på oktober.

Satt vid datorn på dagen och plötsligt rusar Emilia² in alldeles upp i varv. Hann tänka både ett och annat, men upphetsningen fick ju strax sin förklaring.
-He komber snöön, utbrister de båda med ansikten skinande som Hangö-kex.

Inte var det stora mängder som kom. Tror ju inte att den ännu kommit för att stanna, men det är lite speciellt varje höst/vinter när den kommer. Ännu får "Albertina" (moppen) vara i bruk.

Själv är jag väldigt kluven i åsikten om snön. Dels älskar jag den och allt den står för, dels vet jag vad den kan ställa till med. De senaste åren har ju visat att det där lagom är väldigt svårt.

Men om jag måste välja mellan en ordentlig vinter (likt de 2 senaste) och en vinter där det regnar den ena dagen och fryser till den nästa, ja då är valet enkelt. Speciellt för en som färdas längs vägarna varje dag.

I vilket skede?

Sitter och försöker få in i mitt huvud hur vi människor är funtade. Är det dagens uppstressade samhälle som gjort så många till blinda individer, med fullständig avsaknad av respekt och känslor?
Har denna stress gjort att många fullständigt förlorat fotfästet i vardagen och kan inte tänka längre än vad näsan är lång? Eller har livets mening förskjutits från att vara en njutning till ett försök att nå det onåbara?
Vad är det som gjort att vi glömmer bort allt det elementära som vi lärt oss från barn? När glömde vi bort att bry oss om omgivningen, i människorna som finns där i vår vardag?
Blir vi en lyckligare människa av att ljuga för och såra de människor som finns runt omkring oss bara för att det ger oss en möjlighet att nå lite högre i livets stege.

I vilket skede blir resan så viktig att man glömmer bort att njuta av utsikten?

Ja men hur tänkte man då?

Läste i tidningen idag om hur någon dumpat diverse persedlar utmed Nätihamnsvägen. Först blev jag förbannad och är väl det till viss mån än. Samtidigt kan jag inte låta bli att flina över hur otroligt dumt vi människor beter oss ibland.
Tänk er följande:
I hemmet har ni bråte som borde kastas. Det finns en soffa, ett bord, killens gamla dator och mycket annat. Så kommer man till insikt att NU skall det ske. Man hakar på släpet efter bilen och börjar lasta på grejerna och under tiden kommer man på att på samma gång kan man ju slänga de där gamla leksakerna som barnen inte längre använder. Inom kort har man lyckats fylla hela släpet. En normalt tänkande människa skulle ju styra kosan ut efter Kållbyvägen mot Spituholmen, ta fram den mest hjälplösa 'looken' och släpet skulle vara tömt utan att man knappt lyft ett finger.
Men varför göra det så enkelt? Man letar upp en passlig sidoväg där man tror att väldigt få rör sej. Stannar bilen och som den värsta bov kollar tusen gånger att det faktiskt inte kommer någon. Står en stund extra och lyssnar om det hörs ljud av folk i rörelse. Och så skrider man till verket. Med andan i halsen stressar man och bär sakerna en liten bit från vägen och kastar dem i skogen. Varenda gång det susar till i träden slår hjärtat ett extra slag och man stannar till mitt dumpningen. Panikartat ser man sej omkring, men efter att ha konstaterat att ingen kommer fortsätter man dumpningen. Farten ökar och man svettas ordentligt.
Till slut är släpet tomt och än en gång spanar man halvt skräckslaget åt alla håll och tänker, var det någon som såg mej. Rivstartar och kör hastigt bort från platsen tänkandes: "Ja, nu slapp vi det skräpet på ett enkelt sätt"...

Tala om att inte vara den vassaste kniven i lådan!!!

Med handen på hjärtat, är ni stolta över ert verk? Tänkte ni någonsin på att vägen, trots att den kanske räknas som en villaväg, används ganska mycket fortfarande trots att det är november. Det finns folk som fortfarande spenderar en stor del av sin fritid ute på villorna och många är de som tycker om promenera längs stigarna i skogen.

Trodde du att ingen såg dej... är du alldeles säker? Tror du att det kan finnas någon som känner igen något av bråtet? Kanske det ÄR någon som suttit i soffan och som utan att tänka på det berättar att det liknar just den soffan ni hade tidigare. Tänk om ditt barn (för jag antar du har ett, med tanke på vad som fanns i högen) känner igen sitt jättemjukisdjur och i det mest opassande ögonblicket väljer att kommentera bilden i tidningen.

"Många är de som fått huvudet bara för att inte hängslen skall korsas"

Till min räddning

Skulle det vara Halloween nu, hade jag inga problem att hitta på utstyrseln. Känner mej som en zoombie. Vågar inte ens kolla spegeln, för då får jag väl mardrömmar också.
6 dagar med feber/stegring och därpå följande antibiotikakur börjar ta ut sin rätt.
Nu lever jag på hoppet att pillren ska börja visa sin effekt, men fram till dess tar jag hjälp av en expert.

Får inte Gibbs mej att piggna till... ja då är jag verkligen sjuk.

Dygnet HAR bara 24 timmar

Har ett huvud fullt av konstig fakta. En dylik sådan är: Ett sunt liv är ett liv i 8/8/8-perspektiv. 8-timmar vila, 8-timmar arbete och 8-timmar fritid. Egentligen en helt logisk tankegång, men hur logisk känns den i dagens samhälle där dygnet borde ha 30 h... minst.
Men senast jag kollade, har dygnet fortfarande 24 h. Det finns inga "förmildrande omständigheter", det finns ingen "force majeure", det är fortfarande bara 24 h på ett dygn.
Frågan är bara, vilken av dessa delar du väljer att spendera ditt liv på.Har du ett brinnande intresse och vill satsa 10 h varje dag på ditt intresse eller jobb, var tar du dessa timmar ifrån?
Vill du sova 12 h i dygnet, måste du ta dessa 4 h från någon av de 2 andra katgorierna.
Enkelt! Javisst, om det är du själv som får göra dessa beslut.
Vi kan inte göra underverk, vi kan inte få ett dygn att bestå av 30 h. Vi ÄR inte sämre människor för att vi vill ha tid för de vi älskar, för det vi brinner för, för vårt jobb.
Oberoende i vilken ställning du är i livets spel. Glöm aldrig bort människan på andra sidan. Han/hon har fortfarande BARA 24 h till sitt förfogande.

Nu är det bekräftat

Har varit till villan och dragit upp båten. Tänkte det skulle gå i en handvändning när nu sonen är hemma och vi var flera dragare, men är det inte ett så är det annat. Hänglåset till snurran hade bestämt sej för att ge upp kontraktet, så det blev att ta en tur till stan för att hämta både låsspray och den grova arsenalen; järnsågen.
Men nu är snurran i tryggt förvar för att lämnas in för höstservice i morgon bitti. Båten skall ännu få en lätt putsning innan den svängs andra vägen inför vintern.
Tror att detta är snudd på nytt rekord, detta att vi redan 3.11 har båten på torra land. Vi har oftast dragit upp den först sedan snön kommit och det första tunna istäcket lagt sej på sjön.
Stod där vid stranden och såg hur solen sände sina sista strålar och jag tror faktiskt att än blir det inte vinter.

I morgon får husets gamlingar söka sin tillflykt till annan plats, för här förbereds Halloween-fest för fullt. För tillfället testas olika varianter av sminkning, den ena värre än den andra. Tur att man står stadigt med båda fötterna på jorden, för annars skulle man bli både knäsvag och allmänt hispig av allt blod och alla skärsår.

Dittan och dattan

Har haft en riktigt bra dag idag, om än ganska dyr sådan. Har varit och provat ut nya glasögon åt mej och läsglasögon åt Ferdinand. Igen en gång kunde jag konstatera att mina ögon passar inte in i någon kategori av synfel. Det enda positiva är ju att om jag ser i kors så kan jag skylla på mitt brytningsfel, det har absolut inget med intelligensen att göra... leker vi.
Resten av dagen har jag tillbringat utomhus. Där tar nog arbetet aldrig slut. Det är precis som jag skämtsamt brukar säga: "Det är inte lätt att vara godsägare". Och som sej bör, har jag även flyttat lite stenar. Eller ärligen sagt har jag flyttat undan dem,för att använda dem till våren i någon ny stenaktig idé jag får.
Nu är jag nybastad och sitter och småler åt ett meddelande jag fick här tidigare i kväll. Det går i rätt riktning kan man säga. Förnuftet skall alltid vinna över trångsyntheten.

Dagen skulle bli alldeles perfekt om folk skulle lära sej att använda reflex. Det är så fruktansvärt mörkt ute nu, så varje individ som rör sej längs vägarna utan det minsta reflex leker med döden. Det är inte frågan om att vi bilister ignorerar er, vi ser Er helt enkelt inte!