Med tanke på mitt föregående inlägg tar det mej att riktigt fundera om vi sk. vuxna vet vad vi håller på med. Man kämpar för att komma upp ett steg i karriären. Och vet vi när den sunda kampen övergår i det osunda. Tänker man någonsin hur de orden man släpper ut ur sin mun uppfattas av de som finns runtomkring en. Eller blir det en kamp om att bli den som kommer högst upp på stegen, där alla 'men' och 'aj' talar för döva öron.
Är det att göra karriär, att frångå alla de sunda principer man lärt sej från barn?Är det karriär att förnedra alla de som ställer upp? Att kräva det omöjliga av dem och sedan inte kunna acceptera det ouppnåbara. Är det livets mening att bestraffa sina medmänniskor för att de inte kan utföra det som inte med mänsklig kraft kan genomföras? Är det av omtanke att påpeka att man inte klarar av det omöjliga?
Hur skall man förklara för ett barn det logiska, när vi vuxna uppför oss så ologiskt som bara går?
Är jag lite udda som tror att om man satsar på det minsta, så kan kan man därifrån bygga det största?
Satsa på det minsta för att bygga det största låter sunt tycker jag.
SvaraRadera