Vågar nästan inte...

Efter alla motgångar  (nästan rena käftsmällar) med denhär handen så befinner sej min självkänsla på en nivå i stil med djupet på Marianergraven. Att gå med ständig värk och dessutom inte riktigt bli lyssnad på är nog så destruktivt.  Och sedan bli kastad fram och tillbaka mellan vårdproducenter just när man fått byggt upp ett litet förtroende för systemet är fruktansvärt påfrestande.
 I det skedet när man äntligen kommit så långt att man vill testa hur handen fungerar i vardagen så visar arbetsgivaren (sedan nästan 30 år tillbaka och den firma som man jobbade åt när skadan skedde) kalla handen, man duger inte ens som "gratis arbetskraft". Inte konstigt att man börjar tvivla på sej själv och vad man duger till.

 Mitt i allt detta blir man styrd till ännu en okänd firma som ska kartlägga en.  Efter att jag än en gång svängt ut och in på mej själv fick jag i uppgift att skriva ner det som jag allra helst ville jobba med och utan att ta min disfunktionella hand i beaktande.

Kommer inte ihåg ordagrant hur jag skrev, men utgick ifrån min gamla merkonomexamen eftersom jag  egentligen av någon konstig har en extrem förkärlek för att bygga upp ett dokument från början till slut. Älskar högtidliga ordalydelser som förekommer enbart i dessa och har nu hållit på med det på frivillig basis i nästan hela mitt vuxna liv.

Men det som jag betonade mest var att jag vill jobba med kundbetjäning.  Har alltid haft den åsikten att det är A och O i alla firmor. Genom åren har min ledstjärna blivit lite av att den dag när kunden går ut genom dörren med ett leende på läpparna så har jag gjort ett gott arbete.

Det var väl ungefär så jag hade skrev om min dröm. Var väl nog ganska övertygad om att den drömmen aldrig kan bli sann.

Och så hittade min rehabiliteringskoordinator det ultimata stället för min 3 månaders arbetsprövning. Det är nästan för bra för att vara sant.

Jo, han Jante sitter nog på min axel nu konstant och hånfullt berättar om alla motgångar och katastrofer som kommer att pröva min väg.

Jag vägrar att låta han Jante ta över. Det här är bara början på något gott!