Redan när jag var på kontroll hos handkirurgen i mars konstaterades att jag osannolikt kommer att kunna fortsätta som postiljon. Efter det så skulle ärendet resa land och rike runt och en massa människor skulle ge sitt utlåtande, människor som aldrig sett mej eller min hand. Det blev en jobbig väntan.
Eftersom så mycket annat har gått åt pipan med handen så var jag fullständigt övertygad om att företagets ansvarige vad gäller arbetsförmågan tillsammans med försäkringsläkaren säkert ännu ville testa om inte jag kunde klara av mitt gamla jobb trots den stela handleden. För mej skulle det bara ha dragit ut på processen och dessutom hade jag fått lida alldeles i onödan. Därför kändes det som om en sten fallit från mitt hjärta, när jag i torsdags äntligen fick det efterlängtade telefonsamtalet och meddelandet om att även de ovannämnda konstaterat att någon postutdelare blir jag inte mera.
Min kontaktperson där på försäkringsbolaget berättade att efter att beslutet nu kom så går uppdraget vidare till en firma som är specialiserad på just yrkesinriktad rehabilitering.
Första tanken där var ju naturligtvis: "Jaha, nu börjar resandet land och rike runt i det ärendet också". Så döm om min stora förvåning när telefonen ringde bara nån timme efter det första samtalet och det samtalet kom just från den där firman och dess representant på filialen i Karleby.
Idag skulle jag då på första träffen med min rehabiliteringskoordinator. Spänningen var tydligen större än jag ville godkänna, för nattsömnen vägrade infinna sej senaste natt och 3-tiden var jag ut och tittade på soluppgången.
Väl på plats försvann spänningen på en gång. Samtalet och den första kartläggningen skedde över en kopp kaffe. Förutom den normala bakgrundsinformation som efterfrågas vid sådana här tillfällen, hann vi diskutera så mycket mera. Kom dessutom fram till att vi delar intresset för hundar.
På något sätt känns det bra nu och jag tror nog att vi ska hitta en uppgift åt mej också trots begränsningen med handleden. Fick svar på många frågor och märker redan att jag kommer säkert att ha många nya frågar till nästa möte. Det känns skönt att veta (som koordinatorn betonade flera gånger) att detta är beslut som vi inte stressar igenom.
Och naturligtvis fick jag som hemuppgift till nästa gång att djupare tänka på 4 frågor. Mina styrkor, var jag kan förbättra mej, saker jag är intresserade av och saker som inte intresserar mej det minsta (saker = framtida sysselsättning). Och jo, det var ju det där med att bedöma sej själv. Kanske jag kan lägga det till saker jag kan förbättra mej på.
"It is worth remembering that the time of greatest gain in terms of
wisdom and inner strength is often that of greatest difficulty." - Dalai Lama
