Nu börjar allvaret

Var en ganska nervös kärring som åkte iväg till Tammerfors i går på morgonen. Kanske lite p.g.a. kylan, men mest för vad röntgenbilderna skulle visa och vad doktor P skulle säga. På något sätt kändes det så att eftersom så mycket annat gått fel vad gäller handen, så vore det nästan naturligt med ännu ett bakslag.

Doktor P var nöjd med bilderna. Syntes tydligt att förbeningen är på gång, även om det fordras mera tid än. Skruvarna var "av passlig längd" och de satt kvar där de skulle.


Gipsskenan åkte i soporna och han ville kolla rörligheten. Och den var det inte mycket med.

Handledsrörelserna var knappt märkbara och fingrarna var stela och styva. Men enligt doktor P så var det väntat. Fingrarna blir nog lättare att böja bara den kraftiga svullnaden lägger sej. Handledsrörelserna kommer inte att förbättras radikalt, men kanske något. Fast det är för tidigt att säga desto mera om dessa.


För tillfället kan jag böja handleden och fingrarna ungefär som på bilden. Så det är först nu som det börjar på allvar. Ännu ska jag bara fokusera på att få fingrarna att fungera. Blir ju speciellt viktigt för mej när handleden troligtvis lämnar relativt stel.


Visst kan jag känna de där dystra tankarna när jag tänker på allt som varit och att jag nu ska lära mej att leva med en handled som inte böjs speciellt mycket.  Och visst känner jag en stor oro inför framtiden. Kommer jag att klara av jobbet med en så pass stel handled? Nu gör jag det inte. Frågan är bara hur mycket mera rörlighet jag får. Har ju under resans gång insett vilken magnifik skapelse vår handled egentligen är och hur otroligt mycket vi är beroende av den rörlighet som denna skapelse tillåter.


Men det som är viktigaste av allt, VÄRKEN ÄR BORTA!

Visst gör det lite ont nu när gipsskenan är borta och jag ska försöka få igång rörelserna men det är inte alls samma sak. Det är stor skillnad på ont som blir mindre ju mera man rör leden och sån som bara blir värre och värre.

Men det är först nu som resan börjar på allvar, resan mot framtiden!

Four corner fusion- vad händer sen?

Börjar bli mer och mer nervös inför måndagen. Då när jag och kirurgen gjorde beslutet om steloperationen, var målet att få bort vilovärken och även att få handleden att tåla viss påfrestning. Personligen kände jag nog att det viktigaste var att få bort åtminstone den värsta värken.

Att ta det där beslutet fick nog känslorna att åka berg-och-dalbana. För att inte bli mera tokig än normalt med alla tankar, gjorde jag beslut att ta det hela i delmål.

Hittills har det gått över förväntan, trots att det är en utmaning att få vardagen att fungera med höger hand i paket. Speciellt ett paket som omöjliggör det viktigaste greppet av alla,  pincettgreppet. Efter 10 veckor börjar jag bli van, speciellt som jag hade en 12-veckors träningsperiod år 2007 när olyckan skedde. Under denna tid har jag njutit av avsaknaden av värk.

Men på måndag tas de första postoperativa röntgenbilderna. Då visar det sej om förväntningarna kan infrias. Allt handlar nu om att man ser en tydlig förbening i den stelopererade leden. Utan den är det svårt att gå vidare. Utan den lär jag nog inte slippa paketet.

Så vore skönt om nån höll tummarna för mej. Och om någon med bra kontakt till "övervåningen" kunde be om lite extra flax.