Vandringen tillbaka

Satt i bastun här och funderade på livet i överlag, så som man gör i det lilla rummet med värme. Framför mej kom en bild i den lokala avisan i samband med stadsdirektörens avgång. Och den bilden fick mej att tänka på de senaste åren i mitt eget liv. Egentligen har de två sakerna absolut inget med varandra att göra, men något i den bilden fick mej att fundera.

Det finns människor i vår värld som jag kallar för parasiter. Människor som kan vara hur verbalt kunniga eller hur kärvänliga som helst, men som innerst inne fullständigt saknar empati eller ens vilja att bry sej om sin medmänniska.  Människor som t.o.m. njuter av att skapa situationer av tvister och trångmål bara för att själv få gå in som den store räddaren.

Dessa människor är otroliga på att få oss att tro att de äger den största kunskapen trots att lögnerna avlöser varandra. Och skulle det eventuellt finnas någon som vågar ifrågasätta sanningen så dukas det antingen upp ett skådespel av missförstånd och avundsjuka eller så ställs en stackare fram som syndabock.

Att leva med en sådan människa nära inpå är fruktansvärt tungt. Det utarmar även den starkaste människa på ett sätt som få förstår. En sådan människa kan få den starkaste människa att tvivla på sej själv och sitt kunnande.

Att i allt detta dessutom drabbas av något så osannolikt som en komplikation av en 7-år gammal skada kräver nog en styrka utöver det vanliga. Och att dessutom kämpa med ingen tror på att de uppkomna problemen kan ha med en så pass gammal åkomma att göra, trots att man innerst inne vet det, får en att näst intill tappa fotfästet. Att mer eller mindre leva med vetskapen att det är något fruktansvärt fel med handleden men ingen tror en och om man inte klarar vardagen blir man ansedd som lat och nästan inbillningssjuk. Kämpade på alldeles för länge. Minns så väl alla de gånger när jag sträckte ut  armen för att sätta posten i lådan och den där infernaliskt knivskarpa smärtan sköljde över mej, samtidigt som jag kände att greppet inte höll och i rädslan för att tappa allt  tog vänster hand till hjälp.

 Har ätit piller för de flesta åkommor man eventuellt kan ha i en hand eller handled... eller arm. Åt antiinflammatoriskt, muskelavslappnande, smärtstillande och t.om. medicin för reumatiska problem. Ibland när värken blev för svår så blandade jag en egen cocktail av alla de piller jag hade. Åt piller för att klara av att jobba, piller för att att värken blev värre i jobbet och så piller för att kunna sova för att orka jobba. Ja och så piller för att magen tagit skada av alla de där andra pillren jag ätit. 

Trots allt så är jag övertygad om att det blir bättre. Vad spelar det för roll fast de kapade bort bitar av mitt underarmsben? Det är inget jag dör av (fast jag både en och annan gång tänkt tanken ) och i bästa fall så kan jag ha en fungerande hand i 10 år. Och fast inte tummen fungerar till 100 % spelar det väl ingen större roll, det finns så många här i världen som har tummen mitt i handen.

Vandringen tillbaka är i full gång. Kommer aldrig att bli till folk igen, men det har jag nog aldrig varit. Jag önskar bara att jag skulle bli som innan, om bara så för en kort tid.

Ljus i tunneln

För första gången på månader, ja t.o.m. år, känner jag att jag har en handled som kanske kan bli funktionsduglig igen. Fullt återställd kommer den aldrig mera att bli och det ingrepp som gjordes i oktober skulle enligt de mest positiva prognoser ge en lindring i 5-10 år. Men om man gått med värk tillräckligt länge så tackar man för varje litet halmstrå som någon sträcker åt en.

Än har jag en bit att vandra innan jag kan ta handleden i bruk fullständigt. Ännu ömmar det ordentligt där de tog bort benbitarna och ännu är det en bit att kämpa innan kraften är tillbaka.  Men redan det att jag för första gången på jag vet inte när varken känner den där enerverande värken eller känslan av tegelstenar fasttejpade på armen är en seger i sej. Det gott folk, det får en enkel människa att glädjas ända in i hjärtat.

Med facit i hand så förstår jag exakt vad dr. Mikko menade med "Harmittava tilanne". Aldrig trodde jag att det där ingreppet som gjordes skulle innebära så pass mycket smärtor och omak efteråt. Otaliga är de gånger som jag bannats alla och envar som varit involverade i vården av min handled. Otaliga är de gånger då jag ångrat ingreppet.  Men jag inser ju nog ganska snabbt att med den tilltagande värken och med den allt mer inskränkta rörelsebanan i handleden så fanns det inte många alternativ.

Som vanligt så finns det många som har åsikter i ärendet. Men det är min handled och det är mitt liv. Med den prognos jag har att leva med så vill jag ha en något så när fungerande handled innan jag återgår till vardagen. Nästa gång blir det en betydligt större operation. Och det är den jag försöker undvika med alla medel. För efter den så blir vardagen aldrig den samma igen.