Tänk vad tiden går

Tänk att det snart gått 20 år sedan den där dagen som för alltid svetsat sej fast i mitt minne. Jag och vår då 3-åriga son skulle tillsammans med mina föräldrar resa till Hedemora i Dalarna för en begravning. Vi skulle ta nattfärjan (Fennia) från Vasa till Sundsvall eftersom det passade bäst enligt den tid vi hade till förfogande.
 Än i denna dag kommer jag ihåg just då när jag knäppte på TV:n på morgonen och det första jag såg var den där extra remsan som rullade i överkanten på skärmen. Och minns  den där slingan de spelade före varenda extra nyhetssändning den dagen. Minns allt det kaotiska och fruktansvärda som medlades till oss via TV-skärmen. Kommer ihåg bilderna från ett piskande hav och bilderna av alla de där som väntade på någon som nog aldrig någonsin mera kommer hem.  Kommer aldrig att glömma hur fruktansvärt orolig min sambo var för att skicka i väg oss, trots att han visste att vi var i säkra händer med min far bakom ratten och att det var statistiskt nästan en omöjlighet att 2 färjor förliste inom loppet av ett dygn så pass nära oss och varandra.

Vi gick ombord på båten och installerade oss i hytten. Det var första gången i mitt liv som jag faktiskt tog i den där broschyren om utrymningsvägarna och var flytvästarna fanns och var vår samlingspunkt var. Det var första gången jag faktiskt aktivt tog reda på vart man skulle bege sej om olyckan är framme.

Jag tror inte jag sov många minuter den natten där i övre britsen i hytten. Låg och lyssnade på ljuden från motorn och allt annat omkring mej. Varenda gång det hördes ett ljud utöver det monotona dunkandet spände man sej och var beredd att fly.

Ganska trött men ändå lättade gick jag, min son och mor i land i Sundsvall. Vi fick nämligen inte åka med far i bilen från bildäck, varför kommer jag faktiskt inte ihåg.  Det jag däremot aldrig heller glömmer var det som mötte oss där i hamnen i Sundsvall. En överaktiverad radioreporter från Radio Västerbotten slängde upp en mikrofon nästan i munnen på mej och näst intill anklagande frågade varför vi kom med båten. Hon frågade något i stil med att om vi inte skämdes för att åka i väg på nöjeskryssning en dag som denna. Trött som jag var for väl hin håle i mej så jag svarade rakt ut i svenska etern: "det vete fan för vi är på väg på begravning" och sedan gick vi vidare.

Har aldrig, varken före eller nu efteråt, sett så många flaggor vaja på halvstång. De följde oss under hela den där helgen som vi befann oss i vårt västra grannland. Det var otroligt sorgligt men ändå vackert på något sätt, precis som anledningen till varför vi begav oss dit. I hela Hedemora vajade flaggorna av sorg just den dagen när vi följde V till den sista vilan.

En sten föll från mitt hjärta

I december 2007 försökte jag mej på att flyga på jobbet. Som följd av det fick jag en båtbensfraktur på höger hand och gick gipsad i 3 månader. Ända sen dess har jag från och till haft värk i handleden. Först tänkte jag att det nog går om småningom när allt är helt läkt. Sedan blev det väl till att jag antog att värken är något jag får lära mej att leva med.

Men värken har sakta men ändå konstant tilltagit under årens lopp för att senaste vinter och framförallt nu i sommar börja påverka vardagen riktigt ordentligt.

Handen röntgades på nytt och första budet var att där syns en viss grad av artros, men att den inte borde ge symtom.

Blev remitterad till en ortoped som ganska omgående konstaterade att det här är något som hör till den gamla skadan. Han satt och kollade igenom alla röntgenbilder och tyckte sej kunna urskilja en ojämnhet i leden mellan båtbenet och underarmsbenet samt artros på båda lederna kring båtbenet. Han ville ha magnetröntgen på handleden för att kunna fastställa diagnosen, men enligt radiologens utlåtande fanns inget fynd som kunde fastställa diagnosen och jag fick åka hem med min värk och ett papper där det stod att orsaken till värken inte kunde fastställas i detta läget.

Jag kan berätta att i det skedet börjar man tvivla på sej själv. Kanske jag är lite inbillningssjuk, kanske det inte alls värker så mycket som jag själv tycker.

Är dock tacksam för att ortopeden i Karleby tyckte jag skulle åka och visa handen åt en handkirurg och jag fick en tid till Terveystalo i Tammerfors.

För jag ÄR inte inbillningssjuk och ortopeden hade nog rätt från första början. Och jag är så glad för att fått träffa en läkare som förklarade precis vad som är fel i handleden och vad han kan göra. Och det gjorde han dessutom på flytande svenska och på ett sätt som en vanlig människa förstår.

I samband med att man faller och får en båtbensfraktur så sker det oftast en skada på de bredvidliggande benen också, oftast på underarmsbenet. Detta hände även för mej. Kirurgen förklarade att båtbenet ser ut lite som en banan och i mitt fall har en del av benet vridit sej något. På magnetröntgen syns tydligt att mellanrummet mellan lederna i princip är borta och ben gnider mot ben.

Så efter en vecka tar sej min nya favoritdoktor Mikko sej en liten titt i min handled. Han skall "städa upp lite" där och försöka fixa lite mera utrymme. Så det blir ännu en Tammerfors-resa, men det gör jag gärna om jag slipper lite av den här värken.